Kvällens imperfekt-nära-döden-upplevelser i presens
Trots att jag ser mig själv som en varelse av spontan natur, känner jag ändå en viss trygghet i rutiner och struktur.
Jag är ute och springer den vanliga vackra rundan längs älven, den jag brukar springa under den ljusa halvan av året. Fåglar svävar över den spegellugna älven, åkern är nyplöjd, ängen vajar i vinden, bra musik förgyller vibrationerna emot mina trumhinnor - livet känns helt underbart, där mina ben nu lätt svävar fram över den stig som jag alltid springer på. Jag viker av ifrån älven, över den vanliga pittoreska träbron, genom snåret och runt kröken och finner mig själv stå öga mot öga... med en ko. Vid en närmare anblick, rättare sagt 8st kor (i följande händelsebeskrivning omtalas de med maskulint genus, trots möjligtvis skiftande egentligen. När jag tänker tillbaka vill jag dock gärna föreställa mig dem allihopa med horn. Med tanke på min nuvarande benägenhet att även föreställa mig dem med bloddroppande kindbetar, samt rödspruckna ögon bör man kanske ta genuspåståendet med en nypa salt).
Jag tittar på honom. Han tittar på mig. Vi tittar på varandra.
Mitt hjärta fördubblar sin frekvens och jag försöker i ögonvrån urskilja närmsta lämpliga träd att klättra upp i. Jag vågar inte slita blicken ifrån hans. Min blick är det enda som håller honom i schack.
Sakta, sakta börjar jag gå baklänges, tillbaka längs stigen.
I samma hastighet följer kon efter mig. Kon råmar.
Kon ökar sin hastighet.
Jag slänger mig åt sidan och springer in i närmsta snår.
Kon går förbi snåret och ställer sig framför den bro jag just passerat. Platsen jag befinner mig är avskärmad av en tätbevuxen ravin, älven och stängsel. Enda vägarna ut är antingen över bron (där kossa nu står) och framåt via stigen (där de övriga 7 kossorna fläker ut sig).
Jag snubblar vidare genom snåret och kommer fram till ravinen. Försiktigt kanar jag ner längs med kanten och kommer ner till en bäck. Hopp. Över på andra sidan. Kravlar mig uppåt. Snubblar. Reser mig upp. Uppe på andra sidan.
Jag ser hur kossan står kvar vid bron 100m bort. Det spelar ingen roll att jag är lerig nästan upp till knäna - jag känner att jag har vunnit. Jag har överlistat honom, han som trodde att han var så jkla smart. Jag känner att starkt begär att spela på mitt nuvinna självförtroende, så jag vänder mig om mot honom och skrattar mitt råaste mest triumferande skratt. Han vänder sig om och tar några steg i min riktning. Jag slutar skratta och springer det fortaste jag kan tillbaka längs stigen, tills jag kommer fram till bebyggelse igen. Längs vägen har jag vänt mig om efter var 10e meter.
Forskarna påstår visserligen att vi kröp ut ur grottorna för tiotusentals år sedan, men jag måste erkänna att jag ändå har vissa primitiva behov, förutsättningar för att jag ska må bra.
De mest grundläggande är att jag behöver själv få bestämma över;
- när/vad jag ska äta
- när/hur jag ska träna
- när/var jag ska sova
Om någon har synpunkter på eller på annat vis påverkar något av ovanstående, är de ute på farligt revir. Då ökar risken betydligt att Sigmunds kära Över-Jag inte längre klarar av att kontrollera Jaget, som i sin tur har i uppgift att hålla Detet i styr.
Dessa kossor was way far too much in the wrong territorium. Uppsnoffsigt stod de mitt på min stig och vägrade flytta på sig. De var arroganta, uppkäftiga och mäkta irriterande. De gick över gränsen. De stampade på min moral och krossade min heder. Men jag måste erkänna att de hade mod. Dock om det bör tilläggas att det var dåraktigt sådant. De lekte nämligen med döden.
Tur för dem att jag hade min snälla dag idag. Annars hade det varit värre för dem.
Känner mig ändå skakad och lämlästad på min stolthet.
Överväger starkt att bojkotta mjölkprodukter den närmsta veckan.
Jag är ute och springer den vanliga vackra rundan längs älven, den jag brukar springa under den ljusa halvan av året. Fåglar svävar över den spegellugna älven, åkern är nyplöjd, ängen vajar i vinden, bra musik förgyller vibrationerna emot mina trumhinnor - livet känns helt underbart, där mina ben nu lätt svävar fram över den stig som jag alltid springer på. Jag viker av ifrån älven, över den vanliga pittoreska träbron, genom snåret och runt kröken och finner mig själv stå öga mot öga... med en ko. Vid en närmare anblick, rättare sagt 8st kor (i följande händelsebeskrivning omtalas de med maskulint genus, trots möjligtvis skiftande egentligen. När jag tänker tillbaka vill jag dock gärna föreställa mig dem allihopa med horn. Med tanke på min nuvarande benägenhet att även föreställa mig dem med bloddroppande kindbetar, samt rödspruckna ögon bör man kanske ta genuspåståendet med en nypa salt).
Jag tittar på honom. Han tittar på mig. Vi tittar på varandra.
Mitt hjärta fördubblar sin frekvens och jag försöker i ögonvrån urskilja närmsta lämpliga träd att klättra upp i. Jag vågar inte slita blicken ifrån hans. Min blick är det enda som håller honom i schack.
Sakta, sakta börjar jag gå baklänges, tillbaka längs stigen.
I samma hastighet följer kon efter mig. Kon råmar.
Kon ökar sin hastighet.
Jag slänger mig åt sidan och springer in i närmsta snår.
Kon går förbi snåret och ställer sig framför den bro jag just passerat. Platsen jag befinner mig är avskärmad av en tätbevuxen ravin, älven och stängsel. Enda vägarna ut är antingen över bron (där kossa nu står) och framåt via stigen (där de övriga 7 kossorna fläker ut sig).
Jag snubblar vidare genom snåret och kommer fram till ravinen. Försiktigt kanar jag ner längs med kanten och kommer ner till en bäck. Hopp. Över på andra sidan. Kravlar mig uppåt. Snubblar. Reser mig upp. Uppe på andra sidan.
Jag ser hur kossan står kvar vid bron 100m bort. Det spelar ingen roll att jag är lerig nästan upp till knäna - jag känner att jag har vunnit. Jag har överlistat honom, han som trodde att han var så jkla smart. Jag känner att starkt begär att spela på mitt nuvinna självförtroende, så jag vänder mig om mot honom och skrattar mitt råaste mest triumferande skratt. Han vänder sig om och tar några steg i min riktning. Jag slutar skratta och springer det fortaste jag kan tillbaka längs stigen, tills jag kommer fram till bebyggelse igen. Längs vägen har jag vänt mig om efter var 10e meter.
Forskarna påstår visserligen att vi kröp ut ur grottorna för tiotusentals år sedan, men jag måste erkänna att jag ändå har vissa primitiva behov, förutsättningar för att jag ska må bra.
De mest grundläggande är att jag behöver själv få bestämma över;
- när/vad jag ska äta
- när/hur jag ska träna
- när/var jag ska sova
Om någon har synpunkter på eller på annat vis påverkar något av ovanstående, är de ute på farligt revir. Då ökar risken betydligt att Sigmunds kära Över-Jag inte längre klarar av att kontrollera Jaget, som i sin tur har i uppgift att hålla Detet i styr.
Dessa kossor was way far too much in the wrong territorium. Uppsnoffsigt stod de mitt på min stig och vägrade flytta på sig. De var arroganta, uppkäftiga och mäkta irriterande. De gick över gränsen. De stampade på min moral och krossade min heder. Men jag måste erkänna att de hade mod. Dock om det bör tilläggas att det var dåraktigt sådant. De lekte nämligen med döden.
Tur för dem att jag hade min snälla dag idag. Annars hade det varit värre för dem.
Känner mig ändå skakad och lämlästad på min stolthet.
Överväger starkt att bojkotta mjölkprodukter den närmsta veckan.
In her shoes
Idag var jag och Hobbit på kupolen och hade en mys-eftermiddag. En sådan där som man behöver emellan åt, då man inte har någonting som borde göras, utan man kan ta det lungt, varva ned, slappna av och njuta. En sådan mys-eftermiddag som man bara kan göra med en helt underbar väldigt goo vän.
Jag strök sakta med mina fingerspetsar emot den mjuka mockan. Den besvarade min smekning.
Skorna var naturvita med silvriga slingriga blommor. Vi förstod varandra ifrån första sekund. Vagabond.
På undersidan står det;
Har även hunnit med att vara på banken. Sådana ärenden känns ytterst vuxna.
När jag satt där inklämd mellan en tant och en farbror på en smal bänk, med endast 27 könummer kvar tills det att det skulle vara min tur, slog det mig hur vanligt det egentligen är att gå till banken för att utföra ärenden. Alla gör det; gamla, unga, städerskor, konsulter, rikemanssöner, arbetslösa, wannabes och egen-stilare. De är vanliga människor. Och att gå till banken är något som vanliga människor gör.
Väl hemma, på andra sidan av en regnig timme, var jag i fullfärd att mosa ihop en fruktsmoothie i en sådan där köksmixer som kanske mer sannolikt skulle kunna höra hemma i en amerikansk-B-eftermiddags-såpa än under min köksbänk, när telefonens ivriga ringande störde mig ur mina ensamma distansierade grubblerier.
Jag finner inte nöje i att bli störd när uppladdningen inför att få avnjuta en perekt fruktsmoothie nått sitt max y-värde och y' = 0, speciellt inte av någon ifrån "Statistiska Centralbyrån i Göteborg" oavsett hur trevlig, formell och korrekt hon låter. Vänligt men bestämd förklarade jag för henne att hon ringde väldigt olägligt, och att jag beklagligt nog inte hade tid med de "enkla och korta frågor" hon planerat plåga min hitintills njutbara eftermiddag med. Hon förklarade då att jag hade att välja mellan att bli uppringd antingen på torsdag eller fredag, varvid jag - med en djup suck och den stora ansträgning jag tvingades uppbådade för att hålla tillbaka de opassliga vokabulär som önskade ploppa ut ur mina mun (tro mig, jag kan drabbas av en oerhörd språkligt kreativ ådra, vid tillfälligt adrenalin tillskott) - mellan sammanbitna tänder lyckades pressa fram att jag kanske hade tid för ngn kort fråga ändå.
De "några korta, enkla frågorna" tog 17 minuter.
Temat för undersökningen var Ketchup.
Jag strök sakta med mina fingerspetsar emot den mjuka mockan. Den besvarade min smekning.
Skorna var naturvita med silvriga slingriga blommor. Vi förstod varandra ifrån första sekund. Vagabond.
På undersidan står det;
Life is not only a game.
It's also a dance on roses...
It's also a dance on roses...
Har även hunnit med att vara på banken. Sådana ärenden känns ytterst vuxna.
När jag satt där inklämd mellan en tant och en farbror på en smal bänk, med endast 27 könummer kvar tills det att det skulle vara min tur, slog det mig hur vanligt det egentligen är att gå till banken för att utföra ärenden. Alla gör det; gamla, unga, städerskor, konsulter, rikemanssöner, arbetslösa, wannabes och egen-stilare. De är vanliga människor. Och att gå till banken är något som vanliga människor gör.
Väl hemma, på andra sidan av en regnig timme, var jag i fullfärd att mosa ihop en fruktsmoothie i en sådan där köksmixer som kanske mer sannolikt skulle kunna höra hemma i en amerikansk-B-eftermiddags-såpa än under min köksbänk, när telefonens ivriga ringande störde mig ur mina ensamma distansierade grubblerier.
Jag finner inte nöje i att bli störd när uppladdningen inför att få avnjuta en perekt fruktsmoothie nått sitt max y-värde och y' = 0, speciellt inte av någon ifrån "Statistiska Centralbyrån i Göteborg" oavsett hur trevlig, formell och korrekt hon låter. Vänligt men bestämd förklarade jag för henne att hon ringde väldigt olägligt, och att jag beklagligt nog inte hade tid med de "enkla och korta frågor" hon planerat plåga min hitintills njutbara eftermiddag med. Hon förklarade då att jag hade att välja mellan att bli uppringd antingen på torsdag eller fredag, varvid jag - med en djup suck och den stora ansträgning jag tvingades uppbådade för att hålla tillbaka de opassliga vokabulär som önskade ploppa ut ur mina mun (tro mig, jag kan drabbas av en oerhörd språkligt kreativ ådra, vid tillfälligt adrenalin tillskott) - mellan sammanbitna tänder lyckades pressa fram att jag kanske hade tid för ngn kort fråga ändå.
De "några korta, enkla frågorna" tog 17 minuter.
Temat för undersökningen var Ketchup.
Super-människor
De är inte vanligt förekommande, utan tvärtom - väldigt sällsynta faktiskt. Men om du har tur, kan du ibland faktiskt skymta dem. De vaggar för vinden likt timmotej på en äng, deras siluett avtecknar sig emot den ljusblå himmelen.
Vi snackar om super-människor.
Sånna som ser andra människor. Det spelar ingen roll om man är stor eller liten, om man just varit hos frissan eller har en bad-hair-day, om man är stylad eller myser i mjukisbyxor. Det är oväsentligt om du är populärast i klassen eller om du är den som alltid sitter ensam på lektionerna, av en super-människa uppmärksammas du ändå. Många gånger räcker det med en enkel gest; att fråga hur helgen varit, fråga vilken mat det är idag eller vänta vid någons skåp för att gå till nästa lektion, för att super-människan ska göra någon annan glad och varm inombords. Det vill umgås med en trots att man har en dålig dag.
Något som förblir ett mysterium för mig är super-människornas fortsatta existens.
Jag förstår helt enkelt i hur de orkar. De ger så mkt hela tiden utan att få ens i närheten så mkt som en bråkdel tillbaka. Varje dag är de glada, positiva och sprider leenden, glädje och lycka kring sig. Det märks när en super-människa kommer in i ett rum - alla i rummet skiner liksom upp. Precis som i den där MER-reklamen på tvn med den äldre herren som dricker juice och helt plötsligt får för sig att stänga ned sin industri så att alla föroreningar försvinner och det istället blir färgglatt, blommigt, fåglar börjar kvittra, fullt med fjärilar och luftballonger som kommer flygande ut ur en grammofon. Resultatet är detsamma när en super-människa kliver över tröskeln in till rummet.
Det var en dag, för inte så länge sedan som jag själv hade förmånen att umgås med en super-människa. Jag och super-människan var på fotboll. Det var ganska kyligt och blåsigt, men super-människan hade tagit med ett sittunderlag som jag kunde sitta på, och en plastpåse som jag kunde lägga sitterunderlaget på så att det inte skulle bli fuktigt. Jag var ärligt talat ganska hungrig, mer än vad jag tordes erkänna, men super-människan hade förberett matsäck åt mig; pasta med ngn form av mangoldstuvning och tillhörande grönsaker och äppeljuice. Det regnade, men jag blev aldrig blöt eftersom super-människan hade tagit med ett paraply bara åt mig. Dessutom spelar det ingen roll hur mkt det vräker ned ifrån himlen, för när du är med en super-människa känns det alltid som om att solen skiner. De förser dig även med en konstant värme inombords, så du riskerar aldrig att börja frysa och dra på dig en förkylning.
Super-människor har helt enkelt en ytterst positiv effekt på hälsan, ur många aspekter.
Vi snackar om super-människor.
Sånna som ser andra människor. Det spelar ingen roll om man är stor eller liten, om man just varit hos frissan eller har en bad-hair-day, om man är stylad eller myser i mjukisbyxor. Det är oväsentligt om du är populärast i klassen eller om du är den som alltid sitter ensam på lektionerna, av en super-människa uppmärksammas du ändå. Många gånger räcker det med en enkel gest; att fråga hur helgen varit, fråga vilken mat det är idag eller vänta vid någons skåp för att gå till nästa lektion, för att super-människan ska göra någon annan glad och varm inombords. Det vill umgås med en trots att man har en dålig dag.
Något som förblir ett mysterium för mig är super-människornas fortsatta existens.
Jag förstår helt enkelt i hur de orkar. De ger så mkt hela tiden utan att få ens i närheten så mkt som en bråkdel tillbaka. Varje dag är de glada, positiva och sprider leenden, glädje och lycka kring sig. Det märks när en super-människa kommer in i ett rum - alla i rummet skiner liksom upp. Precis som i den där MER-reklamen på tvn med den äldre herren som dricker juice och helt plötsligt får för sig att stänga ned sin industri så att alla föroreningar försvinner och det istället blir färgglatt, blommigt, fåglar börjar kvittra, fullt med fjärilar och luftballonger som kommer flygande ut ur en grammofon. Resultatet är detsamma när en super-människa kliver över tröskeln in till rummet.
Det var en dag, för inte så länge sedan som jag själv hade förmånen att umgås med en super-människa. Jag och super-människan var på fotboll. Det var ganska kyligt och blåsigt, men super-människan hade tagit med ett sittunderlag som jag kunde sitta på, och en plastpåse som jag kunde lägga sitterunderlaget på så att det inte skulle bli fuktigt. Jag var ärligt talat ganska hungrig, mer än vad jag tordes erkänna, men super-människan hade förberett matsäck åt mig; pasta med ngn form av mangoldstuvning och tillhörande grönsaker och äppeljuice. Det regnade, men jag blev aldrig blöt eftersom super-människan hade tagit med ett paraply bara åt mig. Dessutom spelar det ingen roll hur mkt det vräker ned ifrån himlen, för när du är med en super-människa känns det alltid som om att solen skiner. De förser dig även med en konstant värme inombords, så du riskerar aldrig att börja frysa och dra på dig en förkylning.
Super-människor har helt enkelt en ytterst positiv effekt på hälsan, ur många aspekter.
Jag och Christian dricker te och pratar om misstag, resor och hissar.
Vi har alla vår egen form av terapi. Någonting vi gör när vi känner oss nere och strävar efter att må bättre. Min mamma brukar sy gardiner. Jag köper te.
Det är inte alltid så enkelt, som man önskar att det vore. Ibland vet man bara inte varför, men man känner ändå att idag, är en dag, som kräver att jag är snäll emot mig själv. Att jag är mjuk, överlåtande och tar hand om mig själv.
Idag har varit en sådan dag.
Så jag gick alltså och köpte te. Två gröna teér; Grönt&Skönt, Hallon/Citrongräs och Green Garden, apelsin/mandarin. Det finns många fördelar med att dricka te,
- man blir varm inombords (i dubbelbemärkelse).
- den främjar kloka grubblerier. Vilket leder till att man får distans på ting och händelser, problem som varit onödigt stora krymper något.
- man varvar ned. Ett smakrikt te föresätter att du låter det dra i någon minut. Det är bra att vänta på saker och ting. När man väntar på något så varvar man automatiskt ner och åttar sig ett lugnare tempo. Dessutom riskerar man inte att få dåligt samvete för att man inte gör ngnting vettigt, för det gör man ju faktiskt. Man är alldeles fullt upptagen med att vänta på att teét ska få den perfekta smaken. Och det är inte ngt att underskatta, mina vänner.
I vårt numera super effektiviserade samhälle händer det här tyvärr allt mer sällan. Jag tycker att vi behöver fler saker att vänta på. Allt för ofta ser vi väntan som ngt negativt, det är synd att vi inte inser och oftare betonar hur mysigt och harmoniskt det ibland kan få vara att vänta på något. Något som finns inom ett närmare avstånd. Något vi vet så småningom kommer att komma. Ibland kan att få vänta på något vara det mysigaste som finns.
Så det var vad jag gjorde. Jag köpte mitt te och slog mig ned i solen för att i lugn och ro smutta på det under ett rofyllt samtal med Christian Kjellvander. Christian berättade om att resa, om ögon och om misstag som görs för sista gången. Det var ett allvarligt samtal, men på något vis gjorde det mig ändå lättare till sinnet. Han sa sånt som jag behövde höra, sådant som jag trodde att jag inte ville höra om, men någonstans långt inne ändå önskade att han talade om för mig. Saker som jag egentligen redan visste. Christian är en sån som får folk på bättre humör av att säga saker som i sig egentligen inte är så uppmuntrande. Jag misstänker att det är hans sysselsättning, det han gör när han känner sig nere, trots att han inte vill. Det han gör när min mamma syr gardiner och jag dricker te.
Allt te drickande och grubblerierna fick mig att tänka på induktion. Induktioner är nämligen en av dessa saker man kan bli så irriterad på. Den ska hela tiden vara så anti, hela tiden göra tvärt om och vill aldrig vara en till lags.
Sen hände det där.
Och jag insåg att induktion och hissar ibland passar ihop, att de stämmer överrens. De motverkar båda sin orsak. När du väl börjar inse att det inte är någon idé att gå in i den där hissen, att det inte kommer tjäna ngt till, att det inte är det du egentligen vill.
Att du är för upptagen med att hela tiden göra rätt saker så allting i slutändan bara blir fel.
Desto mer övertygad du blir att du inte borde, ju större lust hyser du för att åka hiss.
Det är inte alltid så enkelt, som man önskar att det vore. Ibland vet man bara inte varför, men man känner ändå att idag, är en dag, som kräver att jag är snäll emot mig själv. Att jag är mjuk, överlåtande och tar hand om mig själv.
Idag har varit en sådan dag.
Så jag gick alltså och köpte te. Två gröna teér; Grönt&Skönt, Hallon/Citrongräs och Green Garden, apelsin/mandarin. Det finns många fördelar med att dricka te,
- man blir varm inombords (i dubbelbemärkelse).
- den främjar kloka grubblerier. Vilket leder till att man får distans på ting och händelser, problem som varit onödigt stora krymper något.
- man varvar ned. Ett smakrikt te föresätter att du låter det dra i någon minut. Det är bra att vänta på saker och ting. När man väntar på något så varvar man automatiskt ner och åttar sig ett lugnare tempo. Dessutom riskerar man inte att få dåligt samvete för att man inte gör ngnting vettigt, för det gör man ju faktiskt. Man är alldeles fullt upptagen med att vänta på att teét ska få den perfekta smaken. Och det är inte ngt att underskatta, mina vänner.
I vårt numera super effektiviserade samhälle händer det här tyvärr allt mer sällan. Jag tycker att vi behöver fler saker att vänta på. Allt för ofta ser vi väntan som ngt negativt, det är synd att vi inte inser och oftare betonar hur mysigt och harmoniskt det ibland kan få vara att vänta på något. Något som finns inom ett närmare avstånd. Något vi vet så småningom kommer att komma. Ibland kan att få vänta på något vara det mysigaste som finns.
Så det var vad jag gjorde. Jag köpte mitt te och slog mig ned i solen för att i lugn och ro smutta på det under ett rofyllt samtal med Christian Kjellvander. Christian berättade om att resa, om ögon och om misstag som görs för sista gången. Det var ett allvarligt samtal, men på något vis gjorde det mig ändå lättare till sinnet. Han sa sånt som jag behövde höra, sådant som jag trodde att jag inte ville höra om, men någonstans långt inne ändå önskade att han talade om för mig. Saker som jag egentligen redan visste. Christian är en sån som får folk på bättre humör av att säga saker som i sig egentligen inte är så uppmuntrande. Jag misstänker att det är hans sysselsättning, det han gör när han känner sig nere, trots att han inte vill. Det han gör när min mamma syr gardiner och jag dricker te.
Allt te drickande och grubblerierna fick mig att tänka på induktion. Induktioner är nämligen en av dessa saker man kan bli så irriterad på. Den ska hela tiden vara så anti, hela tiden göra tvärt om och vill aldrig vara en till lags.
Sen hände det där.
Och jag insåg att induktion och hissar ibland passar ihop, att de stämmer överrens. De motverkar båda sin orsak. När du väl börjar inse att det inte är någon idé att gå in i den där hissen, att det inte kommer tjäna ngt till, att det inte är det du egentligen vill.
Att du är för upptagen med att hela tiden göra rätt saker så allting i slutändan bara blir fel.
Desto mer övertygad du blir att du inte borde, ju större lust hyser du för att åka hiss.
Katoder och Anoder
Ello folks.
Mitt liv börjar åter igen dra sig till det normala.
Det jag just skrev bidrog till ett fallande ner i åtskilliga grubblerier. Dra sig till det normala. När var det senast normalt? Två månader sedan när jag allt jag gjorde på min fritid var att plugga eller att ha dåligt samvete över att jag inte gjorde det? För ett år sedan när jag kände mig ensamast i hela världen? För två år sedan när jag önskade att tiden skulle traska in i ngn klisterpark och torka fast till den grad att den skulle stå stilla för all tid framöver, bara för att jag skulle få umgås mer med de jag då umgicks med. Parantes: Om tiden nu hade traskat in i den där klisterparken och fastnat, om jag hade varit kvar där än i dag, hade jag varit nöjd då?
Sånt där är lite knepigt. Men jag skulle kanske eventuellt förhoppningsvis möjligtivs kunna erkänna att jag är ganska nöjd just nu. Visst finns det sådant som är bättre och sådant som är sämre. Men efter ett summerande tror jag att det ligger på plus. Borde i alla fall vara det.
Tro't eller ej, men mitt liv är ganska spännande =).
Har funderat lite på motpoler på sistone. Och om de tar ut varandra, framhäver varandra eller kompletterar varandra.
"Pinsam tystnad" / "det behövdes inga ord"?
Jag är lite över marken - lite flygande, lite moln. Har kommit fram till en hiss. Men det är inte vilken hiss som helst. Det är nämligen en enkelriktad hiss, den går antingen upp eller ned och jag vet inte vilket. Om den går upp så skulle det kunna vara positivt (vet helt seriöst, inte helt säkert) och om den går ned så är jag nog ändå lite säkrare på att det är negativt, betyder det att riktningen uppåt måste vara positivt? Har verkligen allting en motpol? Borde man chansa, trycka på dörröppningsknappen, kliva in i hissen och trycka på startknappen? Eller borde jag vänta på att ngn annan öppnar dörren åt mig och ber mig att kliva in? Eller borde jag inse vad jag har och vara nöjd med det. Jag befinner mig ju trots allt redan över marken, jag flyger och flaxar lite och njuter av den vackra utsikten. Att se till det att jag har och glädjas utav det, istället för att riskera att förlora det jag har, även om jag kanske likaväl skulle kunna vinna mer. Lotteri mina vänner, kom och köp lotter! kom och köp!
Jag misstänker att det sistnämnda är mest jag.
Du säger att jag är blyg. Jag säger att jag är feg. Motpoler, vad var det jag sa.
Jag börjar inse att skillnaden är hårfin. Om det nu finns ngn skillnad ligger den troligen i hur varm betraktaren är, och hur vänligt den smyckar sitt språk för att inte såra dig.
Har återgått till en helmysig runda längs älven; över åkrar, genom lunder och under berg. Jag och nanis. Idag tror jag även att jag ska bjuda med Adam, Håkan och Ricky. Ricky brukar inte få vara med så ofta, men ibland blir Adam och Håkan lite väl allvarsamma. De är väldigt djupa av sig. Det är medryckande men ibland behöver man lite omväxling. Ibland behöver man lite latino, lite höft och lite galet. Det är där Ricky kommer in i bilden.
Hade tänkt att gå ut och springa för en timme sedan, men gjorde misstaget att äta allt för stora volymer hallon youghurt. Oruterinerat skulle man kunna tycka. Mmm. Men nu är hon laddad igen. Har drabbats av inducerande positiv laddning i mitt humör. Here we go again...
Mitt liv börjar åter igen dra sig till det normala.
Det jag just skrev bidrog till ett fallande ner i åtskilliga grubblerier. Dra sig till det normala. När var det senast normalt? Två månader sedan när jag allt jag gjorde på min fritid var att plugga eller att ha dåligt samvete över att jag inte gjorde det? För ett år sedan när jag kände mig ensamast i hela världen? För två år sedan när jag önskade att tiden skulle traska in i ngn klisterpark och torka fast till den grad att den skulle stå stilla för all tid framöver, bara för att jag skulle få umgås mer med de jag då umgicks med. Parantes: Om tiden nu hade traskat in i den där klisterparken och fastnat, om jag hade varit kvar där än i dag, hade jag varit nöjd då?
Sånt där är lite knepigt. Men jag skulle kanske eventuellt förhoppningsvis möjligtivs kunna erkänna att jag är ganska nöjd just nu. Visst finns det sådant som är bättre och sådant som är sämre. Men efter ett summerande tror jag att det ligger på plus. Borde i alla fall vara det.
Tro't eller ej, men mitt liv är ganska spännande =).
Har funderat lite på motpoler på sistone. Och om de tar ut varandra, framhäver varandra eller kompletterar varandra.
"Pinsam tystnad" / "det behövdes inga ord"?
Jag är lite över marken - lite flygande, lite moln. Har kommit fram till en hiss. Men det är inte vilken hiss som helst. Det är nämligen en enkelriktad hiss, den går antingen upp eller ned och jag vet inte vilket. Om den går upp så skulle det kunna vara positivt (vet helt seriöst, inte helt säkert) och om den går ned så är jag nog ändå lite säkrare på att det är negativt, betyder det att riktningen uppåt måste vara positivt? Har verkligen allting en motpol? Borde man chansa, trycka på dörröppningsknappen, kliva in i hissen och trycka på startknappen? Eller borde jag vänta på att ngn annan öppnar dörren åt mig och ber mig att kliva in? Eller borde jag inse vad jag har och vara nöjd med det. Jag befinner mig ju trots allt redan över marken, jag flyger och flaxar lite och njuter av den vackra utsikten. Att se till det att jag har och glädjas utav det, istället för att riskera att förlora det jag har, även om jag kanske likaväl skulle kunna vinna mer. Lotteri mina vänner, kom och köp lotter! kom och köp!
Jag misstänker att det sistnämnda är mest jag.
Du säger att jag är blyg. Jag säger att jag är feg. Motpoler, vad var det jag sa.
Jag börjar inse att skillnaden är hårfin. Om det nu finns ngn skillnad ligger den troligen i hur varm betraktaren är, och hur vänligt den smyckar sitt språk för att inte såra dig.
Har återgått till en helmysig runda längs älven; över åkrar, genom lunder och under berg. Jag och nanis. Idag tror jag även att jag ska bjuda med Adam, Håkan och Ricky. Ricky brukar inte få vara med så ofta, men ibland blir Adam och Håkan lite väl allvarsamma. De är väldigt djupa av sig. Det är medryckande men ibland behöver man lite omväxling. Ibland behöver man lite latino, lite höft och lite galet. Det är där Ricky kommer in i bilden.
Hade tänkt att gå ut och springa för en timme sedan, men gjorde misstaget att äta allt för stora volymer hallon youghurt. Oruterinerat skulle man kunna tycka. Mmm. Men nu är hon laddad igen. Har drabbats av inducerande positiv laddning i mitt humör. Here we go again...
ps. Min sämsta egenskap: Jag vill för mycket.