Framme i Darwin
...fick fyra nya bekantskaper och vänner; en TV-star (tänk: nästa Steve Irwin), en professionell aussie-gymnast, en dyktokig pommy och en tant i övre delen utav "andra ungdomen" ** som omedelbart efter insikten att jag var pa andra sidan jorden utan min familj gjorde uttrycket hönsmamma rättvisa.
...slogs och bultades mör utav insikten att jag börjar bli gammal. 19-års krisen var till resultat av flertaliga orsaker ett tydligt faktum.
...nöjsamt förbrukade de 97 första Sudokurna i min nyinköpta Sudoku-bok.
...drog pa mig en förkylning och torrsprucket ansikte.
**Citat: Morfar
Efter att idag ha strosat kring i Darwin hamnade jag slutligen (sicken skräll) i the Botanic Garden. En varm applad till dessa kvistar, blad och strån. Ar sapass betuttad att jag nog till och med vågar jämfora den med Sydneys. Myste i timmar där vid fontänen, läsandes ut Anybody out there av Marian Keys (ångrar nu att jag läste ut den, saknar den, ville aldrig att den skulle ta slut) och flitigt jobbandes med min se-cool-ut-bakom-solisarna-attityd. Haktappande framgång har genomförts.
Tanke: Jamfor:
Om ett träd faller i en skog, men ingen finns där för att höra det. Ger det ändå ett ljud ifrån sig?
Om Brita ser oerhörtotroligt cool ut i sina solglasögon, men ingen finns där för att se henne. Ser hon ändå cool ut?
Hmmm, klurigt. En hjärnknöcklare. Men jag vill nog ändå tro att svaret är Ja.
14 000 fossingar - manga strumpor
Me: So... are you the one who's gonna keep me safe this morning?
Shane: Yeah, ehh... I guess I'm gonna do my best
Me: For how long have you done parachuting?
Shane: Oh, let's see.... (counting on his fingers) I've done it by now for... one, two, three.... four days!
Me: (eyes bulging out of my head)
Shane (laughing): Nono darling, just kidding! I've done it for seven years.
Me: What?!!? SEVEN YEARS!!? And you're still alive! Good record, mate....
Och Shane, har (tro det eller ej, efter att ha erfarat guardian over mig) alla anledning att bevara sin glimt i ogat och sjalvsakra attityd.
Klockan ar 10:21 AM i Cairns. Och for en timme sedan hoppade Brita Eva Eleonora Kämpe ut ur ett flygplan pa hojden 14 000 feet ovanfor regnskog och barriärrev.
Jag fnittrade hela vägen ned. Jag känner mig sa lycklig.
Tillbaka ifran Cape Tribulation
Tobbe, Erik, Daniel och Pär.
Ni kan inte ana vilka endorfinproduktionsskvimpare ni är. Hahaha. Ni är sa sota sa det är knappt klokt. Erat telefonsamtal lämnade kvar mig i ett barnsligt fnittrigt och yrvaket tillstand.
Och vad mer. Där jag lag vid lagoonen i Cairns, med en Ice Coffee i handen, vickandes tarna i takt till min älskade iPod Nanis och som resultat av den brannande solen avgatt ifran det däggdjuriga naturliga tillstandet till forman for växelvärme - fick ni mig att längta hem. även om känslan kanske inte var sa stark, sa fanns den lika självklart där. Gick inte att ta miste pa.
Igar kom jag tillbaka ifran Cape Tribulation. Haft tre varma, sloa, helsoftiga toppendagar pa en ode paradisstrand alternerat med ett chill-vänligt polomrade. Jobbat lite pa brannan och min se-tuff-ut-bakom-solglasogonen-attityd. Slaende framsteg - Anna, du hade varit stolt over mig.
Och lyckades jag njuta? Nää. Rastlosheten gjorde mig tokig, borjade klattra pa vaggarna och hogljutt mummla for mig sjalv pa frammande sprak samtidigt som jag i nasta stund foll ner pa marken och borjade febrilt sprattla sa att min kinetiska energi omvanlades till kulora färger (njaa, kändes i alla fall som om att det hade kunnat vara sa illa). Ge mig struktur, ge mig ett jobb, ge mig träning, ge mig läxor - sysselsätt mig!
Bilder kommer snart.
Mer Baskin&Robbins at folket!!
Harry och Jag
Igår höll jag det i handen. En liten rosa lapp. Den tycktes så ömtålig och värdefull att jag ville lasa in den i ett kassavalv och beskydda den. Mitt dykcertifikat.
Ja, det där med dykning är nog allt ngt for mig det. älskar det. Mitt igar femte och sista dyk gjorde jag som en certified diver och var pa sa satt utan instruktor och gjorde det pa helt egen hand tillsammans med mina buddies.
Och da forstod jag hur det maste kännas for Harry Potter att vara just Harry Potter. Igar var jag precis som han. Jag svävade viktlos omkring i den mest magiska och fantasifulla omvärld. Jag upplevde ngt som aldrig tidigare funnits i min tankevärld att det skulle vara mojligt att fa uppleva.
J.K. Rowling kan slänga sig ända in i kaklet. Harry Potter har sin kvast och sitt trollspo, men Brita har sin BCD, sin syretank och the Great Barrier Reef.
Brita och Great Barrier Reef - en kärlekshistoria
Jag och min dykar-buddy Oliver tog allvarligt pa dykarsportens nastviktigaste regel (den efter att hela tiden andas) - att se sexiga och coola ut!
Tog även en otroligt snygg rump-bild pa mig. Min pose blev oturligt nog lite suddig...
Inte riktigt tillrackligt snabb med kameran, men jag forsokte iaf!
Min koldioxid.
Nyfiken liten baddare som rumpviftade sig efter oss runt var dykplats.
Jag AELSKAR dykning!!
Wet n' Wild
Stora äventyr for liten flicka
White Water Rafting utfor en av de storsta floderna "down under" Tully River aer helt och klart och aerligt och glasklart en av de tokroligaste sakerna jag ngnsin ngnsin har fatt lyckan att prova pa.
Det regnade i Mission Beach.
Johnstone Rivers Crocodile Farm lag sa mycket ut i mitten av ingenstans som bara australiensiska bebyggelser kan befinna sig. Jag har blivit biten av en 1-timme gammal baby-croc och jag har kysst en pytonorm. Jag har upptackt att barbecued krokodil i sataysmak mumsas skraemmande likt barbecued kyckling i satay sauce.
Jag har fatt en kanadensisk vaeldigt god vaen med en universitetsdegree i hur man gor Creamy Pumpkin Soup, vars namn paminner om ngt som skulle kunna ha tagits ur Bilbos bekantskapskrets.
Jag har anlant till ett regnigt Cairns och blivit insugen i en kaerlek for att med syretank, BCD, cyklop, simfotter och vatdrakt leka fisk i Great Barrier Reef.
Att dyka aer glaedje.
Landstigen på Magnetic Island
Det var i juni år 1770 som det hände sig. Ombord på sitt skepp Endeavor skymtande han i horisonten en ö avteckna sig emot den blåbärsfärgade himmelen. Till sin mäkta förbryllning noterade han att desto närmare han seglade, juh märkligare utslag gav hans kompass.
Hans namn var James Cook och han döpte sin nya upptäckt till Magnetic Island.
237 år senare hamnar en liten äventyrsflicka inom denna "magnetiska" ös kraftfält och faller offer för dess attraktion. över ett ovanligt stormigt hav färdas hon med en guppande färja. Hennes mage fnittrar till i de där mikrosekunderna då båten faller fritt ifrån vågtopp till vågdal (Obs: det här hände sig efter att man i högtalarna rekommenderat alla äldre passagerar att flytta längst bak i färjan).
Snart checkar hon in pa X-Base Backpackers och inser att attraktionen mellan henne och ön är av ett alldeles särskilt slag.
Av det slaget som kallas kärlek.
Hon kutar snart stutt i gamla gooa Patrick som det bekantade sig med i Sydney och kanadicken Tim. Eftermiddagen och kvällen tillbringas i dessa herrars sällskap medan det shoppas basföda, chillas vid poolen, softar pa altanen och mumsas ananas framfor Biggest Loser.
Helsussig nu. Dröm sött och Glad Påsk, ni kära!
(ps. Kommer inte ha ngn mottagning på mobilen tills tisdag eftermidag australien-tid)
Segling i the Whitsundays
Jag och sthlms-Emelie snorklar vid Whitehaven Beach - varldens mest fotograferade strand och dessutom klassad som en av varldens tio vackraste strander. Vattnet utanfor ostkusten i norra australien ar vid den har arstiden infekterat av en sarskild art Box Jelly Fish. Blir man brand utav en sadan, ar sannolikheten stor att man dor inom ett par timmar. Darav var otroligt sexigt grodliknande Stinger-suit of ours.
De kulora grona, roda och blaa fargerna pa dessa papegojor forsvann ngt i motljuset. Det har ar dock vart trogna frukost-sallskap, som aldrig drog sig for att tarva saval ens marmelad som att luta sig over kanten pa ens glas och sörpla upp apelsinjuicen.
Norrlands-Jonas armar. De roda prickarna ar inte soleksem som man kan tro, utan sår efter papegoj-attack till foljd av att han vagrade slappa ifran sig sina Bacon.
Jag och mina helgooa tjejer pa Whitehaven Beach. Den härliga stjärnan i bakgrunden lade jag inte märke till forrän 10 minuter sedan, när jag skulle ladda upp bilden pa bloggen.
Karaoke-kväll med flicksen och det sippas Toblerone-Cocktails.
Brita & Brita
Minne fran Airlie Beach.
Jag utan kaffe
Jag efter en kaffe
I vissa stunder känns det mer hemma på andra sidan jorden
Therese Alshammar tar guld i Melbourne. Den svenska nationalsången ljuder ur australiensisk TV. Jag och Anna fnittrar av ofattbar lycka och stolthet.
Varken magnetbrännskador, sjösjukor eller pirater i sikte
For 6 timmar sedan fick froken aterigen solid ground under sina fossingar. I tre dagar har det ombord pa en katamaranen Pride of Airlie guppats runt bland Whitsunday Islands - ett av Australiens i sarklass mest attraktiva utflyktsmal due till sin fantastiska (och jag hallar verkligen med) natur. Ofattbart hur jag just nu kan kanna mig sa otroligt slut i hela kroppen - allt jag trots allt har gjort under de senaste dagarna ar cruisa runt over vagor, softat pa dack, flagnat skinn pa naesan, snorklat i Great Barrier Reefs Marine Park och spelat Cricket pa varldens mest fotograferade strand. Och Whitehaven Beach ar inte den utan orsak. Denna mjolkvitastrand, med korn som kanns som mjol mellan tarna ar klassad som en av varldens tio vackraste strander och jag ar inte forvanad.
Påskmiddagen (samt tillhorande dessert) har just intagits på flott restaurang i sallskap av tre lovely british ladies. Mums, mums, raap.
Ihopkrypen i Jetstars flygstol ifran Sydney emot Airlie Beach under mandagskvallen var jag fortvivlat och skrackfyllt overtygad om existensen av de kommande veckornas utfrysning, ensamhet och mobbning - har och nu kan jag inte annat an att le at hur omotiverat denna idkade sysselsattning var. Trott eller ej, men har faktiskt lyckats sociala mig riktigt rikligt so far under detta rövarstråt och planerar att fortsatta i samma nastintill galna tappning.
Blir kvar i Airlie Beach ytterliggare två nätter innan jag pa söndag greyhoundar mig vidare upp emot Magnetic Island for att eventuellt prova pa Wild Water Rafting med min nya tyska kamrat.
Dagens skämt:
Vad är en Australian Kiss ?
En French Kiss down under.
Hahaha. Om jag var tillräckligt gammal för at ha löständer, sa skulle jag vid det här laget ha fnissat sönder dem...
Gamla bilder av mig och D i Hervey Bay
Tva stencooooola rockies cruisar en senkommen sommareftermiddag runt langs streetsen i lantisorten Hervey Bay.
Storsta Pelikanen jag naaaaagoooonssiiiin sett. Blev tokskrajsen forst, men lugnade ned mig sa snart jag intalade mig sjalv att det bara maste vara en fake-kopia. Men tjiii fick jag...
Det har ar min Superstar-bild pa mig sjalv. Dessa ar valdigt sallsynta av sitt slag, sa jag ar valdigt stolt over denna...
Den har sista bilden ar ifran det att vi besokte Rom destelleriet i Bundaberg.
Brita - djurens beskyddare och maskot
Kaa
Ruu
Dumbo hjaerta Overste Hati
Ruus kusin Lennart
Lennarts Wienerbrodsmumsande styvsyster Yngve
... ehh Franz-Lennart...
Rex
Ali Babbas kamel
Sista bilderna ifran the Red Centre
ovan: Kata Tjuta (the Olgas) skymtas i solnedgång
Hela gänget
Min hand pa Ayers Rock
Skylt vid Ayers Rock. Lite kul om man kan spanska...
Jag hjärta Phantom.
Hör och häpna, men Australien är faktiskt det landet med den största kamel-populationen i hela världen. Dessutom det enda landet i världen där de lever i vilt tillstand.
Min andra Dingo. Gullig va?!
Ett nytt äventyr
Tva och en halv timme landar jag i Airlie Beach. Under detta fyrdimensionellatidsintervall har jag lyckats smälla i mig en Subwaysallad, tva cappuccino, tva choklad-paskägg och hälften av mina numera nedbitna naglar i forsäkran att jag under den här resan kommer bli utfryst, mobbad och galnare.
Inte sa langt efter att ha anlänt till YHA hostelet pa maingatan i Airlie Beach druttade jag under saväl te som ladvinssippande in i ett ivrigt socialiserande med min kusin Stinas bästis storasyster Stina, hennes langhalm Maja, elektrikerna Daniel & Martin ifran Kalmar och rodvinssvepande gitarrhunken Filip ifran Stockholm. Forsvenskande, forsvenskande - ja visst! Men träffar man pa Leksingar pa andra sidan jordklotet kan man ju inte klandras for att gräva ned sig i dalmalet och muttra over Mockfjärdingar, 258:or och Orsabaden.
De här fyra veckorna blir ju pa sätt och vis min forsta resa pa egna fossingar. De resor jag har gjort hittills har alla varit olika och specifika pa sina egna sätt. Forsta resan gjorde jag med mina pojkar - vi reste fran Sydney upp till Brisbane. Min andra resa gjorde jag med Damien ifran Noosa och norrut for att avsluta i Melbourne. Under den tredje resan upplevde jag och mams historien komma ifatt oss i the Red Centre.
En resa med vänner. En resa med pojkvän. En resa med mamma.
Om fem timmar lämnar min Pride of Airlie hamnen. Tre dagars segeltur bland Australiens stolthet och en av världens vackraste ö-grupper väntar.
Den fjärde resan gor jag ensam.
Gamla bilder ifran Världens största sandö
Indian Heads
Lake McKenzie
m det blåaste vattnet jag ngnsin upplevt
Minnen A
Minnen B
7 bilars pojkar puttar pa var "Stinky" efter att vi kört fast i sanden. 7 bilars flickor star vid sidan om och klappar händerna, sjunger heja-ramsor och tar kort.
Att talta pa varldens storsta sandö och vakna i soluppgangen
Lake Wabby
Så sant som det är sagt
the Red Centre : Kata Tjuta (the Olgas)
The Olgas eller Kata Tjuta, som aboriginerna kallar det bestar utav 36 bautastenar (som Obelix sa pedagogiskt skulle ha uttryckt sig). Man misstanker att dessa engang i tiden satt ihop med Ayers Rock.
Vi borjade var modosamma vandring kring stenarna...
Oooo watch out, here she comes. Cooolie behind the sunnies.
Och nar vi traskat runt ngra av dessa bumsingar, marker vi att under tiden vi var ute och traskade har de stangt av vandringsleden pa grund av den extrema hettan. Men men, dessa tanter laecker da inte guts eller...
Notis: Vill dock garna havda att dessa bilder tydligt lyfter fram pa vilken otrolig fysikalisk form topp froken Brita befinner sig pa i jamforelse med ovriga deltagare. Kolla in hennes stil, hennes poser, connectionen med kameran... ojojoj. Det ar sa att man blir rord.