Nurse on Duty
De senaste dagarna placeras inom kategorin Omtumlande.
Onsdag eftermiddag kommer hem. D (eller Bönan som Sönnta och Jacke skulle omnämnt honom) är i badrummet. 30 sekunder senare är jag fast besluten att hans envishet kan dra ända in i kaklet - Nu ska han till sjukhuset.
Taxi till Södersjukhuset. En 22 timmars lång väntan stundar. Nedsövning. Operation. En infekterad systa i storlek med en pingisboll i nedre delen av ryggen har opererats bort och smygkikandes över doktorns axel, inser jag med en skräckblandad fascination att jag aldrig bokstavligen sett så djuuupt in i någon annan människa förut.
Besök hos distriktläkaren idag hade lugnande inverkan, då gropen förhoppningsvis har läkt inom en tre-fyra veckor. Fram tills dess innehar jag personligen den stora äran att tjugofyra timmar om dygnet positionen att agera Nurse on Duty. Sysslorna varierar, men förutom att byta förband och hålla såret rent handlar det vanligtvis om att laga fler-rätters middag (idag stod fylld lövbiff, potatisgratäng och balsamico frästa primörer på menyn - resultatet blev oväntat lyckat) baka citronpajer och ge massage - till följd av patientens ihärdigt hävdande att det får honom att slappna av och att färre spänningar resulterar i minskad smärta. Service minded in deed. Herregud, om det är det här som förväntas utav dagens sjukvårdspersonal, inte konstigt att det råder resursbrist. Lillebror, lillebror - tro mig - du har något att se fram emot!!
Likt en svensk köldfrusen armé
ring, riiiiiing, riiiiiiiiiiiiiiing, RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING!!
Snoooza eller snooooza??
Att kravla sig ur sängen i morse var hårt. Jag saknade inga kunskaper alls att kunna föreställa mig hur mycket möda Kung Gustav den tolvte behövde uppbåda för att övertala sina mannar den där morgonen att tåga över Lilla Bält. Att lägga under mig de där tre meterna till badrummet för att borsta tänderna imorse, var utan större tvekan lika krävande som att tåga med hundratals vettskrämda män över kilometerlång skälvande (I förebyggande syfte: Förlåt mamma för alla de historiska detaljerna jag troligen förnimmar felaktigt - det är inte ditt fel).
Stor Latte från 7-eleven på hörnet.
Rusch ned för trapporna vid medborgarplatsen för att hinna med tunnelbanan. Herregud, annars hade jag ju fått lov att vänta 2 minuter på nästa.
Minus tre minuter i tid till föreläsningen. Smyger in genom portarna i aulan och fram till närmaste ledig plats (försök själva föreställa er hur tyst högklackade stövletter emot ett ekgolv kan smyga). Notis: närmsta lediga plats var på tredje raden framifrån.
Jag sjunker ned i sätet. Rickard Friberg har redan tagit ton.
Och då plötsligt kommer den till mig. Ofrivilligt men inte mig emot. Den strömmar in i mig utan att jag varken behöver anstränga mig eller fokusera.
Kunskapen.
Jag kände hur jag och Rickard Friberg plötsligt kommunicerade på vår alldeles egna nivå, med egna våglängder och frekvenser. Jag var mottaglig för hans algoritmer och kodade budskap.
Ett starkt plötsligt infall att resa mig upp i auditoriet och utbrista "Eureka!!" fyllde mig obarmhärtigt.
Infallet motstods. Men lyckan och insikten finnes ännu kvar.
Helg och höst i Stockholm
Nässprejisar, vitaminkurer, vetegrässhots och tepimplande avlöser varandra. Trots detta är snorpapprena som invaderat söder ett faktum. Damen och herrn på Åsögatan 116 har inte lyckats undslippa höstmånadernas tradionella snuvor och förkylningar. Ingen riktig aptit, ingen motivation till Body Pump pass eller intervallträning bland gränder. D sjunger med högljud förkyld stämma ifrån köket. Han lagar thailändsk chilli soppa med förhoppningar om att kunna osa ut bacillerna. Vi dricker te och lyssnar på Bruce Springsteen.
Och igår träffade jag Paulo Coelho!! Sug på den du Patric! ;O) Och vet ni vad? Allting var så precist. Sakta och halvstadigt kom han intassandes, rodnade inför den stora trängandes folksamlingen och kom med goda råd om ödmjukhet. Han var brunbränd, stora snälla ögon, ett smittande leende och en sedan långt tillbaka välskymtande flint. En gammal flintskallig vis man.
Det var precist som jag föreställt mig honom.
Frisläppta endorfiner
Det handlar om socialiseringar med Nanis längs kullerstensbelagda gränder, genom friska brisar och upprepade upp-&nedför trappor rusher.
Jag har varit ute och springit. Herregud och hallelujah vad bra det gick. Herregud och hallelujah vilket bra humör jag är på.
Förkylningen, huvudvärken och ångesten inför såväl alla uppkommande tentor, inlämngsuppgifter och uppfiter som de som redan borde varit gjorda sprangs samtliga bort längs Söders gränder och stråt.
Britis bonar för övrigt in sig allt bättre och bättre i rutinerna på Handels och kommer på sig själv lite då och då med att fnittra till vid insikten att jag till och med trivs väldigt bra. Om man bortser min fortfarande värkande saknad efter Sydney - finns det ingen annanstans än här som jag skulle vilja vara.
Till och från druttar jag ned mig själv i passion för att plocka isär saker jag håller kära blir att härja fritt. Igår var en sådan dag. Favorit-kulspetspennor, lock-tänger, kameror och grafritare hör till den noggrannt utvalde gruppen offer. Nanis klarade sig den här gången. Om jag ska vara ärlig så attreherar inte iPodars design till alltför stora plocka-isär-abstinens.
Dessutom så har jag och Bea storartade planer till att starta Handelssektionen Kullor och masar i Exil. Storartat må jag säga, storartat...
10kg knäckebröd täcker upp 1 utav 28 m2 i SoFo
Oj, flåt - nu gjorde jag det ju igen. Använde ett av de där orden som Kalle och Arvid så klart och så artigt som det möjligtvis går förklarat för mig att man inte kan använda nu för tiden när man tordes vara Stockholmare.
Hojt, frääsigt, kuta stutt i, tjingeling i lingonskogen, kramkalas, häpådä, imörå, tarva och frääääänt.
Alla är de lika förbjudna. Herregud, utan dessa - har jag något ordförråd kvar då överhuvudtaget??
Hur som helst. Flickan är alltså, som ovan nämnt, nu för tiden stolt bebodd i huvudstaden. Och vet ni va? Anna, Marit och alla ni numera Uppsalabor - vår huvudstads skönhet är verkligen skryt-vänlig. Sittandes med Kalle den där onsdagseftermiddagen uppe på kullen vid Observatorielunden och under te-sippande blicka ut över hustak, kyrkspiror, grönområden och korvkioskar, tänker jag "Pelle Svanslös". Tokkutandes genom ett regnigt Gamla Stan under tappra försök att hoppa över vattenpölar, men med skillsen att ändå lyckas plaska igenom de flesta - tänker jag "Pelle Svanslös". Socialiserandes med Nanis i tunnelbanan en tidig morgon med fokus på Rådmansgatan, solen går upp över vattnet och Latte koppen från Panini värmer mellan mina något frysna handflator - tänker jag "Pelle Svanslös".
Då ordet är på något vis associserat med en negativ klang, tar det på sätt och vis emot att benämna mig med att vara stockholmare. Jag har länge letat efter något uttryck som bättre och rättvisare skulle kunna beskriva min nyfunna kärlek till denna stad vid vattnet. Jag och Lasse Berghagen förstår var förträffligt - han lyften fram den hjärtliga kärleken och jag håller med.
Kan inte riktigt definera för hur och vilka argument som för mig till denna tes, men relationen mellan mig och Stockholm skulle jag i slutändan ändå dra mig för att beskriva med namnet Lasse Berghagen. Det finns nämligen något mer emellan oss - något djupare mer frenetiskt. Den här huvudstaden är verkligen i världsklass. Jag skulle vilja beskriva det lite mer Pelle Svanslös.
Och lyssna på det här,
- De första tre dagarna försvann de flesta av alla de fördomar jag haft angående Handelshögskolan i Stockholm.
- Introduktionen var tokars kul, hade två helgalna veckor.
- Jag tror att kurserna kommer att passa mig. Även om jag till och från frågar mig själv om det jag läser verkligen är fascinerande och svaret skulle ploppa fram i form av ett Nej, så vet jag samtidigt att kunskaperna jag läser om är sådana som jag önskar att jag kunde behärska.
- Under en intensiv månad har jag lärt känna en mängd fantastiskt människor. Många av dessa har dessutom god potential till att bli framtida goda vänner.
10kg knäckebröd täcker upp 1 utav 28 kvadratmeter i en lägenhet i SoFo, BodyPump träningsvärkarna byter av varandra, Cappuccinos och Chai Lattes pimplas på mysiga cafér on a regular basis, D muttrar över att jag dränkar mina maträtter i Sweet Chilli Sauce, Anna ringer min mamma när hon behöver råd, mamma ringer Anna när hon behöver hjälp, jag träffar Maria och dricker te, jag och Lovisa bakar paj, Marcus tror på tecken och lyssnar på Håkan, jag fnittrar och flummar i skolkorridorer, drömmar cirkulerar kring att upptäcka världen, jag och Nanis är lika tajta som alltid. Bara för att man flyttat en tre timmars tågresa hemifrån så behöver inte så mycket annat förändras.
Jag börjar ana en viss tendens till att ha bonat in sig på såväl Sveavägen 56 som i Stockholm, en huvudstad att bli kär i.