Brita

I ett brev till en god vän:


"The first day back home was strange, to walk through my house, eat food from my fridge in my kitchen and to sleep in my bed. The scarier thing was the second day though, to realize how quickly you get back into habbits and routines. Yesterday I went through all the pictures I've taken from the first day of my travels to the last, and I caught myself finding them so distanced. It felt like ages ago I went to the Blue Mountains, did my chicken-dance behind the bar of O'Malley's and took a diving certificate on the Great Barrier Reef. I got a bit sad. I don't want those memories to feel that far away, that distanced. I don't want to loose them, I want to keep them close and never never forget them. I went throught my room to chuck my clothes back in the cupboard, and I happened to go through all my old stuff. Realized that I don't want them anymore. I've managed without them for 8 months and after all that I've experienced during this interval of time, these old things of mine don't mean anything to me anymore. It's strange but in some ways I just don't feel attached to my furniture or belongings anymore. My family and my friends are great, but I can't help but to feel awkward in my house and my room. I guess it mite be normal. Now when I've managed to take care of myself half way around the world in one of the biggest metropols of the world, it sort of feels weird to nip back to your old place. Probably I'll start uni studying businuess in august/september, looking forward to it  s o  m u c h, reckon it'll do me good. "

Och nu när jag läser igenom det igen, inser jag hur glasklart skrivet det är.
Utdragets beskrivning utav verkligheten är genuin.
 
Att resa är i sanningens namn beroendeframkallande, så snart du håller på att avsluta en tripp så finner du dig redan ivrigt planerandes och organiserandes nästa. Det är så mycket jag vill få komma till att göra.

Den Starbucks Cappuccino jag just svept hade smakat alldeles utomordentligt förträffligt underbart, likaså hade skålen med turkisk lantyoghurt med müsli och färska bär. På morgonen hade jag dragit på mig mina bekvämaste favorit kläder och för ovanlighetens skull hade ingen Bad-hair-day infunnit sig (vilket tro mig, är väldigt väldigt ytterst ovanligt sällsynt i mitt fall och de längesedan regelbundna frisörbesöken). Mitt pärldiadem satt precis som det skulle över de naturligt fallna lockarna som krusedullade sig över min hjässalätt.

Men det spelade ingen roll hur snyggt klädd jag var den där morgonen den 8e maj på Sydneys flygplats. För tårarna kom utan förvaning och utan att jag egentligen kände mig ledsen. Jag grät och grät. Förbi passerande folk granskade mig från topp till tå, de stannade till med blicken märkbart vid mina klackar, Burberry sjalen men längst dröjde det vid mitt skära vid det här laget troligen redan lite svullna ansikte.

Jag grät i tacksamhet för alla de minnen jag under 8 månader fått stuva in mellan öronen, alla de människor som likt hur en mikrovågsupphetad vetekudde värmer en mage blivit att under en sådan lång tid värmt mitt sinne med deras vänskap och bjudande på sig själva. Självklart har en tidsrymd på tvåtredjedelars år rymt fler stunder än bara de leende, lyckliga och fnittrande stunderna, men när man står på en flygplats med fullmosadestuffade väskor, iklädd sina favoritkläder och med dagen till ära en lyckad frisyr, och det ekar "klick-klack klick-klack" när du sakta och tankexploderande går egenom Customs - så tro mig. Då är det främst alla de där gooa, varma och mysiga stunderna du kommer ihåg. Det var dem jag grät för, tillsammans med insikten att jag är påväg hem!!

Jag kom till Bangkok och jag insåg att anledningen till att jag skulle ha tre veckors runtresande i Asen, var mer därför att jag kände att jag borde - hur ofta har du liksom möjlighet till att åka Gratis till Thailand, Vietnamn, Kambodja och Laos?? - mer än att jag egentligen ville. Mitt äventyr var att få uppleva Australien - det var min resa och jag hade gjort den och nu... nu insåg jag med ens att jag kände mig färdig.

Jag var i Bangkok i två och ett halvt dygn innan flyget gick. Jag flög till Wien och sedan till Arlanda. Arlanda i Sverige.

Jag flög hem.

Jag och Anna på stranden i Cronulla.

hem s /-met; hem/ persons egen bostad; instutition * adv till sitt hem, åka hem

Jag var chockad. Insikten hade slagit mig sa kraftigt i situationen dar jag inte hade nagon rustning, inget forsvar. Jag kande mig naken. Det var jag ocksa. Ingen skräll. Jag var ju i duschen. Oskyddad hade jag just varit till att tvatta haret nar attacken kom.

Dagen hade ditintills varit en riktigt ypperlig dag. Mina agg hade till frukosten varit perfekt vandstekta, bara lite latt pa bada sidor sa att aggulan fortfarande ar lite rinnande kletig i mitten - precis sa som jag vill ha dem, och man skulle kunna saga att dagen fortsatte i liknande problemfritt och glattvisslandeframkallande monster. Surfartanten Brita begav sig tidig eftermiddag tillsammans med froken Belinda till den enorma, men saval stuffade IKEA forlaggningen i Rhodes och redan efter tre timmars kokstillbehorsshopping begav de sig vidare till ett av Sydneys storsta markesklades outlets varuhus.

Inte ont anade om vad som stundande var undkastade sig de bada toserna, efter hemkomsten till Riverview Ave, frestelesen av en loptur i manskenet med stjärnorna och Kenny Rogers som enda sällskap. Och det var efter just denna fitness-workout som det hände, som klonerna anfoll, som attacken kom. Attacken i duschen.

Shampoot. Flaskan med de shampoot som jag använt ända sedan jag anlände till Sydney den 14e september - atta manader sedan. Det var slut.

Och det var forst da jag insag att i overmorgon lamnar jag de har gatorna jag tusentals ganger travat upp och ned langs, Starbucks-fiken dar jag flummat over sa hundratals manga filosofiska resonemang, biosalongen med den gammaldags layoten dar jag tiotals ganger sjunkigt ned i de roda sammetssätena. En resa som jag i min framtida form foraldrad tant kommer att le tillbaka vid minnet av och benämna som Mitt livs tid.

Atta manader är ett komplext tidsintervall. Abstrakt likasa. Tiden har gatt sa fort, samtidigt som det känns som evigheter sedan jag, Marit och Elin pilgrimsfärdade ned till sparvagnar och studentspex, jag och Sonnta bakade Gummikaka efter hans egna pahittade ( = oexisterande) recept, jag och Marcus lag pa ryggen pa asfalten och iakttog stjarnhimmelen. Evigheter sedan jag var hemma.

Det finns sju upplevelser jag aldrig kommer att glomma. Ta dykcertifikat vid barriärrevet, gora ett 14 000 feet skydive, forsränna nedfor australiens storsta flod, abseiling/canyoning i the Blue Mountains, min personliga inbjudan till 70-arsfest med Sydneys fornämsta dragqueensocietet, när jag serverade Bono en pint av Kilkenny och tva pints av XDry och att med mina egna händer fa känna värmen fran Ayers Rock.

Sex saker jag ätit mycket utav. Kaffe, Sushi, Weet-bix, konserverad tonfisk, Subway och antibiotika.

Min Australienresa bestar utav fem delar. Jobb i Sydney, resa med vänner, resa med pojkvän, resa med mamma och själv. Sa coffeeblack & eggwhite olika alla fem, men jag skulle omojligt välja att vara utan en enda utav dem.

Jag har fatt fyra bonus-bröder. En som jag i sällskap av fick uppleva sälarna när de var vakna, en som jag mumsade mig sprängmätt pa chocklad pa ett tyskt choklad-cafe med, en som for alltid kommer att vara lilla pojken och en som introducerade mig till Easy Way i Chinatown.

Jag har haft tre jobb som jag tyckt om. Jag har sålt juice, jag har gjort korv och jag har pourat öl.

Jag har haft tva hem. Ett i en tvaa tillsammans med fem pojkar sa mycket i smeten utav Sydneys mest ökända redligt-district som det ar mojligt att komma (pa maingatan mitt emellan de fem storsta strippklubbarna och med prostituerade pa förstukvisten). Ett i en familjevilla med pool i en av Sydneys storsta fororter.

Jag har en ny bästis - mig själv. Har aldrig ngnsin kommit sa här bra overrens med mig själv forut. Ett självfortroende, som resultat av att for forsta gangen ha flyttat hemifran, bort fran familj, släkt och vänner, sa langt bort som det mojligtvis gar att komma till en fyramiljonerstad och inse att (shit!!) det är upp till mig själv att hitta en lägenhet, fixa ett jobb sa att jag inte behover vara hungrig och lära känna nya människor for att inte behova vara ensam.

Alla mina kläder och ägodelar ligger i tre travar inne pa sovrumsgolvet. Souvenirerna ar manga,  den kommande overvikten ett faktum och flygplatsens incheckningspersonal fruktad. Min vackraste och storsta souvenier kommer att bli sent by air och anlända lagom till matjesill, hasselbackspotatis och midsommarstang.

Pa tisdag flyger jag till Bangkok for att traffa Anna. Thailand väntar.

Sverige har ocksa en kölapp, men far vänta en stund till.

Me:      So... are you the one who's gonna keep me safe this morning?

Shane:      Yeah, ehh... I guess I'm gonna do my best

Me:      For how long have you done parachuting?

Shane:      Oh, let's see.... (counting on his fingers) I've done it by now for... one, two, three.... four days!

Me:      (eyes bulging out of my head)


Shane (laughing):      Nono darling, just kidding! I've done it for seven years.

Me:      What?!!? SEVEN YEARS!!? And you're still alive! Good record, mate....




Och Shane, har (tro det eller ej, efter att ha erfarat guardian over mig) alla anledning att bevara sin glimt i ogat och sjalvsakra attityd.

Klockan ar 10:21 AM i Cairns. Och for en timme sedan hoppade Brita Eva Eleonora Kämpe ut ur ett flygplan pa hojden 14 000 feet ovanfor regnskog och barriärrev.

Jag fnittrade hela vägen ned. Jag känner mig sa lycklig.

Tobbe, Erik, Daniel och Pär.

Ni kan inte ana vilka endorfinproduktionsskvimpare ni är. Hahaha. Ni är sa sota sa det är knappt klokt. Erat telefonsamtal lämnade kvar mig i ett barnsligt fnittrigt och yrvaket tillstand.

Och vad mer. Där jag lag vid lagoonen i Cairns, med en Ice Coffee i handen, vickandes tarna i takt till min älskade iPod Nanis och som resultat av den brannande solen avgatt ifran det däggdjuriga naturliga tillstandet till forman for växelvärme - fick ni mig att längta hem. även om känslan kanske inte var sa stark, sa fanns den lika självklart där. Gick inte att ta miste pa.

Igar kom jag tillbaka ifran Cape Tribulation. Haft tre varma, sloa, helsoftiga toppendagar pa en ode paradisstrand alternerat med ett chill-vänligt polomrade. Jobbat lite pa brannan och min se-tuff-ut-bakom-solglasogonen-attityd. Slaende framsteg - Anna, du hade varit stolt over mig.

Och lyckades jag njuta? Nää. Rastlosheten gjorde mig tokig, borjade klattra pa vaggarna och hogljutt mummla for mig sjalv pa frammande sprak samtidigt som jag i nasta stund foll ner pa marken och borjade febrilt sprattla sa att min kinetiska energi omvanlades till kulora färger (njaa, kändes i alla fall som om att det hade kunnat vara sa illa). Ge mig struktur, ge mig ett jobb, ge mig träning, ge mig läxor - sysselsätt mig!

Bilder kommer snart.

Mer Baskin&Robbins at folket!!