Brita

Igar kvall, vid det laget jag hunnit transportera mig 15 meter upp langs gatan ifran Global Gossip utgangen och approximately 2 min efter det att jag publicerade gardagens inlagg - sa ringer min mobiltelefon. Det pa displayen signalerade okanda numret visar sig tillhora James, manager pa Hotel Sophia - det flottiga business hotellet som jag tva dagar tidigare lamnat in min resume hos. Han forklarar att han forsokt fa tag pa mig flera ganger tidigare under eftermiddagen och att han valdigt garna skulle vilja valkomna mig till att komma och provjobba i deras bar. Han bad mig komma idag och gora ett trial shift under lunchen och ett under kvallen - bada skulle betalas till mig cash och jag skulle fa $50 bara om jag kom. Forsattningsvis sa kunde jag i stort sett kunna fa gora hur manga timmar jag onskade i veckan och de bada till en lon, som i mina oron lat for bra for att vara sann. Hans rost lat arlig och rakt pa sak, en bra manager som det troligen skulle vara en gladje att fa jobba for.

Fem sekunder senare har jag vanligt men bestamt tackat Nej till jobbet.

James sager att han tycker att det ar synd, eftersom han garna hade sett att jag hade kommit och jobbat for dem. Vi sager adjo och han lagger pa.

Jag blir tyst. Jag var redan da - daer staendes mitt pa overgangstallet i skenet av en blinkande rod gubbe - medveten om vilken otrolig mojlighet jag hade givits. En opportunity jag nekat, pa grund av ett flyg som imorgon bitti anlander till Sydneys Domestic Airport.

Blodet pumpas allt fortare genom mina artarer och vener och allt jag vill gora ar att sparka valdigt hart pa nagot inte allt for omtaligt. Subways reklamvimpel tva meter langre ned ar ett frestande offer. Den blinkande roda gubben stannar upp och forblir just plain rod. Jag besinnar mig nagot och overfor ilskan istallet till att hastigt forflytta mig den kvarvarande strackan over overgangsstallet, for att i nasta stund kanna vinddraget ifran gula taxibilar susa forbi bakom min rygg. Jag gor nagra sprattlande upphopp pa trottoarkanten, men mar knappt markvart battre.

Subway skylten blev bonhord och slapp undan ett tragiskt slut med att istallet bli offer for ilskna blickar.

An idag upplyses Melbourne-borna om att de kan tillga en tonfisksallad med Sweet Honey Mustard och Old English Cheese for endast $6,45.

Misstanker att min rubrik forhallandevis val beskriver mina varma kanslor for denna mysstad.

I sondags skumpade ett jetflyg ned genom moln emot Melbournes domestic airport. Ombord befann sig de tva tuggumituggande ulltoffsarna Damien och Brita. Den sistnamnda var fortfarande lyckoskvattande efter den njutvaerda frukost bestaende av decent youghurt, musli och te som hon serverats. Den forstnamnda var i sin tur pa vaeldigt gott humor, da min backpack vid incheckningen hade visat sig uppna den dramatiska vikten 26kg (det var ett chockerande och ytterst upprorande scenario nar den dar smearige, uppblasta, brunbranda stewarden pa flygplatsen konstaterade detta faktum och hanlog sadar triumferande emot stackars mig,som innan hade varit fullstandigt overtygad om att min lilla smidiga vaska absolut maximalast ha kunnat uppnatt den blygsamma vikten 13kg. Skulle inte forvana mig om han anvanda fake-tan...), och detta mojliggjorde existens for flitigt och generost producerande av gliringar ifran herr Damiens sida. Solen varmde hur som helst deras hud genom sma kvadratiska flygplansfonster och valkomnade dem med 40 graders varme, nar de snart studsade ur denna luftfarkort.

Kvallen innan hade spenderats i Brisbane, dar damen i fraga till sin obeskrivliga lycka kutat stutt i sin enormt omtyckta engelska x-flatmate Sarah - fniss, skratt, gladje och endorfiner skvatte vilt!

Men sa anlande de da till Melbourne den dar sondags formiddagen och blev snart uppickade av Damiens barndomskamrat och sjalsfrande Julian. Denna herrn ar av intressant natur. Julian studerar till att bli ingeniour (egenpahittad stavning) med inriktning pa energi och gor darfor ett utvecklingsarbete pa en tegelstensfabrik. Jag pratar om Julian vars senaste fest slutade och sparade ut i en forfallen lagerlokal i Brunswick dar de malade med fargkritor pa vaggarna, jabbade till Bob Marley och konsumerade alkoholiserade Chai Lattes. Jag pratar om Julian, hardrockaren som spelar sina favorit skivor pa hogsta volym innan han ska ga och sova, for att "kunna ga ned i varv". Julian, som under ett valdsamt argumenterade med mig klargjorde att det ar fullstandigt omojligt att ga pa en date om man ar aldre an 16 ar, eftersom det ordet efter ens 16 arsdag stryks ur ens vokabular. Julian, som under de senaste tva dagarna presenterat mig och Damien for tre olika toser, med vilka han tagit traffat for ett glas tva, fyra respektive allt for manga ganger for att fa varan asikt om vilken han borde bjuda ut pa ett glas annu engang.

Jag har utokat mitt engelska vokabular med annu ett ord:

aprins = förkläden

I sondags tog Julian oss pa sightseeing och visade oss Lygon St - den stora och main restaurang samt cafe gatan, som slutar vid Melbournes gamla fangelse. Darefter akte vi till mysiga strandomradet St Kilda, begastade pa en parkservering med livemusik och hamnade slutligen pa Rooftop bar & Cinema. Oj. Betuttade mig totalt. Det ar en pub som ligger pa taket av en skyskrapa, en pub som visar bio pa storbildsskarm varje kvall i ljuset av stjarnor och skyskrapsljus. Du ar sa hogt upp, viewen ar fantastisk, skyskraporna sa andlost maffiga, gatorna sa langt nedanfor, cappuchinon och cowboysen sa mkt Mmmm.

Skillnaden mellan Melbourne och Sydney ar tydlig. Sydney ar mer business, karriarinriktat, braggy, ytligare och materialistiskt. Melbourne ar arty och alternativt. I CBD kryllar det av sma grander, alleer och smagator. Jag kan inte undga an att slas av likheten med granderna ur Harry Potter filmerna som jag dar i biosalongen, for tva ar sedan, karade ned mig i. Och de ar dessutom sa manga. Du kan troligen bo har i 10 ar och andock kuta stutt i nya mysiga kryp in.

Melbourne ar dessutom oversprutat med sparvagnar. Man kan inget annat an att bli kar.

Aven fatt tva heta jobb erbjudanden. Ena pa ett business flott hotel, och det andra pa en lyxig innekrog sa mkt inne i smeten av centrala Melbourne som mojligt, pa tredjevaningen och med 7m upp till tak.

Han ar en Subway-pojke. Hon ar en Starbucks-tjej. Och de har smittat av sig pa varandra. Habits blir till behov.

Idag bokade vi flyg till Sydney. Nar jag pratade med Mammaspojkvanpaer igar och avslojade vara planer, insag jag hur skont det kandes att kunna saga att jag snart skulle vara tillbaka dar igen, dar bland parkerna jag kanner utan och innan, de dar skyskraporna vars hojd och makt jag inte kan annat an avundas, en irlandsk pub som mitt hjarta slar dubbla slag for, en Anna jag forhoppningsvis kommer kunna flytta ihop med. Jaa, jag tycker verkligen om Melbourne och Jaa, dagarna, aventyren och busen jag har haft haer har gett mig sa mkt gladje och forsett med mig varma minnen - skulle inte byta ut dem mot ngt annat. Hur mycket varme Melbourne an inbringar i mig, sa framstar andock de dar faktumet sa klart och tydligt, det blanker, skiner och gnistrar som tomtebloss - jag ar en Sydney-flicka, och det ar dit jag langtar tillbaka.

Den 10 Februari kommer att firas i Sydney.

Jag har planer och drommar. Och insikten om att mojligheterna ar manga. Jobberbjudande, reseplaner och beslut att ta infor framtiden. Det svammar over.

Huvudvarken gor sig visserligen da och da pamind, men den hindrar mig inte fran att le. Flygplatsen jag just nu befinner mig ar vid eftertanke en liten av sitt slag, men forser mig andock med allt det jag for tillfallet kanner mig i behov utav. Mjuka, hoppvanliga och till arean generosa blamonstrade soffor och fotoljer, en widescreen som broadcastar en nyinspelad intervju med REM, stora panoramafonster, en rodskimmrande flygel blanker ifran sitt horn... lite forvanande faktiskt. En flygel pa en flygplats? Hur vanligt forekommande ar det egentligen? Denna fragestallning begarde tva xtra BERRI: Blackcurrant & Apple Juices och en Chai Latte for att kontemplera kring. Fortfarande inte klokare. Marcus har anda sedan vara filosofistunder i biblioteket for tre och ett halvt ar sedan, forsokt intala mig till att acceptera ting och mosa bort dessa tvangstankar av att behova forsta. Kampar hart med detta fortfarande, vissa saker gar att slappa medan annat bedragligt hart klamrar sig fast vid den forminskade kontempletationsverksamet som annu kan hittas vid liv 8 manader efter studenten. Guuud, kanner verkligen att jag har blivit dum.

Tva scenarien som blockerat min sociala formaga under de senaste dygnen:

1. En escelator som gar sonder, ar det en trasig escelator eller en trappa?

2. En snigel som tappar bort sitt skal, ar den hemlos eller naken?

Om nagon skulle ha ngt klokt argument eller asikt i dessa fragor, i avsikt for att gynna den fortsatta overlevnaden av min behovliga skonhetssomn och fortplantning for nastkommande veckors hjarnceller - snalla, kommentera!

Dagarna i Noosa passade inte i min resa genom Australien som Backpacker. Inte negativt, absolutabsolut inte - tvartom! Kan forestalla mig hur det har hade varit om vi mosat in det har scenariet i en episod av Fem myror ar fler an fyra elefanter. Brasse hade statt dar med sina fyra lador, men istallet for olika djur i dem, sa hade det statt "7pers i en 2a i Kings Cross", "Sova i linjetrafiksbuss i odemarken", "30 dorm utan aircon eller flakt i Brisbane" och "Blue Resort med egen swimmingpool, bungalow och jacuzzi i Noosa". Gissa vilken av desa fyra som ska bort, bort, bort?!

Efter vistelsen i Noosa bussades en svenska och en sydneybo till Hervey Bay. Hyrde vespor och gjorde staden/byn pa en eftermiddag. Var pa hajmuseeum dar vi fick se en riktigt fullstor vithaj (dock i ett frysrum och i icke mer levande format), racade pa smavagar, traskade ut pa en pir och froken i fraga bevittnade existensen av den enormaste pelikanen som mojligtvis borde kunna existera pa denna enorma sfar. Blev tokradd. Shit. Den holl pa att flyga stutt i mig. Trodde jag skulle sonderfalla...

Dagen darpa aktes det till den enorma sandon Fraser Islands. En tre dagars lag vid vara fossingar! Forsta dagen Lake Wabby, andre dagar Indian Heads och Eli Creek, sista dagar Lake Mackenzie. Vi bumpade runt under regnskog, genom creeks, over sanddyner i den enormt fortjusande shockrosa fyrdjulsdrivna jeepen dopt till "Stinky". Forutom diverse missoden med en kylare som lackte och kravde standiga stopp for att fylla pa kylvatska, diverse uturbilenallihopaviharkortfastigenochmasteutochputtapa-anden och mosquitoplaganden pa kvallarna skulle jag vilja pasta att Brita, Damien, de tre goteborgskorna, Franscisco den italienska perfektionisten (jag fragade, och fick hans tillatelse att kalla honom Franny), Anja fran Bolton och Dickie fran New York gjorde utomordentligt ifran sig. Haha, onskar att ni alla hade fatt traffa Dickie - han ar en sadan stjarna! Hans egentliga namn ar Richard, men efter att ha dragit de forsta 55 aren av sin livshistoria for mig (han hade visserligen hitintills bara upplevt 28 av dem, men den detaljrika planen han har lagt upp for sina narmsta 3 decennierna var redan upplagd) och gjort klart for mig att han foredrog manliga rumpor mer an kvinnliga - forklarade han att han foredrog att bli kallad Dickie. En sadan charmmort....

Efter Hervey Bay akte vi till Bundaberg dar det tillbringades tva dygn bland nattliga skoldpaddssafaris, studiebesok hos det valkanda Bundaberg Rum Destillary. Skulle eventuellt kunna erkanna att det mojligtvis vinglades lite runt om fotterna hemmat efter den ingaende provsmakningen...
Hostelet vi stannade pa i Bundaberg var fantastiskt. Lungt det basta hostelet jag ngnsin bott pa! Rod, den ngt till aren kommna agaren valkommnar en in i sitt hus med oppna armar. Kok, kylskapet med gratis mums, badrum, vardagsrum och sovrum skulle lika garna ha kunnat hora hemma pa Djurasbyvagen 13. Det var inget hostel - det var ett hem. Onskar att jag hade kunnat stanna dar langre.

Pa kvallen kom magsjukan, febern, illamaendet och borjan pa den bussresa som skulle vara i 11 timmar och sluta i Airlie Beach. Resan tog 18 timmar och vi blev fast i smastaden Mackay tva timmar soder om Airlie Beach. Regnet follkomligt helloser ned. Vi fick det forklarat for oss att Creeksen forsandes ifran inlandet har tagit vagarna i besittning och vald och att Bruce Highway ar avstangd for att absolut tidigaste oppnas om 3 dygn igen. Dartill ar det Cyklonvarning.

Efter att ha tagit in pa ett motel, bollat ideer, mumsat Subway, suttit pa internet, pratat med mamma,par och anna, och slutligen andats utrymme under en springtur med nanis i regnet - slappte jag och Damien loss spontaniteten och nyfiken och tog det beslut som fort mig till denna med-en-flygel-berikade-flygplats.

Planet till Brisbane lyfter om 4 timmar.

En natt pa Brisbane City Backpackers - det hostel som jag for 2 veckor beskrev som det basta jag ngnsin bott pa, men som nu halkat ned pa en andra plats efter Rod's Footprints i Bundaberg.

Imorgon formiddag flyger vi till Melbourne. 35 grader och stralande sol. Jadu Niklas, bevisat!, det bor nog en liten spontanBrit-Leif i varje Brit-Leif....

Och Anna har blivit tjenis med Russel Crowe - yepp, ni laste ratt!

Och Brita onskar att Elin var narmare sa att Elin kunde fa kanna pa hennes mage. Elin, det ar sa uppenbart, dina hander skulle inte kunna lata bli att kanna det, tror inte att det kan vara tydligare an sa har. Popcorn, fjarilar... kla det i vilka ord du vill. Jag foredrar att kalla det Lycka.