Brita

Du säger att det inte vore det förnuftigaste just nu. Att timingen efter malplacering har gått vilse, trillat ned i ett jordgetingbo, men istället för att svullna upp - krympt ned till det minimala, för att slutligen totalt upphöra till den grad att jag börjar intala mig att den troligen aldrig ens funnits.

Det är då jag inser att det är de valen, resorna och besluten som jag har gjort i hela mitt liv.
De som man förväntas ta. De förnuftiga. 

Till en början ville jag inte lyssna på Paulo, men beslutsamt tvingade han mig till det.
En inställning omvändes.
Efter att i timmar ha insugit varje stavelse och betoning som han serverade, efter att min högra tumme sakta närmat sig pekfingret, för att efter ett sista blad åter vara vid dess sida - fann jag att han hade lyckats skala av mig den propra kostymen och weratröjan. Paulo tvingade en flicka i förstora skor att stå framför spegeln och kravla under en nyfunnen insikt. Insikten av att jag längtar efter att vakna upp en morgon och inneha Veronikas mod. Att vara vid liv är för passivt för mig just nu. Jag vill leva. Och jag vill leva mitt liv galen.

- - - - - - - - -

Du sa att jag är mycket och att du blir förvirrad. Men vem är du att vara förvirrad, när jag är den som kommer på mig själv att allt jag just nu vill göra - är att få äta frukosthjärtan med slicad grön banan, för att sedan strosa i strumplästen i regnet, drömma om imorgon och prata om allt och ingenting?