Brita

ring, riiiiiing, riiiiiiiiiiiiiiing, RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING!!

Snoooza eller snooooza??


Att kravla sig ur sängen i morse var hårt. Jag saknade inga kunskaper alls att kunna föreställa mig hur mycket möda Kung Gustav den tolvte behövde uppbåda för att övertala sina mannar den där morgonen att tåga över Lilla Bält. Att lägga under mig de där tre meterna till badrummet för att borsta tänderna imorse, var utan större tvekan lika krävande som att tåga med hundratals vettskrämda män över kilometerlång skälvande (I förebyggande syfte: Förlåt mamma för alla de historiska detaljerna jag troligen förnimmar felaktigt - det är inte ditt fel).

Stor Latte från 7-eleven på hörnet.

Rusch ned för trapporna vid medborgarplatsen för att hinna med tunnelbanan. Herregud, annars hade jag ju fått lov att vänta 2 minuter på nästa.

Minus tre minuter i tid till föreläsningen. Smyger in genom portarna i aulan och fram till närmaste ledig plats (försök själva föreställa er hur tyst högklackade stövletter emot ett ekgolv kan smyga). Notis: närmsta lediga plats var på tredje raden framifrån.

Jag sjunker ned i sätet. Rickard Friberg har redan tagit ton.

Och då plötsligt kommer den till mig. Ofrivilligt men inte mig emot. Den strömmar in i mig utan att jag varken behöver anstränga mig eller fokusera.

Kunskapen.

Jag kände hur jag och Rickard Friberg plötsligt kommunicerade på vår alldeles egna nivå, med egna våglängder och frekvenser. Jag var mottaglig för hans algoritmer och kodade budskap.

Ett starkt plötsligt infall att resa mig upp i auditoriet och utbrista "Eureka!!" fyllde mig obarmhärtigt.

Infallet motstods. Men lyckan och insikten finnes ännu kvar.