Vissa dagar
Vissa dagar står man inför utmaningar utöver det vanliga.
Utmaningar som gör att känslan som infinner sig i samma stund du slår upp dina nervösa ögon, förklarar att "idag kommer det behövas högklackade stövlar, kjol, spets (över och under, inuti och utanpå) och stay-ups för att ta dig igenom det här". Dessa dagar har man inget val.
A woman's got to do, what a woman's got to do.
Och hon gjorde det också. Hon naglade det. Varenda litet fjun av spån. Och det kändes bra efteråt.
Men ändå kvarstår känslan av press. Den tjocka täta luften som trycker och mosar ihop henne ifrån alla håll. Känslan som borde ha avtagit efter fysikslutprov, biologikursavslutningar, intervjuer kring källsortering, svenska tal, historia debatter och tyska recensioner. Hon känner att det är tusen saker som hon borde göra, men när hon tänker efter, kan hon inte komma på en enda.
Hon borde lära sig att gå i mål. Att efter ha passerat mållinjen, tillåta sig att slå sig ned en stund, varva ned och få i sig näring, energi för att orka kämpa vidare.
Hon borde lära sig att sluta tävla med tiden. För gör man det. Då tävlar man mot en motståndare som inte finner sig i att förlora.
Vissa dagar önskar man att sin bror kunde svara när man ringer. Vissa dagar innehåller ett större behov än andra dagar. Ett behov av att prata av sig.
Vissa dagar hittar man en nära vän i någon man bara trodde var bekant. Vissa dagar upptäcker man att den man trodde var en nära vän, egentligen kanske bara är en bekant.
Vissa dagar bestämmer man sig för att säga upp sig ifrån sitt jobb.
Vissa dagar önskar man att det aldrig ska bli söndag. Allt man önskar, är att det vore bokrea oftare.
Utmaningar som gör att känslan som infinner sig i samma stund du slår upp dina nervösa ögon, förklarar att "idag kommer det behövas högklackade stövlar, kjol, spets (över och under, inuti och utanpå) och stay-ups för att ta dig igenom det här". Dessa dagar har man inget val.
A woman's got to do, what a woman's got to do.
Och hon gjorde det också. Hon naglade det. Varenda litet fjun av spån. Och det kändes bra efteråt.
Men ändå kvarstår känslan av press. Den tjocka täta luften som trycker och mosar ihop henne ifrån alla håll. Känslan som borde ha avtagit efter fysikslutprov, biologikursavslutningar, intervjuer kring källsortering, svenska tal, historia debatter och tyska recensioner. Hon känner att det är tusen saker som hon borde göra, men när hon tänker efter, kan hon inte komma på en enda.
Hon borde lära sig att gå i mål. Att efter ha passerat mållinjen, tillåta sig att slå sig ned en stund, varva ned och få i sig näring, energi för att orka kämpa vidare.
Hon borde lära sig att sluta tävla med tiden. För gör man det. Då tävlar man mot en motståndare som inte finner sig i att förlora.
Vissa dagar önskar man att sin bror kunde svara när man ringer. Vissa dagar innehåller ett större behov än andra dagar. Ett behov av att prata av sig.
Vissa dagar hittar man en nära vän i någon man bara trodde var bekant. Vissa dagar upptäcker man att den man trodde var en nära vän, egentligen kanske bara är en bekant.
Vissa dagar bestämmer man sig för att säga upp sig ifrån sitt jobb.
Vissa dagar önskar man att det aldrig ska bli söndag. Allt man önskar, är att det vore bokrea oftare.
Hjärnor och martyrer
Wow. Jag kan knappt fatta det. Det är helt underbart!
Jag har just ritat de snyggaste hjärnorna, jag gjort i hela mitt liv.
Det skulle inte ens förvåna mig om de var de snyggaste i hela världen.
Kan inte greppa scenariet. Jag. Brita. Som alltid har varit värdelös på att rita.
Jag har åstadkommit dessa konstverk.
Inte ens konstverk med mina mått räknade - utan universiella konstverk.
Om jag hade den minsta läggning för teknik, så skulle jag scanna in hjärnorna så att även andra kunde njuta utav denna bländande skönhet. Men det faktum att mina syskon blev berikade med all de tekniska generna våra föräldrar hade att erbjuda, försvårar.
Men jag klagar inte. Jag är inte ens bitter i min ensamhet. För jag ritar världen snyggaste hjärnor. Det är som terapi för själen. Det är som att skotta dubbelt så breda snöfria gångar som grannarna, när de ser på. Det är som att äta plopp i bubbelbad.
Antingen är jag väldigt lättroad.
Annars håller jag på att sönderfalla av nervositet inför ett biologi slutprov imorgon.
Jag är lättroad. Och jag är nervös. Vill få det här provet gjort. På fredag börjar mitt liv igen. Längtar dit.
Dessutom har jag feber. Nanis blev sjuk igår, det var nog därför. Nanis kommer kanske att avlivas. Avlivas och bli ersatt av någon som inte är lika skrynklig. Jag sörjer. Jag och Nanis lever i symbios med varandar. Jag sörjer och jag har feber och jag tycker synd om mig själv.
Ibland är det verkligen det bästa som finns. Att få tycka synd om sig själv. Att släppa tanken på alla som har det sämre än mig. Alla som inte har möjlighet till utbildning, alla som inte har mat på borden, alla som önskar att de hade bussar att missa. Låta bli att tänka på den miljard människor som troligen skulle göra vad som helst för att bo i mina strumpor och ha de möjligheter som jag har.
Att få vara den där lilla människan. Människan som haft en dålig dag. Hon som mosat tårna emot badrumströskeln, hon som hade så bråttom att hon spillde juice över jeansen för att ngra minuter senare flåsande missa bussen. Hon som går och tröstköper en påse lösgodis (trots att hon tycker det är äckligt) efter att ha missat bussen. Hon som är irriterad en hel eftermiddag bara för att bankautomaten inte erbjöd något kontoutdrag. Att få komma hem och mysa ner mig i soffan, linda in mig i en filt och pressa i sig kex och kolla på någon värdelös eftermiddags-b-såpa. Höra hur mamma kommer hem och det första hon säger är "men kära vän... hur är det egentligen?? du ser helt förstörd ut...". Sedan säger hon att hon ska åka och handla, och frågar det soffliggande offret om hon vill ha hem ngt. Mamma frågar om mamman kan göra något för att hon ska må bättre. Det soffliggande offret spyr i mammas öra över allt hemskt som förpestat dagen. Allt det där hemska som egentligen kanske inte var så farligt. Mamman kramar om henne och säger att det är okej. Att det är sunt att ha dåliga dagar. Att alla har det. Att det är mänskligt.
Ibland är Det, det bästa som finns. Att få tycka synd om mig själv, när jag någonstans ändå vet. Att jag egentligen har det ganska bra.
Bara för att man kanske är lyckligt lottad betyder väl inte det att man orkar gå runt och vara positiv hela tiden?
Jag tror jag ska gå och rita lite hjärnor...
Jag har just ritat de snyggaste hjärnorna, jag gjort i hela mitt liv.
Det skulle inte ens förvåna mig om de var de snyggaste i hela världen.
Kan inte greppa scenariet. Jag. Brita. Som alltid har varit värdelös på att rita.
Jag har åstadkommit dessa konstverk.
Inte ens konstverk med mina mått räknade - utan universiella konstverk.
Om jag hade den minsta läggning för teknik, så skulle jag scanna in hjärnorna så att även andra kunde njuta utav denna bländande skönhet. Men det faktum att mina syskon blev berikade med all de tekniska generna våra föräldrar hade att erbjuda, försvårar.
Men jag klagar inte. Jag är inte ens bitter i min ensamhet. För jag ritar världen snyggaste hjärnor. Det är som terapi för själen. Det är som att skotta dubbelt så breda snöfria gångar som grannarna, när de ser på. Det är som att äta plopp i bubbelbad.
Antingen är jag väldigt lättroad.
Annars håller jag på att sönderfalla av nervositet inför ett biologi slutprov imorgon.
Jag är lättroad. Och jag är nervös. Vill få det här provet gjort. På fredag börjar mitt liv igen. Längtar dit.
Dessutom har jag feber. Nanis blev sjuk igår, det var nog därför. Nanis kommer kanske att avlivas. Avlivas och bli ersatt av någon som inte är lika skrynklig. Jag sörjer. Jag och Nanis lever i symbios med varandar. Jag sörjer och jag har feber och jag tycker synd om mig själv.
Ibland är det verkligen det bästa som finns. Att få tycka synd om sig själv. Att släppa tanken på alla som har det sämre än mig. Alla som inte har möjlighet till utbildning, alla som inte har mat på borden, alla som önskar att de hade bussar att missa. Låta bli att tänka på den miljard människor som troligen skulle göra vad som helst för att bo i mina strumpor och ha de möjligheter som jag har.
Att få vara den där lilla människan. Människan som haft en dålig dag. Hon som mosat tårna emot badrumströskeln, hon som hade så bråttom att hon spillde juice över jeansen för att ngra minuter senare flåsande missa bussen. Hon som går och tröstköper en påse lösgodis (trots att hon tycker det är äckligt) efter att ha missat bussen. Hon som är irriterad en hel eftermiddag bara för att bankautomaten inte erbjöd något kontoutdrag. Att få komma hem och mysa ner mig i soffan, linda in mig i en filt och pressa i sig kex och kolla på någon värdelös eftermiddags-b-såpa. Höra hur mamma kommer hem och det första hon säger är "men kära vän... hur är det egentligen?? du ser helt förstörd ut...". Sedan säger hon att hon ska åka och handla, och frågar det soffliggande offret om hon vill ha hem ngt. Mamma frågar om mamman kan göra något för att hon ska må bättre. Det soffliggande offret spyr i mammas öra över allt hemskt som förpestat dagen. Allt det där hemska som egentligen kanske inte var så farligt. Mamman kramar om henne och säger att det är okej. Att det är sunt att ha dåliga dagar. Att alla har det. Att det är mänskligt.
Ibland är Det, det bästa som finns. Att få tycka synd om mig själv, när jag någonstans ändå vet. Att jag egentligen har det ganska bra.
Bara för att man kanske är lyckligt lottad betyder väl inte det att man orkar gå runt och vara positiv hela tiden?
Jag tror jag ska gå och rita lite hjärnor...
Citat och Basic.
Några citat utöver det vanliga.
Idag har vart en milstolpe. Snart skymtar jag målet. Det är så nära att jag nästan kan göra det redan nu. Om jag ställer mig på tå och sträcker på nacken, kan jag urskilja det där framme. Början på mitt liv.
Fysik B kursprovet avklarades idag. En tung vecka kvar. Sedan lättare.
(Hur länge har man inte sagt så nu??)
Men jag mår bra. Jag vet vart jag vill komma och har bestämt mig för att ta mig dit. Inte ens bestämt mig, mer att jag utgått från det ifrån första början.
Det är nog så jag är; Målmedveten och fokuserad.
Skillnaden är egentligen hårfin.
Det finns människor som jag upplever att jag är lika. Sådana som det känns som delar mina tankar och värderingar.
Av dessa, finns det en del som jag verkligen är lika.
Sedan finns det människor som jag vill vara som. Sådana som inspirerar mig och motiverar mig till att bli en bättre människa. Jag är nog ganska lättpåverkad av andra. Jag har lätt för att se upp till andra människor. Jag har många idoler. Idoler som bor i hus som jag bor i, som äter den mat som jag äter, och som jag egentligen träffar varje dag. Mina idoler gör saker som inspirerar mig, saker som i längden påverkar även mitt beteende och mina normer.
Ibland tror man att man är lika någon, fast man egentligen inte är det. Någonstans inombords vill jag vara som den och intalar mig därför att jag är det ( jaa Sigmund, kommentar tack.).
Hur kan man avgöra vad som är vad?? Skillnaden är otydlig. Den är diffus.
Jag tycker om att låta mig inspireras av andra människor.
Jag tycker om att umgås med människor som motiverar mig till att trivas med mig själv.
Och idag har jag pratat med Stina. Hon är fnissig. Hon fnissar av sig på mig.
Basic: Jag försöker leva så att jag kan göra saker jag tycker om.
1. Jag tycker om att hålla ryggen rak.
2. Jag tycker om att se folk i ögonen.
3. Jag tycker om att känna mig duktig.
4. Jag tycker om att vara stolt över mig själv.
5. Jag tycker om att investera i min framtid.
"Tjejer är som fysik C, fast utan facit."
- Hört på stan. *host host*
"Jag brukade mäta min hälsa efter vad vågen visade. Nu mäter jad den i mental harmoni istället. Jag tror helt enkelt att arslet hänger på om man bara har huvudet och själen med sig."
- Tvåbarnspappan Steve Vaught som 195kg tung snart har korsat USA och gått 450 mil för att gå ned i vikt.
- Hört på stan. *host host*
"Jag brukade mäta min hälsa efter vad vågen visade. Nu mäter jad den i mental harmoni istället. Jag tror helt enkelt att arslet hänger på om man bara har huvudet och själen med sig."
- Tvåbarnspappan Steve Vaught som 195kg tung snart har korsat USA och gått 450 mil för att gå ned i vikt.
Idag har vart en milstolpe. Snart skymtar jag målet. Det är så nära att jag nästan kan göra det redan nu. Om jag ställer mig på tå och sträcker på nacken, kan jag urskilja det där framme. Början på mitt liv.
Fysik B kursprovet avklarades idag. En tung vecka kvar. Sedan lättare.
(Hur länge har man inte sagt så nu??)
Men jag mår bra. Jag vet vart jag vill komma och har bestämt mig för att ta mig dit. Inte ens bestämt mig, mer att jag utgått från det ifrån första början.
Det är nog så jag är; Målmedveten och fokuserad.
Skillnaden är egentligen hårfin.
Det finns människor som jag upplever att jag är lika. Sådana som det känns som delar mina tankar och värderingar.
Av dessa, finns det en del som jag verkligen är lika.
Sedan finns det människor som jag vill vara som. Sådana som inspirerar mig och motiverar mig till att bli en bättre människa. Jag är nog ganska lättpåverkad av andra. Jag har lätt för att se upp till andra människor. Jag har många idoler. Idoler som bor i hus som jag bor i, som äter den mat som jag äter, och som jag egentligen träffar varje dag. Mina idoler gör saker som inspirerar mig, saker som i längden påverkar även mitt beteende och mina normer.
Ibland tror man att man är lika någon, fast man egentligen inte är det. Någonstans inombords vill jag vara som den och intalar mig därför att jag är det ( jaa Sigmund, kommentar tack.).
Hur kan man avgöra vad som är vad?? Skillnaden är otydlig. Den är diffus.
Jag tycker om att låta mig inspireras av andra människor.
Jag tycker om att umgås med människor som motiverar mig till att trivas med mig själv.
Och idag har jag pratat med Stina. Hon är fnissig. Hon fnissar av sig på mig.
Basic: Jag försöker leva så att jag kan göra saker jag tycker om.
1. Jag tycker om att hålla ryggen rak.
2. Jag tycker om att se folk i ögonen.
3. Jag tycker om att känna mig duktig.
4. Jag tycker om att vara stolt över mig själv.
5. Jag tycker om att investera i min framtid.
Out of the doubt that fills my mind
I got it.
I finally do.
Vad som är skillnaden mellan människor som är lyckliga och trivs med sitt liv och de som är olyckliga och hela tiden strävar efter att få leva någon annans.
Det handlar om att vara medveten. Medveten och beslutsam. Tillräckligt stark och klarsynt för att kunna se vad det är som påverkar ens humör, vad det är som orsakar klumpen och tomheten inuti och vad det är som kan fylla ut tomheten med färg.
Det går helt enkelt inte att resonera som så att: "Jaa, hon är lycklig för att det händer henne bra saker" eller "Hon är ledsen för att hon utsattes för det där hemska, jaa, hon har haft en dålig dag...". Det händer alla människor bra såväl som dåliga saker. Det handlar om att välja vilken typ av händelser man vill låta sig påverkas utav.
Förut jobbade jag med en tjej, som jämt var glad. Hon var alltid positiv och hade ett leende till övers. Jag pratade med henne om det och förklarade hur mycket jag uppskattade att få det där leendet när man kommer till jobbet, eller när man är påväg därifrån och känner sig söndermosad i hela kroppen. Jag frågade hur det kommer sig att hon jämt orkade vara glad, hade hon aldrig en dålig dag?
Hon svarade att hon tyckte mer om att vara glad än att vara ledsen, så därför hade hon bestämt sig för att vara glad.
Det kan låta som en enkel sak att säga. Enkelt och simpelt, taget från ett barns läppar.
Men jag finner det är fullkomligt.
Som jag sa, det handlar om medvetenhet och beslutsamhet. Att vara medveten om hur händelser påverkar oss, att kunna lokalisera vad det är som får oss att må dåligt. Och sen kunna vara starka nog att sluta låta dem påverka oss. Medveten nog att se till de bra ting som händer, och självsäker nog att suga i oss utav alla glädje de erbjuder.
Stark nog att släppa tankar, händelser, blickar och kommentarer som fått en att må dåligt. Stark nog att fokusera på och lyfta fram de minnen, möten, beröringar och leenden som inger en med värme. Den där värmen som ibland kommer utan anledning. Värmen som gör att man känner att man är glad och lycklig över så mycket, att det känns som om att du inte har någon anledning överhuvudtaget.
Det känns som om att du är kär i livet.
Att inte ta något för givet. Att se till det jag har och njuta utav hur underbart livet kan vara.
Att släppa problem som egentligen inte är problem. Att umgås med människor som ser mig, som jag kan skratta med, som jag trivs med. Att umgås med människor som får mig att trivas med mig själv.
Jag är en sån som vänder sig om. En sån som börjar gå, men som stannar upp och vänder mig om.
Jag har insett att det är viktigare än vad jag trodde det var.
Att vända sig om efter någon som också vänder sig om.
Jag vet inte om det är optimism eller naivitet. Men jag tror på äkta kärlek. Jag tror att det finns någon som är ämnad för mig, någon som kan läsa mig utan och innan. Någon jag inte behöver säga något till - han vet vad jag tänker och hur jag känner ändå. Jag tror på att människor som börjat gå, så småningom vänder sig om för att springa tillbaka emot varandra. Orkestern spelar och de slänger sig i varandras armar innan eftertexten börjar rulla. Jag tror på prinsar och prinsessor. Jag tror att allting ordnar sig till slut. Om det inte är okej, då är det inte slut.
To June who loved this garden - from Joseph who always sat beside her.
Vissa människor gör världen så speciell bara genom att finnas där.
Even the best fall down sometimes. Even the wrong words seem to rhyme.
Even the stars refuse to shine.
Howie Day : Collide <-- Underbar, fantastisk musik. Lyssna vänner. Lyssna och njut!
Och dessutom.
Någonstans måste man vara beredd att börja kämpa för det man verkligen vill ha.
Antal dagar kvar till mitt liv börjar: 14
I finally do.
Vad som är skillnaden mellan människor som är lyckliga och trivs med sitt liv och de som är olyckliga och hela tiden strävar efter att få leva någon annans.
Det handlar om att vara medveten. Medveten och beslutsam. Tillräckligt stark och klarsynt för att kunna se vad det är som påverkar ens humör, vad det är som orsakar klumpen och tomheten inuti och vad det är som kan fylla ut tomheten med färg.
Det går helt enkelt inte att resonera som så att: "Jaa, hon är lycklig för att det händer henne bra saker" eller "Hon är ledsen för att hon utsattes för det där hemska, jaa, hon har haft en dålig dag...". Det händer alla människor bra såväl som dåliga saker. Det handlar om att välja vilken typ av händelser man vill låta sig påverkas utav.
Förut jobbade jag med en tjej, som jämt var glad. Hon var alltid positiv och hade ett leende till övers. Jag pratade med henne om det och förklarade hur mycket jag uppskattade att få det där leendet när man kommer till jobbet, eller när man är påväg därifrån och känner sig söndermosad i hela kroppen. Jag frågade hur det kommer sig att hon jämt orkade vara glad, hade hon aldrig en dålig dag?
Hon svarade att hon tyckte mer om att vara glad än att vara ledsen, så därför hade hon bestämt sig för att vara glad.
Det kan låta som en enkel sak att säga. Enkelt och simpelt, taget från ett barns läppar.
Men jag finner det är fullkomligt.
Som jag sa, det handlar om medvetenhet och beslutsamhet. Att vara medveten om hur händelser påverkar oss, att kunna lokalisera vad det är som får oss att må dåligt. Och sen kunna vara starka nog att sluta låta dem påverka oss. Medveten nog att se till de bra ting som händer, och självsäker nog att suga i oss utav alla glädje de erbjuder.
Stark nog att släppa tankar, händelser, blickar och kommentarer som fått en att må dåligt. Stark nog att fokusera på och lyfta fram de minnen, möten, beröringar och leenden som inger en med värme. Den där värmen som ibland kommer utan anledning. Värmen som gör att man känner att man är glad och lycklig över så mycket, att det känns som om att du inte har någon anledning överhuvudtaget.
Det känns som om att du är kär i livet.
Att inte ta något för givet. Att se till det jag har och njuta utav hur underbart livet kan vara.
Att släppa problem som egentligen inte är problem. Att umgås med människor som ser mig, som jag kan skratta med, som jag trivs med. Att umgås med människor som får mig att trivas med mig själv.
Jag är en sån som vänder sig om. En sån som börjar gå, men som stannar upp och vänder mig om.
Jag har insett att det är viktigare än vad jag trodde det var.
Att vända sig om efter någon som också vänder sig om.
Jag vet inte om det är optimism eller naivitet. Men jag tror på äkta kärlek. Jag tror att det finns någon som är ämnad för mig, någon som kan läsa mig utan och innan. Någon jag inte behöver säga något till - han vet vad jag tänker och hur jag känner ändå. Jag tror på att människor som börjat gå, så småningom vänder sig om för att springa tillbaka emot varandra. Orkestern spelar och de slänger sig i varandras armar innan eftertexten börjar rulla. Jag tror på prinsar och prinsessor. Jag tror att allting ordnar sig till slut. Om det inte är okej, då är det inte slut.
To June who loved this garden - from Joseph who always sat beside her.
Vissa människor gör världen så speciell bara genom att finnas där.
Even the best fall down sometimes. Even the wrong words seem to rhyme.
Even the stars refuse to shine.
Howie Day : Collide <-- Underbar, fantastisk musik. Lyssna vänner. Lyssna och njut!
Och dessutom.
Någonstans måste man vara beredd att börja kämpa för det man verkligen vill ha.
Antal dagar kvar till mitt liv börjar: 14
Lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.
Hey, such a day.
Tisdagskvällen var perfekt. Hade för trevligt.
Bakgrundshistoria: Jag tycker om spinning, massor. Det är träning som du inte behöver vara motiverad av för att genomföra - du har en instruktör som motiverar dig. Det är träning du inte behöver anstränga dig för att bli trött utav, även om du går inför att köra ett lungt pass, så resulterar det ändå i att du 1,141552511 x 10-4 år senare ändå anser dig ha utfört en bragd när du lyckats ta dig ned för trapporna från spinninglokalen. Dessutom är spinning träning som man blir svettig utav. Jag finner det ytterst obehagligt att transpirera när jag inte känner för det. Men när man tränar, då känner jag för det. Och att svettas när man får svettas, när man vill svettas - ooooh cleeeaansing, almost like snow shoveling!
Hursomhelst, hur fantiskt spinning än är, och hur sugen du själv just nu är på att masa dig till ett spinningpass (jaa, kan inte annat än utgå ifrån att mina slående såväl sak- som värdeargument kört ända in kaklet*), måste jag tyvärr erkänna att det är lite dåligt på sällskapsfronten. Jag är en ytterst sällskapssjuk och kompistokig Homo Sapiens Sapiens och föredrar att avnjuta ett spinningpass i goda vänners lag, och klassar mig själv som en social person, som faktiskt umgås mkt med andra människor.
En utvald hedrad klick bestående utav klasskamrater, parallell-klasskamrater, skåpis-grannar, donken-kompisar, x-klasskamrater, familjemedlemmar och bekanta (sammanlagt uppskattningsvis 70-85 personer) tillfrågas kontinuerligt om de har lust att förgylla sitt liv, producera xtra endorfiner, investera i sin framtid etc. genom att följa med mig på spinning. Men inte då. När det kommer till spinning får jag svettas ensam.
Händelsen i imperfekt: I Tisdags hände det. Dagen som skulle bli en dag att komma ihåg. I förra bloggandet skrev jag en lista på ting som ökar min produktion av endorfiner. En av dessa var "Bra saker som sker som jag aldrig i mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mig." I tisdags hände en av dessa saker. För första gången någonsin fick jag sällskap av fyra hurtbullar. Jag var lyrisk. Laddade hela eftermiddagen, den här gången, det här spinningpasset, den här tisdagen - jag var övertygad om att den skulle bli den bästa på länge (trots att det är en hög ribba att skutta över).
Sen föll allt. Min värld rasade samman. Skyskrapor mosades av jätteostkrokar som kom störtandes nedfrån ovan. Berg krossades och maldes ned till Nescafé-cappuchino pulver. Det som inte får hända, det som inte kan hända, det som aldrig händer, det som händer så mkt aldrig att det inte ens svenska akademin har ngt bra ord för... det händer. Spinningen var inställd.
Det kändes som en omöjlighet. Det hon sa, hon i kassan, hon den solarie-bruna, tuggummituggande tanten... hade jag verkligen uppfattat det korrekt? eller hade ljudvågorna ngnstans längs med v x t (bara för dig Gabbe, flåt Anders Hellström) interfererat med ngt annat, eller kanske sig själv, och förvillat sig längs vägen. Hade fysikens v = f x lambda slutat fungera intakt?? Jaa, vad som helst föll mig troligare än de ord mina smärtsmetade öron uppfattade. Spinninginstruktörer kan inte ställa in p.g. av sjukdom.
Spinninginstruktörer blir inte sjuka.
Tystnad. Chock. Ryckningar. Hysteri. Dregel.
Kvällen räddades tack vare mitt, Mimmis och Marits fantastiskt reflexmässiga agerande.
Vi var laddade och här skulle det minsann bli träning av. Vi drog med oss våra två medföljande pojkar, innehavandes f(x)' ** att säga till om.
Fredriks kommentar: "Jadå, det är lungt, jag är med på vad som helst så länge det inte är Friskis."
Moooaaahaha, he would soon find out.
Vi kom existensiellt fram till vårt slutmål.
Patrics kommentar: "NEJ. INTE EN CHANS. Jag gör det INTE. Näää, jag.... jag... jag går.... jag går INTE in DÄR. Då springer jag hellre genom centrum i bara kalsongerna! Kom igen Fredrik, inte in där... Fredrik, vi betalar in oss på gymmet istället, jag.... jag går INTE in där."
Fredrik har suttit tyst. Fredrik reser sig sakta upp. Fredriks kommentar: "Jag tänker göra det. Jag går in. Jag ska visa dom."
Eftertext: Passet vi gick på var aerobic. Det var fartfyllt, komplicerat och fantastiskt. Musiken var bra. Utsikten var underhållande. Inte lika svettigt som spinning, men alldeles genom jätte trevligt. En kväll i endorfinapornasstjärntecken. En kväll nästan som snöskottning.
*Citat av Elin.
** Om f(x) = 35 + 7! - 7 x pi
Det blev spinning igår istället. Patric vägrade prata med mig. Fredrik säger att jag har förbrukat fem dubbelt det sällskap han var meningen att bidra med på ett spinningpass. Så jag gick ensam som vanligt. Ny instruktör. Jonas L var namnet. Han hade bra ögon. Ögon som var glada, positiva och glimtiga. Han spelade U2 och jag svettades och jag har träningsvärk idag. What else can you ask for?
Grattis på namnsdagen, Gilbert. Jaa, visst känns det fint att vara vid liv en dag till.
Du har betalt din skuld för att klara dig.
Hur i hela världen skulle nån kunna sätta kedjor på en sån som dig?
Hur kan dom tro på evig kärlek, hur kan dom tro på den nu?
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.
Satt och pratade med Lars, han sa: Jag skakar av all den här meningslöshet.
Jag tänkte att det går att tolka i dubbel bemärkelse.
Lars är lite lurig ibland. Men lurig på ett smart vis.
Sluta tänk, sluta tänk, sluta tänk. Gå på bokrea, skotta snö, diskutera yoghurt, "tänk Robbie" eller gör vad som helst. Vad som helst utom det.
Jag längtar efter helgen. Jag tänker ha en sån himlatokskönfantastiskspecialeditionlimitedfeatedhelg att det inte är klokt.
Antal dagar kvar till våren: 7
Antal dagar kvar till mitt liv börjar: 16
Tisdagskvällen var perfekt. Hade för trevligt.
Bakgrundshistoria: Jag tycker om spinning, massor. Det är träning som du inte behöver vara motiverad av för att genomföra - du har en instruktör som motiverar dig. Det är träning du inte behöver anstränga dig för att bli trött utav, även om du går inför att köra ett lungt pass, så resulterar det ändå i att du 1,141552511 x 10-4 år senare ändå anser dig ha utfört en bragd när du lyckats ta dig ned för trapporna från spinninglokalen. Dessutom är spinning träning som man blir svettig utav. Jag finner det ytterst obehagligt att transpirera när jag inte känner för det. Men när man tränar, då känner jag för det. Och att svettas när man får svettas, när man vill svettas - ooooh cleeeaansing, almost like snow shoveling!
Hursomhelst, hur fantiskt spinning än är, och hur sugen du själv just nu är på att masa dig till ett spinningpass (jaa, kan inte annat än utgå ifrån att mina slående såväl sak- som värdeargument kört ända in kaklet*), måste jag tyvärr erkänna att det är lite dåligt på sällskapsfronten. Jag är en ytterst sällskapssjuk och kompistokig Homo Sapiens Sapiens och föredrar att avnjuta ett spinningpass i goda vänners lag, och klassar mig själv som en social person, som faktiskt umgås mkt med andra människor.
En utvald hedrad klick bestående utav klasskamrater, parallell-klasskamrater, skåpis-grannar, donken-kompisar, x-klasskamrater, familjemedlemmar och bekanta (sammanlagt uppskattningsvis 70-85 personer) tillfrågas kontinuerligt om de har lust att förgylla sitt liv, producera xtra endorfiner, investera i sin framtid etc. genom att följa med mig på spinning. Men inte då. När det kommer till spinning får jag svettas ensam.
Händelsen i imperfekt: I Tisdags hände det. Dagen som skulle bli en dag att komma ihåg. I förra bloggandet skrev jag en lista på ting som ökar min produktion av endorfiner. En av dessa var "Bra saker som sker som jag aldrig i mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mig." I tisdags hände en av dessa saker. För första gången någonsin fick jag sällskap av fyra hurtbullar. Jag var lyrisk. Laddade hela eftermiddagen, den här gången, det här spinningpasset, den här tisdagen - jag var övertygad om att den skulle bli den bästa på länge (trots att det är en hög ribba att skutta över).
Sen föll allt. Min värld rasade samman. Skyskrapor mosades av jätteostkrokar som kom störtandes nedfrån ovan. Berg krossades och maldes ned till Nescafé-cappuchino pulver. Det som inte får hända, det som inte kan hända, det som aldrig händer, det som händer så mkt aldrig att det inte ens svenska akademin har ngt bra ord för... det händer. Spinningen var inställd.
Det kändes som en omöjlighet. Det hon sa, hon i kassan, hon den solarie-bruna, tuggummituggande tanten... hade jag verkligen uppfattat det korrekt? eller hade ljudvågorna ngnstans längs med v x t (bara för dig Gabbe, flåt Anders Hellström) interfererat med ngt annat, eller kanske sig själv, och förvillat sig längs vägen. Hade fysikens v = f x lambda slutat fungera intakt?? Jaa, vad som helst föll mig troligare än de ord mina smärtsmetade öron uppfattade. Spinninginstruktörer kan inte ställa in p.g. av sjukdom.
Spinninginstruktörer blir inte sjuka.
Tystnad. Chock. Ryckningar. Hysteri. Dregel.
Kvällen räddades tack vare mitt, Mimmis och Marits fantastiskt reflexmässiga agerande.
Vi var laddade och här skulle det minsann bli träning av. Vi drog med oss våra två medföljande pojkar, innehavandes f(x)' ** att säga till om.
Fredriks kommentar: "Jadå, det är lungt, jag är med på vad som helst så länge det inte är Friskis."
Moooaaahaha, he would soon find out.
Vi kom existensiellt fram till vårt slutmål.
Patrics kommentar: "NEJ. INTE EN CHANS. Jag gör det INTE. Näää, jag.... jag... jag går.... jag går INTE in DÄR. Då springer jag hellre genom centrum i bara kalsongerna! Kom igen Fredrik, inte in där... Fredrik, vi betalar in oss på gymmet istället, jag.... jag går INTE in där."
Fredrik har suttit tyst. Fredrik reser sig sakta upp. Fredriks kommentar: "Jag tänker göra det. Jag går in. Jag ska visa dom."
Eftertext: Passet vi gick på var aerobic. Det var fartfyllt, komplicerat och fantastiskt. Musiken var bra. Utsikten var underhållande. Inte lika svettigt som spinning, men alldeles genom jätte trevligt. En kväll i endorfinapornasstjärntecken. En kväll nästan som snöskottning.
*Citat av Elin.
** Om f(x) = 35 + 7! - 7 x pi
Det blev spinning igår istället. Patric vägrade prata med mig. Fredrik säger att jag har förbrukat fem dubbelt det sällskap han var meningen att bidra med på ett spinningpass. Så jag gick ensam som vanligt. Ny instruktör. Jonas L var namnet. Han hade bra ögon. Ögon som var glada, positiva och glimtiga. Han spelade U2 och jag svettades och jag har träningsvärk idag. What else can you ask for?
Grattis på namnsdagen, Gilbert. Jaa, visst känns det fint att vara vid liv en dag till.
Du har betalt din skuld för att klara dig.
Hur i hela världen skulle nån kunna sätta kedjor på en sån som dig?
Hur kan dom tro på evig kärlek, hur kan dom tro på den nu?
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.
Satt och pratade med Lars, han sa: Jag skakar av all den här meningslöshet.
Jag tänkte att det går att tolka i dubbel bemärkelse.
Lars är lite lurig ibland. Men lurig på ett smart vis.
Sluta tänk, sluta tänk, sluta tänk. Gå på bokrea, skotta snö, diskutera yoghurt, "tänk Robbie" eller gör vad som helst. Vad som helst utom det.
Jag längtar efter helgen. Jag tänker ha en sån himlatokskönfantastiskspecialeditionlimitedfeatedhelg att det inte är klokt.
Antal dagar kvar till våren: 7
Antal dagar kvar till mitt liv börjar: 16
Anyone who rides a bike is a friend of mine
Hehe, guess who's been out and shoveling snow =P.
Närmare bestämt 18m3 H2O(s) . Dock i porös fas bör tilläggas. Jag och min rosa halsduk rockade järnet!
Slutsats 1: Sannolikheten att någon av grannarna ens kan gissa att jag hade ergonomiprov i onsdags är minimal.
Slutsats 2: Snöskottning gynnar produktionen av endorfiner.
My mood: =D
Nu är det inte långt kvar, närmare bestämt endast fjuttiga få 11 dagar.
Solen står högt över taken och vinden har vänt. Isen har smält,det luktar som vår.
Våren har vaknat men drivor i vitt liggar kvar över taken.
Yepp, den 23 mars gäller det. DÅ kommer våren. Det har Danne sagt, och om han har sagt det - Jaa, då måste det vara så. Inte ens måste. Det är så.
Längtar så tok-mycket tills det att det är bart på vägarna. Då ska jag cykla. Jag tycker om att cykla och jag tycker om människor som cyklar. När jag ser någon som cyklar resulterar det i en omedelbar sympatisk uppfattning om personen (dock med undantag som bekräftar regeln).
När det är snö ute resulterar skottning i produktion av endorfiner. Vid bara vägar resulterar cykling i endorfiner. Skottning och cykling kompletterar varandra.
Skottning och cykling är kompisar. bästisar.
Lista på saker som ökar Britas produktion av endorfiner:
- snöskottning
- att cykla
- lyktstolpar
- sharon
- kolla på stjärnor
- optimism
- blommor som inte vissnar
- bussar jag hinner med
- långa ord med många vokaler
- blå dörrar
- Lego
- Att få riktiga brev/vykort med posten
- Detektiver med flashiga solglasögon
- Lakan med skarpmanglade kanter
- Saker som kan kastas
- Djupa diskussioner med Frank, Håkan och Robbie.
- Suddgummin med lukt
- Skyskrapor
- Att få fler riktiga brev/vykort på posten
- Saker som är som jag trodde att de skulle vara, om jag trodde att de var bra.
- Att duscha länge och varmt.
- Stora positiva tal som slutar på många nollor.
- Springa under stjärnorna.
- Bra saker som sker som jag aldrig mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mig.
Anyone who rides a bike is a friend of mine. naiv.super.
Närmare bestämt 18m3 H2O(s) . Dock i porös fas bör tilläggas. Jag och min rosa halsduk rockade järnet!
Slutsats 1: Sannolikheten att någon av grannarna ens kan gissa att jag hade ergonomiprov i onsdags är minimal.
Slutsats 2: Snöskottning gynnar produktionen av endorfiner.
My mood: =D
Nu är det inte långt kvar, närmare bestämt endast fjuttiga få 11 dagar.
Solen står högt över taken och vinden har vänt. Isen har smält,det luktar som vår.
Våren har vaknat men drivor i vitt liggar kvar över taken.
Yepp, den 23 mars gäller det. DÅ kommer våren. Det har Danne sagt, och om han har sagt det - Jaa, då måste det vara så. Inte ens måste. Det är så.
Längtar så tok-mycket tills det att det är bart på vägarna. Då ska jag cykla. Jag tycker om att cykla och jag tycker om människor som cyklar. När jag ser någon som cyklar resulterar det i en omedelbar sympatisk uppfattning om personen (dock med undantag som bekräftar regeln).
När det är snö ute resulterar skottning i produktion av endorfiner. Vid bara vägar resulterar cykling i endorfiner. Skottning och cykling kompletterar varandra.
Skottning och cykling är kompisar. bästisar.
Lista på saker som ökar Britas produktion av endorfiner:
- snöskottning
- att cykla
- lyktstolpar
- sharon
- kolla på stjärnor
- optimism
- blommor som inte vissnar
- bussar jag hinner med
- långa ord med många vokaler
- blå dörrar
- Lego
- Att få riktiga brev/vykort med posten
- Detektiver med flashiga solglasögon
- Lakan med skarpmanglade kanter
- Saker som kan kastas
- Djupa diskussioner med Frank, Håkan och Robbie.
- Suddgummin med lukt
- Skyskrapor
- Att få fler riktiga brev/vykort på posten
- Saker som är som jag trodde att de skulle vara, om jag trodde att de var bra.
- Att duscha länge och varmt.
- Stora positiva tal som slutar på många nollor.
- Springa under stjärnorna.
- Bra saker som sker som jag aldrig mina vildaste drömmar hade kunnat föreställa mig.
Anyone who rides a bike is a friend of mine. naiv.super.
Dom kallar det tragik
Morning folks!
Att vakna när jag borde sova. När mitt medvetande fortfarande borde snappa upp hur monster-elvispar belägrat Eiffeltornet, för att sedan utöka sin ockupation till att härska över världen. Undrar just vad en drömtydare skulle ha att säga om detta... Jag är förresten inte riktigt överrens med hurvida drömtydning är etiskt acceptabelt eller ej. Måste vi verkligen analysera och reflektera över allting? Kan inte vissa saker bara få vara orörda, enkla och fria. De påverkar oss med sitt budskap och sitt syfte ändå. Varför inte bara njuta av våra liv/världen/rummet utan att ifrågasätta allt som sker? Hahaha, och jag valde att gå natur... !
Hur som helst - jag vaknade när jag fortfarande borde ha sovit. Var pigg när jag borde vart trött. Avgick ifrån den sedvanliga proceduren att gäspa åt mig själv i spegeln, istället log jag.
Morgonen är den bästa tiden på dygnet.
Jag = Morgonmänniska?? Hmm, jag tror nog faktiskt det.
Det vilar ett lugn över omgivningen, ett fridfullt lugn som skvimpar i en harmoni och ett välbehag i mitt jag.
Dessutom är jag förnuftigare på morgonen. Troligen därför jag blev en morgonmänniska. Så att jag skulle kunna passa på att njuta av den gnutta förnuft jag är berikad med i så stor utsträckning som möjligt.
I förrgår åkte Nanis på semester. Lyxkryssning i Västindien om jag inte misstar mig. Du blir borta en månad. Läste informationen i resekatalogen - Wow! Frukostbuffén verkar vara huge. Det finns till och med papaya, grape, annanas och sharon att frossa mellan. Och på torsdagar får man kräftstjärtsomelett. Relaxavdelningen står till sitt förfogande 24/7 - det går att välja mellan ansiktsbehandlingar, massage, bubbelpoolande och 23st olika teman på bastu. Det sägs till och med finnas en casionavdelning bara för 4-gigare.
Okej, sry, inte helt sann (min lillebror är på väg till kyrkan för att bikta sin synder,borde jag kanske följa med?). Man skulle kunna se det som en version av sanningen. Den kanske aningen mer sanningsenliga versionen av sanningen är den att Nanis skickades iväg på service igår. Han, expediten som kommer bli poet, skickade iväg den. Men jag saknar den så mkt, hur ska jag klara mig? Håkan, Robbie och Frank hälsar förresten. Fast vi är de bra vänner vi är, så känner de inte för att följa med ut bland stjärnorna om inte Nanis är med. Synd, men sant.
Jag vet inte riktigt vem jag saknar mest. Nanis eller sällskapet av Håkan, Robbie och Frank.
Oj. Det blev ett långt v x t bloggande om människor igår. Men ibland är det så. Man tänker och känner så mycket att magen är helt full. Det kryper upp genom strupen och inget annat alternativ finns att tillgå. Man måste släppa ut, man måste skriva av sig. Annars kvävs man.
Hahaha, dom kallar det tragik. Man har kommit till den punkten då man kopplar av ifrån fysiken genom att göra matte.
Och Håkan, du säger att du behöver Kärlek av fel sort och Sympatier från fel håll.
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn någonstans.
Att vakna när jag borde sova. När mitt medvetande fortfarande borde snappa upp hur monster-elvispar belägrat Eiffeltornet, för att sedan utöka sin ockupation till att härska över världen. Undrar just vad en drömtydare skulle ha att säga om detta... Jag är förresten inte riktigt överrens med hurvida drömtydning är etiskt acceptabelt eller ej. Måste vi verkligen analysera och reflektera över allting? Kan inte vissa saker bara få vara orörda, enkla och fria. De påverkar oss med sitt budskap och sitt syfte ändå. Varför inte bara njuta av våra liv/världen/rummet utan att ifrågasätta allt som sker? Hahaha, och jag valde att gå natur... !
Hur som helst - jag vaknade när jag fortfarande borde ha sovit. Var pigg när jag borde vart trött. Avgick ifrån den sedvanliga proceduren att gäspa åt mig själv i spegeln, istället log jag.
Morgonen är den bästa tiden på dygnet.
Jag = Morgonmänniska?? Hmm, jag tror nog faktiskt det.
Det vilar ett lugn över omgivningen, ett fridfullt lugn som skvimpar i en harmoni och ett välbehag i mitt jag.
Dessutom är jag förnuftigare på morgonen. Troligen därför jag blev en morgonmänniska. Så att jag skulle kunna passa på att njuta av den gnutta förnuft jag är berikad med i så stor utsträckning som möjligt.
I förrgår åkte Nanis på semester. Lyxkryssning i Västindien om jag inte misstar mig. Du blir borta en månad. Läste informationen i resekatalogen - Wow! Frukostbuffén verkar vara huge. Det finns till och med papaya, grape, annanas och sharon att frossa mellan. Och på torsdagar får man kräftstjärtsomelett. Relaxavdelningen står till sitt förfogande 24/7 - det går att välja mellan ansiktsbehandlingar, massage, bubbelpoolande och 23st olika teman på bastu. Det sägs till och med finnas en casionavdelning bara för 4-gigare.
Okej, sry, inte helt sann (min lillebror är på väg till kyrkan för att bikta sin synder,
Jag vet inte riktigt vem jag saknar mest. Nanis eller sällskapet av Håkan, Robbie och Frank.
Oj. Det blev ett långt v x t bloggande om människor igår. Men ibland är det så. Man tänker och känner så mycket att magen är helt full. Det kryper upp genom strupen och inget annat alternativ finns att tillgå. Man måste släppa ut, man måste skriva av sig. Annars kvävs man.
Hahaha, dom kallar det tragik. Man har kommit till den punkten då man kopplar av ifrån fysiken genom att göra matte.
Och Håkan, du säger att du behöver Kärlek av fel sort och Sympatier från fel håll.
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn någonstans.
Om människor
Jag är på bra humör. Livet ler och jag hoppar och skriker. Om det här var en film, är det här den där scenen när alla ställer sig upp och applåderar. I början är det bara några tafatta klappningar, från den sotiga vaktmästaren längst bak, han som bakar så goda muffins bara för att ta den vanliga vägen ner till dammen och mata änderna, som ekar genom den fullmölade lokalen. Sedan vaknar en efter en ur transen och börjar klappa även de. Orkestern börjar spela. De ställer sig upp en efter en. Snart står alla upp. De ler varmt och skrattar. Och applåderar. Applåderar åt mig. Jag lyfter på hakan, sträcker på ryggen och ler tillbaka.
Idag har jag haft en toppen dag. Det mest spännande med min dag är att det egentligen inte har hänt något speciellt, inget mekaniskt arbete iaf. Det är nästan fantastiskt vad oaktiv på det fysikaliska planet jag har vart idag. Idag har jag läst om hur den totala mekaniska energin (kinetisk + potentiell) är konstant om alla yttre krafter som verkar på arbetet är noll (äh, eller ngt liknande iaf). Jaa Newton, dina lagar hit och dit passar säkert jätte bra när man drar i pulkor och gör äppelmos och etc, men när vi väl kommer till människor, människor som jag, skulle jag vilja göra några enkla nyskapande reformer. Låt gå att du kanske var före din tid, men jag är efter det som du var före.
Britas sats om att livet:
½mv^2 + mgh = ½mv0^2 + mgh0
där,
m = min massa. enhet: antal gäddhäng (alternativt dubbelhakor)/kvadratinch hud
v = velocity, hur mkt jag rör mig varje dag. enhet: vändor till köket för att fylla på med te/sharon/oboy/nötter/juice.
g = värmen på mina tofflor. enhet: antal pirr i fötterna/min
h = huvuet, hur mycket huvuet tänker saker till rätta, filosoferar över livet, letar lösningar till olösliga problem etc. enhet: alvedon/min
Slutsats: Om man rör på sig lite mindre än vanligt en dag, så är det helt naturligt att man grubblar desto mer.
Undantag som bekräftar regeln: Mina springturer med Frank, Håkan och Robbie (Adam är också med ibland när han inte är på semester i Spanien). Under dessa rör man på sig väldigt mycket och tänker samtidigt väldigt bra.
Förklaring till varför undantaget egentligen inte behöver vara ett undantag: Jag brukar inte dricka te samtidigt som jag springer.
Kommentar 1: Man tänker väldigt bra samtidigt som man har tofflor på sig. Misstänker att det har med de globulära proteinerna att göra, de lägger ofta näsan i blöt...
Halvvägs igenom en toppen kväll, kom jag just hem. Min egna stund av dagen planterade tulpaner i min mage. Tulpaner som tillfälligtvis är upptagna med att spricka ut i färg och få min mage att börja bubbla.
Tulpaner och magar i samförstånd sublimerar inte.
Har just vart ute och sprungit. Jag, snöflingorna, stjärnorna, Robbie, Håkan och Frank. Reaktanter i en kondensationsreaktion, alternativt omvänd hydrolys.
Därför sitter jag och ler för mig själv.
Därför känns det som om man är kär i livet.
Det är de stunder som är de bästa.
Håkan bad oss att ta honom långt härifrån. Frank föreslog att vi sticker idag. Bubblan kollade förbi och mumlade något om ett flygplan. Adam föreslog ett flyg till Barcelona. Ett flyg för att lämna allt det här. Adam tycker inte om luftmotståndet, jag tror att han har haft problem med andra motstånd också. stackarn.
Robbie och jag visste inte vad vi skulle säga. Robbie sade inget, han väntade på att Kevin Spacey skulle ringa.
Vi är bra vänner. Jag, Robbie, Håkan, Frank och Adam. Så bra vänner att jag vet att de förstår. De förstår att jag inte vill åka härifrån just nu. Den här gången kommer de få åka utan mig, jag vet att de accepterar det, även om de gärna hade haft mig med. Så är det med vänner; de vill ha en med. De längtar efter att få umgås med en. De prioriterar inte bort eller ersätter ens sällskap.
Anledningen att jag stannar hemma den här gången, är att jag mår bra. Idag har vart en vändpunkt.
Min lugnhetsfaktor > min stressfaktor.
Idag har jag druckit mkt te och ätit mkt sharon. Och jag har vart wow-så-himla-tok-duktig - jag har pluggat hela dagen. Var väldigt nära att sönderfalla av alla denna press tidigare, men idag har jag varvat ner. Säkert 7 varv. kanske till och med 8.
Det här kommer gå bra. Jag kommer att fixa det. Jag tänker tajta vartenda fjoll-prov.
Dessutom mår jag bra. Jag känner mig lugn, trygg och självsäker. One day at a time baby, one day at a time. Tänk "Robbie"...
Hon som tyckte om vitpeppar-släkt gjorde mig glad. Hon planterade värme ända inne i min själ. Hon gav mig hopp och ljus. Att få prata med henne, och känns hur energin tillströmmade - yes! Ringer dig snart igen. Hon som jag blir tokig med gjorde mig också glad. Dagen hade vart en av de sämre, tills det att jag såg henne, skrek, kramade och pratade i 10 min. De som stod bredvid mig på stranden, de finns verkligen kvar fortfarande. Var orolig att de skulle försvinna, men inte då. True love lasts a lifetime, and so do true friends. En av dem, han som ses på onsdag, han följer med mig till solen i höst. Jag har spanat in en runda åt oss, vi kommer att springa förbi operahuset =). Du tar med vattenflaska. Han har ju faktiskt inget val, han måste med. Jaa, för vem skulle annars välkomna mig på morgonen?? Jag hoppas så jätte super innerligt massor att han med chokladfläck på armen också följer med. Om jag har tur, en väldig tur, kanske kingen av kladdkaksbak, han som är rädd för de farliga djuren också kan följa med. Vet att de kanske är mkt begärt, han börjar bli tofflig =P, men drömmar är tillför att drömmas.
Och hon. Hon som ska bjuda mig på våfflor, jag tror inte att hon inser hur fullkomlig hon är. Alla pratar om henne. Pratar, berättar och säger hur mycket de tycker om henne, hur glada de blir av att hon är i närheten och hur snäll hon är emot alla. Hon är den mest genomsnälla människa jag någonsin fått förmånen att lära känna. Saknar min Gonzales. Tänker på henne mycket och vill träffa henne. Det är skönt att träffa henne. Strosa och prata av sig och känna att man är lika någon. Hon finns där hon alltid funnits. Får infall att ringa han som fyller år dagen efter mig, bara för att prata, för att jag vet att han bryr sig om mig och tänker på mig. Ibland är det allt man behöver.
Ser fram emot att få se på hans kort, han som alla målar i guld. Att få se de drömmar, som blev hans längtan. Den längtan som blev till varma minnen, minnen som får en att fortsätta springa trots att man inte längre har ben. De minnen som förblev, men samtidigt återgick till att bli en ny längtan.
Tänkt på honom mkt. Han som jämt är glad. Men i fredags bestämde jag mig för att sluta med det. Jag läste vad hon hade skrivit, och jag vet med mig att jag är oerhört begåvad att förstora upp saker som egentligen inte betydde något. Men om jag utgår ifrån det möjligtvis värsta, så riskerar jag inte bli besviken, bara lättad. Är det optimism??
Kanske tittar min förstående bonus bror också förbi om ett år. Han tycker att det är konstigt att jag känner mig ensam när jag egentligen inte är det. Han kommer aldrig att försvinna. Om jag ibland får känslan av att han är borta, så dröjer det inte länge innan jag märker att han är kvar, lika mkt kvar som han alltid vart och kommer förbli. Ibland funderar jag över det, om det inte kan vara så. Att bästa vänner är de syskon som han där uppe glömde bort att ge mig. Om jag har förvirrade dagar när jag ställer in strykjärnet i kylskåpet och värmer mobiltelefonen i mikron, så varför skulle inte han kunna ha det också?
Livet är som att åka buss. Först när man kliver på känner man sig lite fumlig, vet inte vart man ska sitta. Man vågar inte riktigt se på de som sitter där, vågar inte se på någon, vågar inte låta någon se mig i ögonen (tänk så skulle de se rakt igenom mig, så som det känns att de kan). Jag slår mig ner på första bästa plats. Under tyngre perioder orkar man inte annat än att stirra ut genom fönstret, följa andras liv med blicken istället för sitt eget. Bara väntar på att tiden ska gå, passera så att jag kommer vidare, så att jag förs till nya omgivningar. Vissa människor vågar jag mig slutligen sätta mig bredvid, vågar öppna mig själv emot dem och prata. Kvinnan på sätet snett framför mig, hon med den blåmocka handväskan, plingar och kliver av utan att jag egentligen fäster någon uppmärksamhet vid det. Jag vaknar ur dvalan först när hon redan gått av. När hon har gått av, och jag lägger märke till den kvarlämnade vanten på hennes säte.
Människor gör entré i ens liv. Vissa en dramatisk sådan, medan andra kommer närmare successivt. Så långsamt så att man inte riktigt kan avgöra när de kom. Många går sedan vidare, vi har pratat om det här i åratal, att det är faktiskt sånt som händer, och att man ibland måste man acceptera det. Acceptera att vissa flyter iväg, även fast allt man vill göra är att surra fast dem med björntråd för att aldrig låta dem försvinna. Men vilka är vi att bestämma över sånt?
Har haft en bra dag. Jag har väldigt många bra vänner. Och jag trivs med mitt liv. Och idag har jag sjunigt, duett med Adam. Duett med stjärnorna.
Och allt jag vill göra är att gå på bokrea. Och diskutera youghurt. Oj. Stämmer det? Jag vet inte... tror det just nu. Hur vet man?
Idag har jag haft en toppen dag. Det mest spännande med min dag är att det egentligen inte har hänt något speciellt, inget mekaniskt arbete iaf. Det är nästan fantastiskt vad oaktiv på det fysikaliska planet jag har vart idag. Idag har jag läst om hur den totala mekaniska energin (kinetisk + potentiell) är konstant om alla yttre krafter som verkar på arbetet är noll (äh, eller ngt liknande iaf). Jaa Newton, dina lagar hit och dit passar säkert jätte bra när man drar i pulkor och gör äppelmos och etc, men när vi väl kommer till människor, människor som jag, skulle jag vilja göra några enkla nyskapande reformer. Låt gå att du kanske var före din tid, men jag är efter det som du var före.
Britas sats om att livet:
½mv^2 + mgh = ½mv0^2 + mgh0
där,
m = min massa. enhet: antal gäddhäng (alternativt dubbelhakor)/kvadratinch hud
v = velocity, hur mkt jag rör mig varje dag. enhet: vändor till köket för att fylla på med te/sharon/oboy/nötter/juice.
g = värmen på mina tofflor. enhet: antal pirr i fötterna/min
h = huvuet, hur mycket huvuet tänker saker till rätta, filosoferar över livet, letar lösningar till olösliga problem etc. enhet: alvedon/min
Slutsats: Om man rör på sig lite mindre än vanligt en dag, så är det helt naturligt att man grubblar desto mer.
Undantag som bekräftar regeln: Mina springturer med Frank, Håkan och Robbie (Adam är också med ibland när han inte är på semester i Spanien). Under dessa rör man på sig väldigt mycket och tänker samtidigt väldigt bra.
Förklaring till varför undantaget egentligen inte behöver vara ett undantag: Jag brukar inte dricka te samtidigt som jag springer.
Kommentar 1: Man tänker väldigt bra samtidigt som man har tofflor på sig. Misstänker att det har med de globulära proteinerna att göra, de lägger ofta näsan i blöt...
Halvvägs igenom en toppen kväll, kom jag just hem. Min egna stund av dagen planterade tulpaner i min mage. Tulpaner som tillfälligtvis är upptagna med att spricka ut i färg och få min mage att börja bubbla.
Tulpaner och magar i samförstånd sublimerar inte.
Har just vart ute och sprungit. Jag, snöflingorna, stjärnorna, Robbie, Håkan och Frank. Reaktanter i en kondensationsreaktion, alternativt omvänd hydrolys.
Därför sitter jag och ler för mig själv.
Därför känns det som om man är kär i livet.
Det är de stunder som är de bästa.
Håkan bad oss att ta honom långt härifrån. Frank föreslog att vi sticker idag. Bubblan kollade förbi och mumlade något om ett flygplan. Adam föreslog ett flyg till Barcelona. Ett flyg för att lämna allt det här. Adam tycker inte om luftmotståndet, jag tror att han har haft problem med andra motstånd också. stackarn.
Robbie och jag visste inte vad vi skulle säga. Robbie sade inget, han väntade på att Kevin Spacey skulle ringa.
Vi är bra vänner. Jag, Robbie, Håkan, Frank och Adam. Så bra vänner att jag vet att de förstår. De förstår att jag inte vill åka härifrån just nu. Den här gången kommer de få åka utan mig, jag vet att de accepterar det, även om de gärna hade haft mig med. Så är det med vänner; de vill ha en med. De längtar efter att få umgås med en. De prioriterar inte bort eller ersätter ens sällskap.
Anledningen att jag stannar hemma den här gången, är att jag mår bra. Idag har vart en vändpunkt.
Min lugnhetsfaktor > min stressfaktor.
Idag har jag druckit mkt te och ätit mkt sharon. Och jag har vart wow-så-himla-tok-duktig - jag har pluggat hela dagen. Var väldigt nära att sönderfalla av alla denna press tidigare, men idag har jag varvat ner. Säkert 7 varv. kanske till och med 8.
Det här kommer gå bra. Jag kommer att fixa det. Jag tänker tajta vartenda fjoll-prov.
Dessutom mår jag bra. Jag känner mig lugn, trygg och självsäker. One day at a time baby, one day at a time. Tänk "Robbie"...
Hon som tyckte om vitpeppar-släkt gjorde mig glad. Hon planterade värme ända inne i min själ. Hon gav mig hopp och ljus. Att få prata med henne, och känns hur energin tillströmmade - yes! Ringer dig snart igen. Hon som jag blir tokig med gjorde mig också glad. Dagen hade vart en av de sämre, tills det att jag såg henne, skrek, kramade och pratade i 10 min. De som stod bredvid mig på stranden, de finns verkligen kvar fortfarande. Var orolig att de skulle försvinna, men inte då. True love lasts a lifetime, and so do true friends. En av dem, han som ses på onsdag, han följer med mig till solen i höst. Jag har spanat in en runda åt oss, vi kommer att springa förbi operahuset =). Du tar med vattenflaska. Han har ju faktiskt inget val, han måste med. Jaa, för vem skulle annars välkomna mig på morgonen?? Jag hoppas så jätte super innerligt massor att han med chokladfläck på armen också följer med. Om jag har tur, en väldig tur, kanske kingen av kladdkaksbak, han som är rädd för de farliga djuren också kan följa med. Vet att de kanske är mkt begärt, han börjar bli tofflig =P, men drömmar är tillför att drömmas.
Och hon. Hon som ska bjuda mig på våfflor, jag tror inte att hon inser hur fullkomlig hon är. Alla pratar om henne. Pratar, berättar och säger hur mycket de tycker om henne, hur glada de blir av att hon är i närheten och hur snäll hon är emot alla. Hon är den mest genomsnälla människa jag någonsin fått förmånen att lära känna. Saknar min Gonzales. Tänker på henne mycket och vill träffa henne. Det är skönt att träffa henne. Strosa och prata av sig och känna att man är lika någon. Hon finns där hon alltid funnits. Får infall att ringa han som fyller år dagen efter mig, bara för att prata, för att jag vet att han bryr sig om mig och tänker på mig. Ibland är det allt man behöver.
Ser fram emot att få se på hans kort, han som alla målar i guld. Att få se de drömmar, som blev hans längtan. Den längtan som blev till varma minnen, minnen som får en att fortsätta springa trots att man inte längre har ben. De minnen som förblev, men samtidigt återgick till att bli en ny längtan.
Tänkt på honom mkt. Han som jämt är glad. Men i fredags bestämde jag mig för att sluta med det. Jag läste vad hon hade skrivit, och jag vet med mig att jag är oerhört begåvad att förstora upp saker som egentligen inte betydde något. Men om jag utgår ifrån det möjligtvis värsta, så riskerar jag inte bli besviken, bara lättad. Är det optimism??
Kanske tittar min förstående bonus bror också förbi om ett år. Han tycker att det är konstigt att jag känner mig ensam när jag egentligen inte är det. Han kommer aldrig att försvinna. Om jag ibland får känslan av att han är borta, så dröjer det inte länge innan jag märker att han är kvar, lika mkt kvar som han alltid vart och kommer förbli. Ibland funderar jag över det, om det inte kan vara så. Att bästa vänner är de syskon som han där uppe glömde bort att ge mig. Om jag har förvirrade dagar när jag ställer in strykjärnet i kylskåpet och värmer mobiltelefonen i mikron, så varför skulle inte han kunna ha det också?
Livet är som att åka buss. Först när man kliver på känner man sig lite fumlig, vet inte vart man ska sitta. Man vågar inte riktigt se på de som sitter där, vågar inte se på någon, vågar inte låta någon se mig i ögonen (tänk så skulle de se rakt igenom mig, så som det känns att de kan). Jag slår mig ner på första bästa plats. Under tyngre perioder orkar man inte annat än att stirra ut genom fönstret, följa andras liv med blicken istället för sitt eget. Bara väntar på att tiden ska gå, passera så att jag kommer vidare, så att jag förs till nya omgivningar. Vissa människor vågar jag mig slutligen sätta mig bredvid, vågar öppna mig själv emot dem och prata. Kvinnan på sätet snett framför mig, hon med den blåmocka handväskan, plingar och kliver av utan att jag egentligen fäster någon uppmärksamhet vid det. Jag vaknar ur dvalan först när hon redan gått av. När hon har gått av, och jag lägger märke till den kvarlämnade vanten på hennes säte.
Människor gör entré i ens liv. Vissa en dramatisk sådan, medan andra kommer närmare successivt. Så långsamt så att man inte riktigt kan avgöra när de kom. Många går sedan vidare, vi har pratat om det här i åratal, att det är faktiskt sånt som händer, och att man ibland måste man acceptera det. Acceptera att vissa flyter iväg, även fast allt man vill göra är att surra fast dem med björntråd för att aldrig låta dem försvinna. Men vilka är vi att bestämma över sånt?
Har haft en bra dag. Jag har väldigt många bra vänner. Och jag trivs med mitt liv. Och idag har jag sjunigt, duett med Adam. Duett med stjärnorna.
Och allt jag vill göra är att gå på bokrea. Och diskutera youghurt. Oj. Stämmer det? Jag vet inte... tror det just nu. Hur vet man?
Chestnuts roasting
Jo Elin, Brita är visst en vinter-människa.
Jag myser av snön, jag kokar egen glögg, jag njuter av den enfärgade utsikten utanför mitt fönster. Utsikten som reflekterar alla våglängder.
Bara för att man föredrar att njuta av snön/kylan/kristallerna från insidan av fönstret, sittandes i soffan inkrupen i en tjock filt, smuttandes på en het kopp rooiboste, betyder inte det att man inte tycker om vintern.
Man prioriterar bara att njuta av den ur en annan dimensionsmängd.
Dessutom tycker jag om att skotta snö. Särskilt när ett stycke Granne och två stycke Granne har skottat alldeles innan mig, och jag skottar dubbelt så breda gångar som de gjort.
Lycka? Ja, jag är ganska lättroad.
Vacker snö!!
Dessutom tycker Brita om lyktstolpar.
När jag har blivit stor och bor i min takvåning på Manhattan, takvåningen med panorama fönster,
ska jag ha en lyktstolpe utanför min port. Det är en gammal lyktstolpe med sådana där kringelikrokiga strukturer slingrandes upp runt metallen. Ljuset som faller på asfalten är milt och varmt. Snöflingor dimper ned genom den stämningsproppade omgivningen. Är fascinerad över deras inverkan. De trollar bort år, för mig ett dussin. Man förvandlas till en flicka i förstora skor. Hon som inte kan hindra den plötsliga lycka som börjar bubbla nere i magen, för att sedan komma krypandes upp genom halsen. Hon som inte bryr sig om de avlägsna förvånade minerna. Hon som skrattandes inte kan få nog av att försöka fånga snöflingor i munnen.
Jag drömmer om att fira jul där. Få uppleva med alla mina sinnen, de kulisser man bara ser i filmerna. Strosa de små mysiga gränderna från början till slut. En barnkör påbylsad med stickade halsdukar, mössor och tumvantar står och sjunger carols. Vi åker skridskor. Eller jaa, du försöker lära mig att åka. Skridskor på de banorna som finns i centrala New York. De där med granar, julpynt, ljusslingor och lyktstolpar. Jag håller i en hand. En hand värmd av en vante med ett annat mönster än med min. De två mönsterna matchar varandra. Det snöar mjukt och överallt är det människor.
Där är min framtida våning, mitt framtida hem.
Jag sa att George funderar på att flytta, och du sa att du flyttar in.
Du och jag, grannar. Jag kommer att kunna låna ägg av dig, när jag ska baka muffins men har glömt att handla. Ibland bjuder jag dig kanske till och med på frukost. Ibland när jag har en av mina snälla-dagar.
Vem vet, jag kanske köper hem kaviar.
Jag myser av snön, jag kokar egen glögg, jag njuter av den enfärgade utsikten utanför mitt fönster. Utsikten som reflekterar alla våglängder.
Bara för att man föredrar att njuta av snön/kylan/kristallerna från insidan av fönstret, sittandes i soffan inkrupen i en tjock filt, smuttandes på en het kopp rooiboste, betyder inte det att man inte tycker om vintern.
Man prioriterar bara att njuta av den ur en annan dimensionsmängd.
Dessutom tycker jag om att skotta snö. Särskilt när ett stycke Granne och två stycke Granne har skottat alldeles innan mig, och jag skottar dubbelt så breda gångar som de gjort.
Lycka? Ja, jag är ganska lättroad.
Vacker snö!!
Dessutom tycker Brita om lyktstolpar.
När jag har blivit stor och bor i min takvåning på Manhattan, takvåningen med panorama fönster,
ska jag ha en lyktstolpe utanför min port. Det är en gammal lyktstolpe med sådana där kringelikrokiga strukturer slingrandes upp runt metallen. Ljuset som faller på asfalten är milt och varmt. Snöflingor dimper ned genom den stämningsproppade omgivningen. Är fascinerad över deras inverkan. De trollar bort år, för mig ett dussin. Man förvandlas till en flicka i förstora skor. Hon som inte kan hindra den plötsliga lycka som börjar bubbla nere i magen, för att sedan komma krypandes upp genom halsen. Hon som inte bryr sig om de avlägsna förvånade minerna. Hon som skrattandes inte kan få nog av att försöka fånga snöflingor i munnen.
Jag drömmer om att fira jul där. Få uppleva med alla mina sinnen, de kulisser man bara ser i filmerna. Strosa de små mysiga gränderna från början till slut. En barnkör påbylsad med stickade halsdukar, mössor och tumvantar står och sjunger carols. Vi åker skridskor. Eller jaa, du försöker lära mig att åka. Skridskor på de banorna som finns i centrala New York. De där med granar, julpynt, ljusslingor och lyktstolpar. Jag håller i en hand. En hand värmd av en vante med ett annat mönster än med min. De två mönsterna matchar varandra. Det snöar mjukt och överallt är det människor.
Där är min framtida våning, mitt framtida hem.
Jag sa att George funderar på att flytta, och du sa att du flyttar in.
Du och jag, grannar. Jag kommer att kunna låna ägg av dig, när jag ska baka muffins men har glömt att handla. Ibland bjuder jag dig kanske till och med på frukost. Ibland när jag har en av mina snälla-dagar.
Vem vet, jag kanske köper hem kaviar.
Förlåt Albert
Ibland saknar man så mycket att man tror att man ska radiera. Om jag fick önska skulle jag välj alfa-sönderfall.
Inte lika många delar då.
Ibland ignorerar jag fysikens lagar. Förlåt Albert för att jag inte tar hänsyn till dina teorier kring tiden och rummet. De är verkligen imponerande och ibland så grubblar även lilla jag kring dessa företeelser, men just nu, just i denna stund hinner jag inte. Jag är upptagen med att intala mig att du hade fel, att jag kan kringgå dina postulater. Jaa, du bevisade dem väl aldrig.
Jag är upptagen med att rynka ihop mina ögonlock, för om jag blundar tillräckligt hårt och önskar tillräckligt innerligt kommer det ju att gå. Jag kommer att kunna teleportera mig. Inte härifrån, men till dig.
Min halveringstid var längre förr om tiden.
Jag vet inte säkert, och även om jag kanske hoppas att det vore tvärt om, misstänker jag ändå att jag egentligen inte har rätt till det. Att det står i sanktis regelbok att tillåtelsen att sakna inte längre är min.
Bild på mig. Det här är jag. Egentligen en blandning mellan damen ovan och CruellaDeVil i de 101 Dalmatinerna. Roade mig häromdagen med att länka samman deras ansikten i Paint för att få se hur jag såg ut. Har dock oturligtvis glömt vart jag sparade det färdiga slående lika resultatet. Får nöja mig med denna lite mindre, men ändå väl, beskrivande bild.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det var så vackert där, som en tavla över rätt och fel
man såg gårdakvarnar
Samma poser men ett annat band på scenen.
HH / Gå vidare
sakna v /-de/ vara utan, inte ha; längta efter
ånger s /-n/ stark känsla av att man skulle ha gjort på ett annat sätt, grämelse, kval, ledsnad
förvirring s /-en/ oordning, kaos, virrvarr
Dessutom handlar inte vänskap om att uppdatera andra om hur man mår. Det handlar om att andra bryr sig.
Inte lika många delar då.
Ibland ignorerar jag fysikens lagar. Förlåt Albert för att jag inte tar hänsyn till dina teorier kring tiden och rummet. De är verkligen imponerande och ibland så grubblar även lilla jag kring dessa företeelser, men just nu, just i denna stund hinner jag inte. Jag är upptagen med att intala mig att du hade fel, att jag kan kringgå dina postulater. Jaa, du bevisade dem väl aldrig.
Jag är upptagen med att rynka ihop mina ögonlock, för om jag blundar tillräckligt hårt och önskar tillräckligt innerligt kommer det ju att gå. Jag kommer att kunna teleportera mig. Inte härifrån, men till dig.
Min halveringstid var längre förr om tiden.
Jag vet inte säkert, och även om jag kanske hoppas att det vore tvärt om, misstänker jag ändå att jag egentligen inte har rätt till det. Att det står i sanktis regelbok att tillåtelsen att sakna inte längre är min.
Bild på mig. Det här är jag. Egentligen en blandning mellan damen ovan och CruellaDeVil i de 101 Dalmatinerna. Roade mig häromdagen med att länka samman deras ansikten i Paint för att få se hur jag såg ut. Har dock oturligtvis glömt vart jag sparade det färdiga slående lika resultatet. Får nöja mig med denna lite mindre, men ändå väl, beskrivande bild.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det var så vackert där, som en tavla över rätt och fel
man såg gårdakvarnar
Samma poser men ett annat band på scenen.
HH / Gå vidare
sakna v /-de/ vara utan, inte ha; längta efter
ånger s /-n/ stark känsla av att man skulle ha gjort på ett annat sätt, grämelse, kval, ledsnad
förvirring s /-en/ oordning, kaos, virrvarr
Dessutom handlar inte vänskap om att uppdatera andra om hur man mår. Det handlar om att andra bryr sig.
Ståendes på en borderline
Wiiieeee!!!!
Checka down below people!! Någon publicerade nyss sin
absolut-någonsin-första-special-edition-limited-feated-blogg-inlägg!!!!
Känsla
Beskrivning i ord: Jag och mina karriärklackar
Beskrivning i bild: se nedan
Just nu:
Håkan Hellström - Evert Taube
Gavin DeGraw - Chariot
Matchbox 20 - Shame
Bill Whithers - Ain't no sunshine
and as usual: That girl, over there. The girl in red. She is far to counting crowed.
Checka down below people!! Någon publicerade nyss sin
absolut-någonsin-första-special-edition-limited-feated-blogg-inlägg!!!!
Känsla
Beskrivning i ord: Jag och mina karriärklackar
Beskrivning i bild: se nedan
Just nu:
Håkan Hellström - Evert Taube
Gavin DeGraw - Chariot
Matchbox 20 - Shame
Bill Whithers - Ain't no sunshine
and as usual: That girl, over there. The girl in red. She is far to counting crowed.
En dag i grundmängden G
Vissa dagar är menade att kommas ihåg.
Dagar man vaknar och ens första tanke är "Wow, det här kommer bli en toppen dag!". Solen kysser mitt ansikte och på något vis lyckas jag undgå den sedvanliga proceduren att sparka tårna i tröskeln till badrummet och få dörrhandtaget att ramla av på utsidan i samma stund jag stänger om mig, för att i stillsamhet få njuta av min morgonljuvliga frisyr framför spegeln. Under alla dagar hopar det sig mer eller mindre betydande problem och dilemman. Skillnaden är att under dessa dagar avfärdas de alla med en klackspark.
Jag älskar det klick-klack ljud som alstras när mina karriärklackar smattrar emot FSkorridorens nedandöme.
Om vi låter grundmängden G innefatta alla dagar, och super-dagarna så pedagogiskt beskrivna ovan utgöra den äkta delmängden A, hävdar dock Hans Brolin & co: i min Matte Diskret bibel, att det även måste finnas ett komplement till mängden A.
Alla dagar är fyllda med händelser. Notera dock att händelser inte är dagsspecifika. Vissa dagars händelser skulle man lika gärna ha kunnat stuva in på en annan rad, ett uppslag prydandes av ngt annat utrotningshotat djur, någon annanstans i almanackan. De skulle inte ha påverkat idag mer än när det är idag någon annan dag.
Kvällar efter dessa dagar är det inte sand John Blund harmoniskt strör ner över mina ögonlock.
Nej, dessa kvällar är det ångest kring meningslöshet han trycker och mosar in genom öronen, snart absorberandes hela huvudet. Vetskapen om att de senaste dubbladussin timmarna kommer att lösas upp i den gråa massan. Samma scenarie som när digestives blivit doppade i hett Rooiboste, för att sedan glömmas bort i min KajsaWarg kopp. 3 minuter senare är sörjan oigenkännlig. Min med kreativitet berikade lillebror hävdar ihärdigt att sörjan liknar upplösta exkrementer (dock med annat ordval), men det är inte dit jag vill komma.
Dessa kvällar somnar jag med vetskapen om att ännu en av dessa dagar har gått. En av dessa dagar som liksom svävat iväg 2 dm ovan gräset, utan att lämna fotspår. Tiden och antitiden har liksom annihilerats. En dag som kommer att glömmas bort. Ett element i grundmängden G.
Sud off, Hans Brolin! Du tror du är så jkla smart.
Dagar man vaknar och ens första tanke är "Wow, det här kommer bli en toppen dag!". Solen kysser mitt ansikte och på något vis lyckas jag undgå den sedvanliga proceduren att sparka tårna i tröskeln till badrummet och få dörrhandtaget att ramla av på utsidan i samma stund jag stänger om mig, för att i stillsamhet få njuta av min morgonljuvliga frisyr framför spegeln. Under alla dagar hopar det sig mer eller mindre betydande problem och dilemman. Skillnaden är att under dessa dagar avfärdas de alla med en klackspark.
Jag älskar det klick-klack ljud som alstras när mina karriärklackar smattrar emot FSkorridorens nedandöme.
Om vi låter grundmängden G innefatta alla dagar, och super-dagarna så pedagogiskt beskrivna ovan utgöra den äkta delmängden A, hävdar dock Hans Brolin & co: i min Matte Diskret bibel, att det även måste finnas ett komplement till mängden A.
Alla dagar är fyllda med händelser. Notera dock att händelser inte är dagsspecifika. Vissa dagars händelser skulle man lika gärna ha kunnat stuva in på en annan rad, ett uppslag prydandes av ngt annat utrotningshotat djur, någon annanstans i almanackan. De skulle inte ha påverkat idag mer än när det är idag någon annan dag.
Kvällar efter dessa dagar är det inte sand John Blund harmoniskt strör ner över mina ögonlock.
Nej, dessa kvällar är det ångest kring meningslöshet han trycker och mosar in genom öronen, snart absorberandes hela huvudet. Vetskapen om att de senaste dubbladussin timmarna kommer att lösas upp i den gråa massan. Samma scenarie som när digestives blivit doppade i hett Rooiboste, för att sedan glömmas bort i min KajsaWarg kopp. 3 minuter senare är sörjan oigenkännlig. Min med kreativitet berikade lillebror hävdar ihärdigt att sörjan liknar upplösta exkrementer (dock med annat ordval), men det är inte dit jag vill komma.
Dessa kvällar somnar jag med vetskapen om att ännu en av dessa dagar har gått. En av dessa dagar som liksom svävat iväg 2 dm ovan gräset, utan att lämna fotspår. Tiden och antitiden har liksom annihilerats. En dag som kommer att glömmas bort. Ett element i grundmängden G.
Sud off, Hans Brolin! Du tror du är så jkla smart.