Brita

Jag har en valdigt god van som jag tycker om valdigt mycket. Den har vannen ar omtyckt av sa manga, you can tell. Med honom gar det inte annat an att fnissa, le och vara varm inombords - man maste liksom tycka om honom.

Den har vannen lamnade en varldsmetropol med broar och operahus for tva dagar sedan for charmen och den pittoreska mysigheten hemma i Basna.

Sonntas sista resedagboksinlagg:>

Det star en superjulgran i mitten av Martins Place. Inuti Myer har juldraperierna sedan lange fladdrat over jultokiga runtkutande shoppinggalningar. En mysgubbe med mustasch star iford en gra kostym med en matchande hoghatt pa huvudet och oppnar de gyllene entre dorrarna med sina vita siden handskar for barn, handhallandes par och Rip-curl-nissar. I Skyltfonstren star renar och sjunger i kor och smanissar sitter och slar in paket nynnandes till The twelve days of Christmas. Langs med Park St ar lyktstolparna prydda med avlanga gron/roda banderoller med budskapet Happy Christmas. I Kings Cross har man nu mojlighet att till rea pris sla till och forse sin garderob med en Miss Naughty Elf utstyrsel. Undrar just vad tomten skulle saga om han fick nys (Bless you) om det har...

Det ar jul i Sydney.

De sager att man ofta marker hur mycket man tycker om nagot, forst nar man inte langre har det. Det ar latt att man glommer bort att uppskatta sadant man redan har - vi ar bortskamda med att ta ting for givet. Jag ar beredd att halla med. Visst har man sedan barnsben - dar jag ngnstans befann mig under alla presentpapper i vardagsrummet framfor tvn, lekandes med mina nya tillkomna leksaker, ivrigt smaskandes chokladkolor, knack, mandelmassarullar etc. - blivit itutad att julen handlar om mer an presenter. Sa mycket mer, att presenterna och deras materiella varden egentligen inte borde forses med nagon storre uppmarksamhet over huvudtaget. Det ar latt att saga, men desto svarare att forsta.

Jag befinner mig i en stad med 4 miljoner invanare, sa langt bort ifran dar hemma som jag mojligtvis kan ta mig utan tilltyg som rymdfarjor, raketer och Kenny Starfighter space-bussar. Vi har en julgran i trappen, men hur val jag an vander och vrider och lyfter och snurrar pa den sa kan jag inte hitta nagra smallkarameller eller med farggladasnorenforsedda ratblocksformade fargglada lador. Jag kommer pa mig sjalv att det kvittar, att det verkligen inte spelar ngn roll, att jag inte ens saknar dem. Vad jag saknar ar min familj, min slakt och mina vanner. Hur mycket pepparkakor jag an inhandlar och smaskar upp till toner om rodbenasade fyrfota djur, hur manga nyfunna vanner och bekantskaper och inbjudningar till Christmas Parties jag an fatt, hur manga presenter jag an kopt till mig sjalv och slagit in och ser fram emot att oppna imorgon kvall - sa ar det anda inte jul for mig. Jul for mig ar att fa vakna upp i den mjukaste och varmaste och mest inliggade sangen ngnsin, en sang pa Djurasbyvagen 13. Dunsa tillrackligt hart ned for trappen for att vacka mamsen pa nedervaningen, smyga in i koket och gora iordning min knackebrod macka med skivad banan och ett glas juice och tassa vidare in i vardagsrummet, redan glupskt inmumsandes min foda och lamna bade synliga och underfotternakansliga knackebrod spar efter mig fran koket till soffan och divanen. Att fa sitta dar i halvmorkret, smula ned golvet och soffan ytterliggare och titta pa den lysande, skimmrande och uppkladda julgranen - det ar dar jag vill vara. Ngra timmar senare kommer resten av slakten indrallande och vi slar oss snart till bords och hugger in pa kottbullar, janssons frestelse, sill & potatis, lax & romsas (mkt romsas for min del, blir knappt ngt kvar till lillebror), mammas helt otroligt goda vita knackebrod och inte minst koldolmar! Yeas, du laste ratt, ar makta imponerad hur jag forra aret lyckades putta in dem mellan julskinkan och brysselkalen till forman for en totaldissning av prinskorven - REVOLUTION!!  Och visst blev det succe! Jadu mamsen, ngt annat kan du da inte pasta... 

En stund senare sitter vi alla utpomsade i soffan i vardagsrummet. Eftermiddagen och kvallen loper forbi. Vi pratar och fnissar om umgas. Jag far for femtiofjarde ganger hora berattelsen om Brita och vattenslangen (utspelades for 14,4 ar sedan och detaljerna lyckas pa ngt spanndande och mystiskt satt bli mer och mer dramatiska for varje gang historien berattas - jag var envisare, alla andra blev blotare, och jag var i kontroll av vattenslangen langre) och dylikt. Jag njuter. Njuter och inser hur mycket jag tycker om de dar manniskorna. Sittandes har pa Global Gossip kan jag inte minnas senaste gangen jag blev kallad Bippa. Trodde aldrig att jag skulle komma att sakna det, men tjii fick jag.

Julnojjan som sedvanligen brukar anlanda i slutet av oktober har fortfarande inte anlant. Annorlunda. Men jag ar egentligen inte forvanad. Har forlikat mig med tanken om att inte ha nagon jul i ar, det var ett beslut jag tog for ett halvar sedan. Och jag ar glad att jag tog det. Jag ar har, och jag upplever handelser, natur och manniskor som jag aldrig annars skulle fa gora. Jag firar dubbel jul nasta ar istallet.

I tisdags nar jag jobbade pa O'Malley's kom den for forsta gangen. Aven om det inte var sa allvarligt, och den bara kom en stund - sa var den anda dar for ngra minuter. Aldrig kannt av den tidigare. Jag drar mig for att kalla det hemlangtan, men det var en saknad efter nagot. Nichola och jag pratade om julen. Hon berattade att den har skulle bli hennes andra hemifran, hur jobbigt den forra varit och hur mycket hon saknade sin familj. Vi pratade om att vara langt borta ifran de som egentligen betyder nagot for en.

En stund senare restockade jag fridges med flaskor. Jag holl tva 6-pack Crown Lager i handen. Forsta flaskan pa hyllan, andra... 3e, 4e, 5e, 6e... slanga cardboarden och oppna nasta pack.... 7e, 8e, 9e, 10e, 11e... en flaska kvar. Men ingen plats kvar pa hyllan. One bottle of Crown that couldn't fit in on the shelf. Patetisk som jag ar kunde jag inte sluta stirra pa den dar sista ensamma flaskan jag nu holl i handen. Likheten slog emot mig. Jag kande att det var jag. The one that didn't fit in.

En stund senare kandes det battre. Nichola har varit ett uppskattat stod. I manga handelser pa sista tiden. I vissa stunder har hon fatt mig att onska att jag aven hade en storasyster. Kanske ar det vad goda vanner ar. De syskon som nagon glomde bort att ge oss.

Och jag forstar inte hur Australiensarna tanker. Ar inte ens saker pa om de gor det overhuvudtaget! Ingen sno! Hur kan de mojligtvis fira jul utan sno! Tank pa tomten! Hur ska han klara sig? Hur ska alla renarna kunna dra tomtens slade till alla husen nar det inte finns ngn sno? Hur far alla barnen sina paket egentligen? Surfar tomten till Australien eller? Dras sladen av delfiner? Nää jag blir upprord. Australiensarna ar ett tokigt folk. Inte konstigt att de kickades ut i attondelsfinalen...

Var tog sommaren vagen?

Vadret i Sydney ar lite ojamnt. Ena dagen 30 grader C och hettande, stekande, perspirantframkallande sol. Nasta dag mulet, gratt och smastank innanfor kragen.

Idag ar det en nasta dag och jag har just varit och kopt frukt.

Hangigheten och mattheten kom nerdunsande igar och med dem aven en viss avtandhet pa rackartygs- och aventyrsfronten. Ar inte riktigt pa humor. Vill bara fa mysa in mig i mitt tacke, sippa mitt te och avnjuta mina kvarvarande O.C. avsnitt.

Denna trotthet ihopknolad tillsammans med det raka faktum att det ar halvkaos pa O'Malley's just nu, minskar min lust att ga till jobbet om 3,5 timmar. For 1 manad sedan var vi gott om folk. Sedan borjade folk droppa av...

- Erinna slutade p.g. av brak med George.
- Laura slutade p.g. av brak med George.
- Damien sade upp sig for att slippa fa sparken.
- Sandra fick sparken p.g. av dalig relation till pengar.
- Karen sade upp sig for att aka ut och resa istallet (men kom aldrig till sitt sista skift, utan gick istallet ut med Ringo, en av stammisarna, och sop sig smashad).
- Sarah sa upp sig p.g. av tarande daliga working hours.
- Meighan slutar pa torsdag for att sjunga julsanger och baka pepparkakor i Melbourne.

Kvar ar.

- Vara managers
- Katie
- och lilla Jag.

Mumlat med Jamie min manager och forklarat att jag snart busar uppat langs ostkusten. Kommer troligen att jobba varje dag fram till och med nasta lordag. Kommer troligen jobba pa O'Malley's varje dag tills nasta lordag. Att overleva star pa min Kom-ihag-lista. Det ar bara lite mer an en vecka. Sen sa har jag semester =). Sen ar det nyarsafton i Sydney. Och ja, Maria, ngt maste man val ha att kunna beratta for barnbarnen.

Forsov mig idag. Slutade jobbet strax efter 4am imorse, kom i sang till 5. Forvantades vara tillbaka pa O'Malley's for Customer Service Training 3 timmar senare, men vaknade forst vid 12-tiden, forst efter ngra sekunder senare medveten om hur jag fortfarande holl min alarmklocka i handen (den som jag 5 timmar tidigare tryckt av i somnen).

I sondags hade jag en dag som mellan mig och Hobbit gar under namnet Psykisk Halsodag. Min mamma skulle ha anvant sig utav uttrycket bomulls-dag. Det handlar om dagar dar man behover ta hand om sig sjalv lite extra, skamma bort sig sjalv ngt utover det vanliga. Egoism och ompysslande star i centrum. Psykiska Halsodagar finns for att man bara ska tanka pa sig sjalv, satta sina egna behov i centrum, gora det som faller mig in och vidare. Det behover inte finnas ngn speciell anledning till att man kanner sig lagre an dagen innan, ibland har man bara en blaare dag. Alla har sina egna sysselsattningar att idka for att fa vanda dessa dagar till ngt positivt. I Marcus fall skulle det vara att satta sig vid pianot, min mamma skulle ha sytt nya gardiner till koket, Joakim von Anka skulle ha putsat sina mynt. I sondags flydde jag skyskrapor och operahus pa en random buss. Har fattat tycke for dessa. De random bussarna. De tillsatter lite mer aventyr till mina rackartyg, mer wasabi till min sushi. Hamnade i Coogee pa en strand med sand mellan tarna. Med ett live-band som klamkackt avverkade den ena christmas dangan efter den andra. Jag mumsade fruktsallad och youghurt och svarade pa brev och fnissade och hade djupa filosofiska samtal och utvecklingar med Nanis. Hamnade sa smaningom pa ett mysigt gatucafe iakttagandes och grubblandes om manniskor over soft sippande en Chai Latte.

Igar kom Sonnta tillbaka. Gladje. Marker att jag saknat trollet.

Min och Nanis symbios ar starkare an nagonsin. Har till och med gett henne sin julklapp i forskott. Vi hor liksom ihop. Fungerar inte utan varandra. Kebab maste liksom atas med sas.
Det ar inte krangligare an sa.

Man kommer inte undan det. Om jag skulle skrynkla ihop mina ogonlock till sma russinliknande formationer, sa skulle smattrets vaglangder anda smyga in genom mina horselganger, studsa emot min trumhinna och forsatta den i gungning. Om jag skulle mosa in i mina fingertoppar i dessa ljudmottagande sidliga ihaligheter, sa skulle den graa nedre atmosfaren pa andra sidan fonstret anda susa emot mina ogon och goosebumpiga armar. Aven om jag bade skrynklade ihop mina ogonlock och holl for mina oron, sa skulle anda mina fuktiga strumpor och den extra patradda hoodtrojan paminna mig om att det regnar i Sydney.

_{There's things I remember and things I forget. I miss you - I guess that I should
So many thousands miles away, But what would you change if you could?
And I wish, I wish it was a small world. Because I'm lonely for the big towns
I'd like to hear a little guitar, I guess it's time to put the top down.
I need a phone call, I need a plane ride, I need a sunburn,
I really really need a raincoat.}


Sa da sitter hon dar. Inne pa Global Gossip och viftar pa tarna sa mycket som de smygfuktiga bumble-bee-strumporna tillater. Hon lyssnar pa Adam och smuttar pa sin Chai Latte.

Adam sjunger om hur han gar i luften, emellan regnet, genom sig sjalv och tillbaks igen. Jag blir inte klok pa hur, men onskar inget hellre an att kunna gora likadant, tillsammans med honom, bredvid honom. Med honom viskandes "Shhh, it's only in your head".

_{Adam asks me if I would catch him if he was falling, kiss him if he was leaving,
hold him cause he's lonely. Without me.
And I reply, That I was out on the road, just starting to change.
Somewhere out in Australia it's just starting to rain.
Could you please tell me one thing that you will remember about me?}


Och plotsligt fornimmar mitt sinne smaken av kanel sa uppenbart.

Tisdagen den 3e Oktober klockan 5pm gjorde Brita sitt forsta skift bland oltappning och cowboyspourande pa den irlandska puben i toppen av William Street, allt annat an rofyllt belagen i CocaCola-skyltens rodblinkande sken.

Skiften och veckorna har sedan dess lopt forbi. Erfarenhet, fardigheter och sjalvfortroende har tillkommit tillsammans med goda vanner, relationer och glada fnissanden.

Jag har alskat mitt jobb. Trivdes bra aven pa McDonald's och SSAB - Ja. Men O'Malley's har varit en annan sorts njutning. Visst har vissa dagar och skift varit mer pafrestande an andra, men generellt, sa har jag aldrig kannt det som om att jag har jobbat. Jag har aldrig markt av den dar bardisken emellan mig och de jag har severat. Jag har varit pa samma niva som gasterna. Varje kvall har jag skrattat, umgatts, flummat, flirtat, fnissat, sjungit och dansat tillsammans med dem. Det har kannts som om att jag har gatt ut och festat pa puben varje kvall.

Jag har kommit valdigt bra overrens med mina kollegor. Vissa av dem har jag kommit sa nara inpa, och fattat sa mycket fortroende och tycke for - att de har blivit varma goda omtycka vanner. Framforallt Stephen och Sarah ar att namnas vid namn. Jag tillagnar aven mina managers Jamie och Nichola all min respekt och alla mina lovord - de har gjort sig fortjanta av den med rage.

Den irlandska puben O'Malley's ar dock ingen prick, utan har fler dimensioner. Jag kan just nu utan att forvirra mig sjalv beskriva den med ett plan, en X- och en Y-axel, ett substantiv i tva dimensioner. Eventuellt har den aven flera, men liksom matematiken som pastos vara elva-dimensionell, overgar denna kunskap mina beharskningar for beskrivelse.

Hitintills pa bloggen, och med er jag pratat med darhemma har jag beskrivit framsidan.

O'Malley's andra dimension - lat oss i det har sammanhanget anvanda uttrycket "baksidan" - har jag kanske inte ens for mig sjalv velat erkanna. Handelser som inte bringat fullt lika mycket gladje och leenden, som jag av moralkanslor gentemot min arbetsplats valt att inte prata om. Handelser som min tredje manager George paverkat och medverkat i.

I forrgar blev det for mycket. Den sista mm³ stout som fick pintglaset att skvimpa over. Det blev for mycket. Den skona, perfekta shamrocken suddades ut. Kandes som om att hela slaskhinken valte och rann ut over bargolvet.

Jag borjade skiftet vid 6pm pa fredagkvallen. En och en halv timme senare, kanner jag hur mattheten kommer smygande och jag fragar George om det ar okej att jag gar in i spelrummet och tar en kaffe ur kaffemaskinen som star dar. Denna fraga ar endast av hovlighetsgrad, da den egentligen ar nodvandig - bade Jamie och Nichola har gjort klart for mig att jag far ta hur manga kaffe jag vill darifran, nar jag vill och utan att fraga. George daremot stirrar pa mig och sager Nej, med forklaringen att jag inte hade jobbat tillrackligt lange (hade da gjort 1,5h) for att be om en kaffe. Om jag hade velat ha en kaffe borde jag istallet ha tankt pa det tidigare, och kopt en innan jag anlande till jobbet. Jag orkar inte tjafsa och lamnar amnet. 10 min senare - det ar lungt i puben, jag, Karen och Katie befinner oss alla tre bakom bardisken och det finns ingenting att gora - fragar jag George (enbart ett hovlighetsbeteende aven har) om det ar okey att jag studsar ner till the ladies en kortis - men far till min forvaning en nekande reply. Jag blir svarslos. Vad for en arbetsgivare nekar egentligen sina anstallda att ga pa toaletten??!

Handelser som hant tidigare ar t.ex. den gangen nar min kollega Meighan var ansvarig for Gamingrummet och gick dit for att erbjuda de spelande kakor. Gaming arean var dock valdigt lugn for tillfallet och bada av de tva spelande tackade nej till de erbjudna tilltuggen. Meighan kommer tillbaka med fatet till baren och fragar mig i forbifarten om jag har lust att smaka en kaka, utan en aning om vad folja skulle sa jag i resultat till de 6 timmarna arbetade sen min senaste rast, min skrikande mage och krypande trotthet i min naiva enfaldighet Ja till detta erbjudande. Jag tar en av kakorna pa fatet. George ser detta och borjar skrika at mig. Han skriker att de dar kakorna inte ar mina och att jag inte har ngn ratt av att ta sadant som inte tillhor mig. Jag forsoker lonlost forklara for honom hur Meighan erbjod mig.... men det gar inte. George ar inte en sadan som lyssnar. Han vill inte hora. Alla argumentioner med honom ar likadana. Han har redan bestamt att allt gick till sa som han trodde och om han onskar att mala en till det svarta faret - da ar man det svarta faret. Han skriker att jag borde ha vetat battre an att ta en kaka, jag borde inte ha accepterat Meighans erbjudande eftersom jag borde vetat att det inte var hennes kakor heller. Han skriker att jag borde ha fragat honom forst.

Jag kanner mig helt tom. Paff. Forvanad over hur manga meloner man egentligen kan skapa utav en arta. Och om nagon skulle komma och erbjuda dig en smakaka - hur nodvandigt kanns det da for dig att forst ga och fraga din chef om du far ta en kaka??

Han slutar dock inte efter det. Han fortsatter mala pa. Han skriker att det ar dags for mig att borja gora ratt ngngang, att sluta gora allting fel. Att jag maste borja lyssna pa vad han sager, since he is my fucking boss, and I should fucking listen to him, because he's the fucking one in charge. George min manager i ett notskal - tyvarr.

Det kom som ett slag i magen. Jag har i hela mitt liv forsokt gora allting perfekt. Jag forsoker hela tiden bli battre och effektivisera alla mina handlingar och goromal, allt for att jag vill duga i andras ogon. Min mamma forsoker forgaves tuta i mig att allt som betyder ngt ar att jag ar nojd med det jag gor. I och med att alla dessa ord bara passerar rakt igenom mitt huvud och obemarkt forbi mitt tankevasen, inser jag med ens hur naiv jag egentligen jag ar. Det blir sa uppenbart vilket litet barn jag ar. Ett barn som gor allt for alla andra, i naiv onskan att alla ska tycka om henne.

Jag kampar med mig sjalv, pressar mig mot forbattring 24timmar om dygnet, for att saval andra som jag sjalv ska tycka om mig. Varfor ser han inte det? Varfor slanger han skit i ansiktet pa mig?

I gave it all, I got it back, right in the face, it's just the fact.

Den dar mm³ stout som fick pintglaset att skvimpa over, pourades i slutet av fredagsskiftet - narmare bestamt vid 4:30am pa lordagmorgonen, efter 10,5h av skiftet. En kille sjunker ner pa golvet tillfoljd av for grovt alkohol intag. Hans vanner forsoker forgaves vacka honom, men han ligger medvetslos kvar. Jag ropar dit George. Han kommer. Jag fragar honom hur allvarligt det ar, om jag behover ringa ambulans eller polis, vad jag kan gora for att hjalpa till. Han befinner sig 1m ifran mig men svarar inte. En man kommer fram till mig, han verkar nykter i mina ogon, han forklarar att han ar polis och att jag maste ringa den tjanstgorande polisen och be dem komma. Det ar allvarligt, och att jag har skyldighet att tillkalla polis. Jag forsoker an engang fa tag pa George, jag tilltalar honom, men aterigen sa svarar han inte. Mannen ar pa mig an engang och befaller mig att ga och ringa triple 0. Jag gar till telefonen och ringer. George kommer ngra sekunder senare och ser mig ringa. Han blir galen och borjar skrika at mig. Han ber mig signa off for skiftet - jag gor det med gladje. Jag vill bara bort darifran.

Strax efter halv fem pa lordag morgonen springer en flicka i tomteluva igenom Kings Cross kvarter emot en lagenhet pa den main streeten. Val hemma ar hennes ogon och kinder nedsmetat av den rinnande mascaran, delvis pa grund av det pourande regnet, delvis pagrund besvikelse.

Val hemma kunde jag inte somna. Tankarna och kanslorna var for manga och for upprorda. Jag insag att jag aldrig ville behova jobba med George igen. Jag bestamde mig att jag aldrig skulle gora ett skift till pa O'Malley's.

Sa har i efterhand later det fjantigt att ha hispat upp sig sa mycket over en handelse. Jag vet inte, jag kanske overreagerade pa handelsen med den medvetslose killen. Kanske till foljd av att jag varit i en liknande situation tidigare, for tva ar sedan. En situation som slutade med att en 21-arig kille dog. Jaa, kanske overreagerade jag. Men jag har fatt en uppfostran att polisen finns for samhallets basta, och om man ar osaker borde det aldrig vara fel att tillkalla dem.

8 timmar senare ar jag tillbaka pa O'Malley's igen. Jag pratar med Nichola och beratter allt som har hant. Jag forklarar att jag vill sluta jobba pa O'Malley's, att jag vill saga upp mig. Hon lyssnar och ar ett enormt stod. Men hon vill inte att jag ska sluta. Hon forklarar att om det har inte gar att reda ut, sa ar det ett stort nederlag for O'Malley's. Dels darfor att de forlorar en duktig medarbetare, men aven darfor att de i sadana fall har ett grovt problem i ledningen. Sadant har borde kunna redas ut.

Pa kvallen ringer George mig. Han fragar hur jag mar. Jag har aldrig gratit sa mycket sen jag kom till Australien, som jag da hade gjort under de senaste timmarna. Jag har aldrig matt sa daligt. Jag svarade att jag madde skit. Vi pratade igenom det som hade hant. Jag tror inte att han forstod, men han lyssnade i alla fall. Han sa att han inte ville att jag skulle sluta. Att jag var den basta medarbetaren jag hade. Jag forklarade for honom att aven om jag ville veta vad jag behovde bli battre pa, sa behover aven den basta medarbetaren positiv feedback ibland. Bara ngt uppmuntrande ord for att fa bekraftelse pa att man gor ett bra jobb. En motivering till att fortsatta prestera. Pa den punkten delar inte George min uppfattning, men jag kan inte gora ngnting at det. Det ar bara sa han ar. Han bad mig komma tillbaka. Jag sa att jag behovde ngra dagar ledigt, men att jag skulle fundera pa saken. Ngra sekunder senare hade jag lovat att komma tillbaka och jobba i nasta vecka.

Jag vet inte hur jag ska gora. Jag ar kluven. Antingen sa gar jag tillbaka till O'Malley's och jobbar i 3 veckor till innan jag slutar for att bege mig upp langs kusten. De manga skiften som skulle utlovas skulle tillfora en betydande summa pengar till mitt bankkonto. Annars sa sager jag upp mig nu och fordriver 3 veckor med andra aventyr. Det ar konstigt, jag alskar verkligen O'Malley's men det har blivit for mkt pa sista tiden. Jag kanner mig inte motiverad att jobba dar. Jag kanner att jag behover gora ngt annat for en tid, komma i bort ifran staden och de gatorna jag vid det har laget kanner utan och innan. Om jag sager upp mig skulle jag exempelvis kunna aka ivag och Wwoofa i Hunter Valley (vingards distrikt norr om Sydney) i en och en halv vecka innan jag atervander till Sydney for att fira jul och nyar.

Att jobba pa O'Malley's skulle vara en trygg och saker inkomst. Ett aventyr till Hunter Valley skulle kanske vara ett risktagande, men ar det inte darfor jag kom hit? For att prova pa nya ting och riskera den intrampade tryggheten genom att busa pa aventyr?

Jag vet varken ut eller in. Behover ngn dag att smalta allt som hant.

Det ar mandag i en stad pa sodra halvan av jordklotet. En stad dar de fyra miljonerna invanare knallar omkring i Billabongshorts, rip curl thongs, smuttar Tooheys New pa torsdagarna och surfar pa helgerna.

Den har mandagen vaknade jag 2: pm efter att ha gjort ett Crazy Sunday Shift pa O'Malley's. Tro mig - de finns. Sondagarna ar isarklass mest busy, sedan kommer nog onsdagarna. Men jag njuter. Jag alskar mitt jobb. Gitarrpojkarna pa scenen spelar Matchbox 20, Counting Crows, Coldplay, Greenday och Eagle- Eye Cherry och lamnar mig oformogen till annat an att sjunga, dansa, hoppa och fnissa bakom den dar gyllene bardisken.

Idag sa jag upp mig ifran Juice City - det forsta jobbet jag fick efter mitt anlandande till denna varldsmetropol, juicebaren dar jag jobbat under veckorna. Kandes lite sorgligt, men jag vet ando att det var ett nodvandigt beslut. Ett tag forsokte jag overtala mig att somn var overskattat, dock utan storre framgang. Har lovat min mamma att borja ta hand om mig sjalv. Och da jag tycker om min mamma sa mycket som jag gor, sa gar jag faktiskt infor att halla det har loftet.

Min mage transformerade igar sig sjalv till en mikro och har fortfarande dess egenskaper bevarade. Den poppar popcorn. Popcorn av lycka, gladje och langtan som spratter runt och studdsar i mitt innandome. Igar druttade namligen jag och herr Jakob in pa Wicked Travel och blev sittande dar, under flertalet timmar undersokandes diverse mojligheter och alternativ for resande upp langs kusten. Vi argumenterade fotboll. Och fick en bra deal. Och vi bestamde oss. Och bokade. Och firade med Lady Froken Victoria Bitter.

Vi har bokat ett Greyhound busspass, vilkelt mojliggor pahopp och avhopp pa hoppbussar upp langs ostkusten, fran Sydney till Cairns, under 6 manader framover. Vi har aven bokat 3 dygns aventyr pa Fraser Islands, 3 dygns segelbus i the Whitsundays, 5 dagars dykarkurs och certifikatdykning i Cairns och 3 dygns regnskogssafari i Cape Tribulation. Aven fatt vouchers till var favor pa gratis och discounted boende langs var kommande fardvag.

Vill aven Wwoofa. Jag och J har ideer. Vi har planer. Visioner.

Snart ska det jobbas. Fatt 5 skift den har veckan. Ledig Tisdag och Lordag. Sa imorgon, mina vanner, imorgon blir det Cowboys och the Gaff.

Och inatt dromde Brita om sin mysbuskompis Daniel (alias "Batman"). Vi hade fragesport och at muffins. Hehe, gissa vem som vann!?

Langs med Oxford Street, narmare bestamt 101 Paddington, nastintill osynligt inmosad mellan boutiqes sasom Morrissey och Prada, ar ett Max Brenner cafe belaget.
Chocolate by the Bald Man. En man som sa,

I don't invent anything in chocolate.
It all exist in people's minds and hearts.


En man som for en halvtimme drog mig in i drommar och hurricanes om mattade lipider och aromer.

Jag tranar mig galen efter annu en mojlighet att smyga mig tillbaka dit. Strosa mig glomsk om fyra dimensioner bland hyllor och lador av praliner, truffels, fondues och waffles.

Det var skonhet. Max Brenner ar en karlekshistoria.