Brita

Trots att jag ser mig själv som en varelse av spontan natur, känner jag ändå en viss trygghet i rutiner och struktur.

Jag är ute och springer den vanliga vackra rundan längs älven, den jag brukar springa under den ljusa halvan av året. Fåglar svävar över den spegellugna älven, åkern är nyplöjd, ängen vajar i vinden, bra musik förgyller vibrationerna emot mina trumhinnor - livet känns helt underbart, där mina ben nu lätt svävar fram över den stig som jag alltid springer på. Jag viker av ifrån älven, över den vanliga pittoreska träbron, genom snåret och runt kröken och finner mig själv stå öga mot öga... med en ko. Vid en närmare anblick, rättare sagt 8st kor (i följande händelsebeskrivning omtalas de med maskulint genus, trots möjligtvis skiftande egentligen. När jag tänker tillbaka vill jag dock gärna föreställa mig dem allihopa med horn. Med tanke på min nuvarande benägenhet att även föreställa mig dem med bloddroppande kindbetar, samt rödspruckna ögon bör man kanske ta genuspåståendet med en nypa salt).

Jag tittar på honom. Han tittar på mig. Vi tittar på varandra.

Mitt hjärta fördubblar sin frekvens och jag försöker i ögonvrån urskilja närmsta lämpliga träd att klättra upp i. Jag vågar inte slita blicken ifrån hans. Min blick är det enda som håller honom i schack.

Sakta, sakta börjar jag gå baklänges, tillbaka längs stigen.

I samma hastighet följer kon efter mig. Kon råmar.

Kon ökar sin hastighet.

Jag slänger mig åt sidan och springer in i närmsta snår.

Kon går förbi snåret och ställer sig framför den bro jag just passerat. Platsen jag befinner mig är avskärmad av en tätbevuxen ravin, älven och stängsel. Enda vägarna ut är antingen över bron (där kossa nu står) och framåt via stigen (där de övriga 7 kossorna fläker ut sig).

Jag snubblar vidare genom snåret och kommer fram till ravinen. Försiktigt kanar jag ner längs med kanten och kommer ner till en bäck. Hopp. Över på andra sidan. Kravlar mig uppåt. Snubblar. Reser mig upp. Uppe på andra sidan.

Jag ser hur kossan står kvar vid bron 100m bort. Det spelar ingen roll att jag är lerig nästan upp till knäna - jag känner att jag har vunnit. Jag har överlistat honom, han som trodde att han var så jkla smart. Jag känner att starkt begär att spela på mitt nuvinna självförtroende, så jag vänder mig om mot honom och skrattar mitt råaste mest triumferande skratt. Han vänder sig om och tar några steg i min riktning. Jag slutar skratta och springer det fortaste jag kan tillbaka längs stigen, tills jag kommer fram till bebyggelse igen. Längs vägen har jag vänt mig om efter var 10e meter.



Forskarna påstår visserligen att vi kröp ut ur grottorna för tiotusentals år sedan, men jag måste erkänna att jag ändå har vissa primitiva behov, förutsättningar för att jag ska må bra.
De mest grundläggande är att jag behöver själv få bestämma över;

- när/vad jag ska äta
- när/hur jag ska träna
- när/var jag ska sova

Om någon har synpunkter på eller på annat vis påverkar något av ovanstående, är de ute på farligt revir. Då ökar risken betydligt att Sigmunds kära Över-Jag inte längre klarar av att kontrollera Jaget, som i sin tur har i uppgift att hålla Detet i styr.

Dessa kossor was way far too much in the wrong territorium. Uppsnoffsigt stod de mitt på min stig och vägrade flytta på sig. De var arroganta, uppkäftiga och mäkta irriterande. De gick över gränsen. De stampade på min moral och krossade min heder. Men jag måste erkänna att de hade mod. Dock om det bör tilläggas att det var dåraktigt sådant. De lekte nämligen med döden.



Tur för dem att jag hade min snälla dag idag. Annars hade det varit värre för dem.
Känner mig ändå skakad och lämlästad på min stolthet.
Överväger starkt att bojkotta mjölkprodukter den närmsta veckan.