Druckit kaffe med Lars Winnerbäck
Igår morse hände det. Föredrar att påstå att jag denna alldeles utomordentligt höstmysiga morgon väcktes utav att solen smita in mellan blindsen, men mina renoverande grannar hann före i och med att den dagliga rutinen att borra i väggen mellan våra lägenheter kom till avstart. För övrigt så kryllar det av kändisar i min trappuppgång.* Lasse Åberg, Marie Fredriksson och Robert Gustafsson - yepp, alla tre bor de på Åsögatan 116, i samma trappuppgång som mig. **
Igår morse togs dock detta kändissocialiserande ett steg ytterliggare.
Officiell version av händelsen: Lars Winnerbäck (Lasse, som han ber mig kalla honom - han säger att han känner sig så gammal när jag kallar honom Lars) och jag träffades som innan planerat (på hans initiativ förstås) på ett mysigt pittoreskt litet café belägen i en av söders många gemytliga gränder, för att socialisera, språka, fnittra och prata av oss om den senaste tidens händelser och evenemang. Det är sånt som goda vänner behöver göra emellan åt, öppna sig för varandra, umgås med människor man tycker sig känna väl och i vars sällskap man kan slappna av i. Lars beställer en stor kaffe med mjölk i - jag beställer en stor latte. Vi samtalar och myser medan vi sippar våra beverages. Därefter tog vi ett varmt avsked innan jag fick lov att springa vidare för att inte missa ett viktigt möte. Lars beklagade sig att vi inte han träffas länge och föreslog att vi skulle träffas snart igen, varpå jag tog upp min fullsqueezade kalender och försökte mosa in en lucka.
Inofficiell version av händelsen: Kaffeabstinens förde mig näst intill radioaktivt sönderfallande och desperat studsade jag ned till 7-eleven på hörnet för att mätta mitt begär. Väl innanför glasdörren fann jag mig vara ensam i butiken förutom ännu en kund och expediten. Jag går målmedvetet fram till expediten och beställer en stor latte. Hon frågar om jag vill ha något annat. Jag säger att det blir alldeles utomordentligt perfekt så där och betalar. Jag står och väntar på min latte medan den andra kunden går fram till disken för att göra sin beställning (notis: vi står båda två inom samma kvadratmeter). När den andra kunden - som visar sig vara en man - börjar prata, rycker till. Herregud!! Jag känner ju igen den där rösten, vem är han?? Jag ser upp. Shit. Wow. AAaaaah. Hallelujah. Lars Winnerbäck. Det här är inte kloookt. Tokars alltså. Expediten avbryter mina tankar med orden "Stor kaffe med mjölk klar!". Lars vänder sig till mig, ler, och frågar om det är min kaffe. Jag ler tillbakar (kämpar för att hålla rösten stabil) och säger;" Nja, den där var nog din, jag är klar alldeles snart... eller... jag menar inte "jag", jag menade min. Min Latte alltså. Jag beställde den alldeles nyss." Expediten räddar mig - "Stor latte klar". Jag säger "jaha, där kom den också" och pekar på den gröna muggen framför mig. Jag greppar min stora latte ifrån disken och sippar den första klunken, Lasse har börjat dricka sin stora kaffe med mjölk i. Under ca 2 sek står vi båda inom samma kvadratmeter och dricker kaffe, innan han strax går ut därifrån. Man skulle alltså typ kunna säga att jag har druckit kaffe med Lars Winnerbäck.
Först Lasse Åberg, Robert Gustafsson och Marie Fredriksson i min trappuppgång (Petter bor i trappuppgången bredvid). Och sen nu - Jag och Lasse liksom. Känns verkligen som om att jag börjar bli lite sthlmare på riktigt. Nu när man minglar med eliten och allt....
* Minus i Sthlmspoängen. Konstaterande: Om man bor i sthlm så räknar man inte kändisar.
** Källa: Metallbrickorna nere i Entrén, och mitt eget slutsatsdragande från efternamnen "Åberg, Fredriksson och Gustafsson".
Igår morse togs dock detta kändissocialiserande ett steg ytterliggare.
Officiell version av händelsen: Lars Winnerbäck (Lasse, som han ber mig kalla honom - han säger att han känner sig så gammal när jag kallar honom Lars) och jag träffades som innan planerat (på hans initiativ förstås) på ett mysigt pittoreskt litet café belägen i en av söders många gemytliga gränder, för att socialisera, språka, fnittra och prata av oss om den senaste tidens händelser och evenemang. Det är sånt som goda vänner behöver göra emellan åt, öppna sig för varandra, umgås med människor man tycker sig känna väl och i vars sällskap man kan slappna av i. Lars beställer en stor kaffe med mjölk i - jag beställer en stor latte. Vi samtalar och myser medan vi sippar våra beverages. Därefter tog vi ett varmt avsked innan jag fick lov att springa vidare för att inte missa ett viktigt möte. Lars beklagade sig att vi inte han träffas länge och föreslog att vi skulle träffas snart igen, varpå jag tog upp min fullsqueezade kalender och försökte mosa in en lucka.
Inofficiell version av händelsen: Kaffeabstinens förde mig näst intill radioaktivt sönderfallande och desperat studsade jag ned till 7-eleven på hörnet för att mätta mitt begär. Väl innanför glasdörren fann jag mig vara ensam i butiken förutom ännu en kund och expediten. Jag går målmedvetet fram till expediten och beställer en stor latte. Hon frågar om jag vill ha något annat. Jag säger att det blir alldeles utomordentligt perfekt så där och betalar. Jag står och väntar på min latte medan den andra kunden går fram till disken för att göra sin beställning (notis: vi står båda två inom samma kvadratmeter). När den andra kunden - som visar sig vara en man - börjar prata, rycker till. Herregud!! Jag känner ju igen den där rösten, vem är han?? Jag ser upp. Shit. Wow. AAaaaah. Hallelujah. Lars Winnerbäck. Det här är inte kloookt. Tokars alltså. Expediten avbryter mina tankar med orden "Stor kaffe med mjölk klar!". Lars vänder sig till mig, ler, och frågar om det är min kaffe. Jag ler tillbakar (kämpar för att hålla rösten stabil) och säger;" Nja, den där var nog din, jag är klar alldeles snart... eller... jag menar inte "jag", jag menade min. Min Latte alltså. Jag beställde den alldeles nyss." Expediten räddar mig - "Stor latte klar". Jag säger "jaha, där kom den också" och pekar på den gröna muggen framför mig. Jag greppar min stora latte ifrån disken och sippar den första klunken, Lasse har börjat dricka sin stora kaffe med mjölk i. Under ca 2 sek står vi båda inom samma kvadratmeter och dricker kaffe, innan han strax går ut därifrån. Man skulle alltså typ kunna säga att jag har druckit kaffe med Lars Winnerbäck.
Först Lasse Åberg, Robert Gustafsson och Marie Fredriksson i min trappuppgång (Petter bor i trappuppgången bredvid). Och sen nu - Jag och Lasse liksom. Känns verkligen som om att jag börjar bli lite sthlmare på riktigt. Nu när man minglar med eliten och allt....
* Minus i Sthlmspoängen. Konstaterande: Om man bor i sthlm så räknar man inte kändisar.
** Källa: Metallbrickorna nere i Entrén, och mitt eget slutsatsdragande från efternamnen "Åberg, Fredriksson och Gustafsson".
Tunnelbaran imorse
Det är något med gamla människor. De där som är så gamla, så söta, så härliga så att de inspirerar mig att vilja bli gammal. Själva fenomenet går inte riktigt att ta på - det är så där lite abstrakt.
Två av dem träffade jag just på tunnelbanan. Satt där i samma kupé, bredvid hon med den blåstickade baskern (jag har absolut inga problem med att föreställa mig hur hon suttit där med levande ljus och en te pepparmyntte på kvällarna framför Antikrundan och nynnandes knopat ihop den) och mitt emot hon med den blommiga handväskan. Plötsligt tappar hon med den blommiga handväskan sin käpp. Den studsar lätt emot mitt knä innan den slutar sin potentiellaenergiförlorande bana liggandes nere på kupégolvet.
Raskt plockar hon genat upp den, lutar sig fram emot mig och fnittrar "Men ursäkta mig då, det var då inte meningen att skrämma dig", samtidigt som hon blinkar med vänster öga.
Jag utbrister att det är verkligen ingen fara, då hon ser så farlig ut, vilket följs åt att båda tanterna fnittrar till.
Tystnaden lägger sig för 4 sekunder, innan suspekt-stammis-framför-antikrundan utbrister att hon kan då för hela världen inte förstå varför tanten med den blommiga handväskan inte har en mössa på sig! Det är ju jättekallt utomhus! Varpå tanten med den blommiga handväskan betonar att hon var ute och shoppade hela dagen innan men hittade visst ingen mössa som kunde matcha hennes nya vantar (som hon utförligt förklarar hur hon trodde att de var blåa, men att hon så småningom upptäckt att det var bara ljuset inne i affären som lurat henne, då de visst inte var blåa, utan mer någon blandning mellan mörkgrönt och svart).
Suspekt-stammis-framför-antikrundan muttrar vidare varför hennes vänninna är dumdristig nog att inte har mössa på sig. Jag i min sympati viskar medlidande till tanten med den blommiga handväskan att "Min mamma brukar också tycka att jag ska sätta på mig mössa". Varpå båda tanterna fnittrar och slår sig för deras utmärkta strykt pressveckade byxorna.
Chauffören annonserar Rådmansgatan nästa. Det sista jag ser innan jag lägger platformen bakom mig, är hur de båda tantern blinkar åt mig genom tågrutan.
Två av dem träffade jag just på tunnelbanan. Satt där i samma kupé, bredvid hon med den blåstickade baskern (jag har absolut inga problem med att föreställa mig hur hon suttit där med levande ljus och en te pepparmyntte på kvällarna framför Antikrundan och nynnandes knopat ihop den) och mitt emot hon med den blommiga handväskan. Plötsligt tappar hon med den blommiga handväskan sin käpp. Den studsar lätt emot mitt knä innan den slutar sin potentiellaenergiförlorande bana liggandes nere på kupégolvet.
Raskt plockar hon genat upp den, lutar sig fram emot mig och fnittrar "Men ursäkta mig då, det var då inte meningen att skrämma dig", samtidigt som hon blinkar med vänster öga.
Jag utbrister att det är verkligen ingen fara, då hon ser så farlig ut, vilket följs åt att båda tanterna fnittrar till.
Tystnaden lägger sig för 4 sekunder, innan suspekt-stammis-framför-antikrundan utbrister att hon kan då för hela världen inte förstå varför tanten med den blommiga handväskan inte har en mössa på sig! Det är ju jättekallt utomhus! Varpå tanten med den blommiga handväskan betonar att hon var ute och shoppade hela dagen innan men hittade visst ingen mössa som kunde matcha hennes nya vantar (som hon utförligt förklarar hur hon trodde att de var blåa, men att hon så småningom upptäckt att det var bara ljuset inne i affären som lurat henne, då de visst inte var blåa, utan mer någon blandning mellan mörkgrönt och svart).
Suspekt-stammis-framför-antikrundan muttrar vidare varför hennes vänninna är dumdristig nog att inte har mössa på sig. Jag i min sympati viskar medlidande till tanten med den blommiga handväskan att "Min mamma brukar också tycka att jag ska sätta på mig mössa". Varpå båda tanterna fnittrar och slår sig för deras utmärkta strykt pressveckade byxorna.
Chauffören annonserar Rådmansgatan nästa. Det sista jag ser innan jag lägger platformen bakom mig, är hur de båda tantern blinkar åt mig genom tågrutan.