Brita

Tisdagen den 3e Oktober klockan 5pm gjorde Brita sitt forsta skift bland oltappning och cowboyspourande pa den irlandska puben i toppen av William Street, allt annat an rofyllt belagen i CocaCola-skyltens rodblinkande sken.

Skiften och veckorna har sedan dess lopt forbi. Erfarenhet, fardigheter och sjalvfortroende har tillkommit tillsammans med goda vanner, relationer och glada fnissanden.

Jag har alskat mitt jobb. Trivdes bra aven pa McDonald's och SSAB - Ja. Men O'Malley's har varit en annan sorts njutning. Visst har vissa dagar och skift varit mer pafrestande an andra, men generellt, sa har jag aldrig kannt det som om att jag har jobbat. Jag har aldrig markt av den dar bardisken emellan mig och de jag har severat. Jag har varit pa samma niva som gasterna. Varje kvall har jag skrattat, umgatts, flummat, flirtat, fnissat, sjungit och dansat tillsammans med dem. Det har kannts som om att jag har gatt ut och festat pa puben varje kvall.

Jag har kommit valdigt bra overrens med mina kollegor. Vissa av dem har jag kommit sa nara inpa, och fattat sa mycket fortroende och tycke for - att de har blivit varma goda omtycka vanner. Framforallt Stephen och Sarah ar att namnas vid namn. Jag tillagnar aven mina managers Jamie och Nichola all min respekt och alla mina lovord - de har gjort sig fortjanta av den med rage.

Den irlandska puben O'Malley's ar dock ingen prick, utan har fler dimensioner. Jag kan just nu utan att forvirra mig sjalv beskriva den med ett plan, en X- och en Y-axel, ett substantiv i tva dimensioner. Eventuellt har den aven flera, men liksom matematiken som pastos vara elva-dimensionell, overgar denna kunskap mina beharskningar for beskrivelse.

Hitintills pa bloggen, och med er jag pratat med darhemma har jag beskrivit framsidan.

O'Malley's andra dimension - lat oss i det har sammanhanget anvanda uttrycket "baksidan" - har jag kanske inte ens for mig sjalv velat erkanna. Handelser som inte bringat fullt lika mycket gladje och leenden, som jag av moralkanslor gentemot min arbetsplats valt att inte prata om. Handelser som min tredje manager George paverkat och medverkat i.

I forrgar blev det for mycket. Den sista mm³ stout som fick pintglaset att skvimpa over. Det blev for mycket. Den skona, perfekta shamrocken suddades ut. Kandes som om att hela slaskhinken valte och rann ut over bargolvet.

Jag borjade skiftet vid 6pm pa fredagkvallen. En och en halv timme senare, kanner jag hur mattheten kommer smygande och jag fragar George om det ar okej att jag gar in i spelrummet och tar en kaffe ur kaffemaskinen som star dar. Denna fraga ar endast av hovlighetsgrad, da den egentligen ar nodvandig - bade Jamie och Nichola har gjort klart for mig att jag far ta hur manga kaffe jag vill darifran, nar jag vill och utan att fraga. George daremot stirrar pa mig och sager Nej, med forklaringen att jag inte hade jobbat tillrackligt lange (hade da gjort 1,5h) for att be om en kaffe. Om jag hade velat ha en kaffe borde jag istallet ha tankt pa det tidigare, och kopt en innan jag anlande till jobbet. Jag orkar inte tjafsa och lamnar amnet. 10 min senare - det ar lungt i puben, jag, Karen och Katie befinner oss alla tre bakom bardisken och det finns ingenting att gora - fragar jag George (enbart ett hovlighetsbeteende aven har) om det ar okey att jag studsar ner till the ladies en kortis - men far till min forvaning en nekande reply. Jag blir svarslos. Vad for en arbetsgivare nekar egentligen sina anstallda att ga pa toaletten??!

Handelser som hant tidigare ar t.ex. den gangen nar min kollega Meighan var ansvarig for Gamingrummet och gick dit for att erbjuda de spelande kakor. Gaming arean var dock valdigt lugn for tillfallet och bada av de tva spelande tackade nej till de erbjudna tilltuggen. Meighan kommer tillbaka med fatet till baren och fragar mig i forbifarten om jag har lust att smaka en kaka, utan en aning om vad folja skulle sa jag i resultat till de 6 timmarna arbetade sen min senaste rast, min skrikande mage och krypande trotthet i min naiva enfaldighet Ja till detta erbjudande. Jag tar en av kakorna pa fatet. George ser detta och borjar skrika at mig. Han skriker att de dar kakorna inte ar mina och att jag inte har ngn ratt av att ta sadant som inte tillhor mig. Jag forsoker lonlost forklara for honom hur Meighan erbjod mig.... men det gar inte. George ar inte en sadan som lyssnar. Han vill inte hora. Alla argumentioner med honom ar likadana. Han har redan bestamt att allt gick till sa som han trodde och om han onskar att mala en till det svarta faret - da ar man det svarta faret. Han skriker att jag borde ha vetat battre an att ta en kaka, jag borde inte ha accepterat Meighans erbjudande eftersom jag borde vetat att det inte var hennes kakor heller. Han skriker att jag borde ha fragat honom forst.

Jag kanner mig helt tom. Paff. Forvanad over hur manga meloner man egentligen kan skapa utav en arta. Och om nagon skulle komma och erbjuda dig en smakaka - hur nodvandigt kanns det da for dig att forst ga och fraga din chef om du far ta en kaka??

Han slutar dock inte efter det. Han fortsatter mala pa. Han skriker att det ar dags for mig att borja gora ratt ngngang, att sluta gora allting fel. Att jag maste borja lyssna pa vad han sager, since he is my fucking boss, and I should fucking listen to him, because he's the fucking one in charge. George min manager i ett notskal - tyvarr.

Det kom som ett slag i magen. Jag har i hela mitt liv forsokt gora allting perfekt. Jag forsoker hela tiden bli battre och effektivisera alla mina handlingar och goromal, allt for att jag vill duga i andras ogon. Min mamma forsoker forgaves tuta i mig att allt som betyder ngt ar att jag ar nojd med det jag gor. I och med att alla dessa ord bara passerar rakt igenom mitt huvud och obemarkt forbi mitt tankevasen, inser jag med ens hur naiv jag egentligen jag ar. Det blir sa uppenbart vilket litet barn jag ar. Ett barn som gor allt for alla andra, i naiv onskan att alla ska tycka om henne.

Jag kampar med mig sjalv, pressar mig mot forbattring 24timmar om dygnet, for att saval andra som jag sjalv ska tycka om mig. Varfor ser han inte det? Varfor slanger han skit i ansiktet pa mig?

I gave it all, I got it back, right in the face, it's just the fact.

Den dar mm³ stout som fick pintglaset att skvimpa over, pourades i slutet av fredagsskiftet - narmare bestamt vid 4:30am pa lordagmorgonen, efter 10,5h av skiftet. En kille sjunker ner pa golvet tillfoljd av for grovt alkohol intag. Hans vanner forsoker forgaves vacka honom, men han ligger medvetslos kvar. Jag ropar dit George. Han kommer. Jag fragar honom hur allvarligt det ar, om jag behover ringa ambulans eller polis, vad jag kan gora for att hjalpa till. Han befinner sig 1m ifran mig men svarar inte. En man kommer fram till mig, han verkar nykter i mina ogon, han forklarar att han ar polis och att jag maste ringa den tjanstgorande polisen och be dem komma. Det ar allvarligt, och att jag har skyldighet att tillkalla polis. Jag forsoker an engang fa tag pa George, jag tilltalar honom, men aterigen sa svarar han inte. Mannen ar pa mig an engang och befaller mig att ga och ringa triple 0. Jag gar till telefonen och ringer. George kommer ngra sekunder senare och ser mig ringa. Han blir galen och borjar skrika at mig. Han ber mig signa off for skiftet - jag gor det med gladje. Jag vill bara bort darifran.

Strax efter halv fem pa lordag morgonen springer en flicka i tomteluva igenom Kings Cross kvarter emot en lagenhet pa den main streeten. Val hemma ar hennes ogon och kinder nedsmetat av den rinnande mascaran, delvis pa grund av det pourande regnet, delvis pagrund besvikelse.

Val hemma kunde jag inte somna. Tankarna och kanslorna var for manga och for upprorda. Jag insag att jag aldrig ville behova jobba med George igen. Jag bestamde mig att jag aldrig skulle gora ett skift till pa O'Malley's.

Sa har i efterhand later det fjantigt att ha hispat upp sig sa mycket over en handelse. Jag vet inte, jag kanske overreagerade pa handelsen med den medvetslose killen. Kanske till foljd av att jag varit i en liknande situation tidigare, for tva ar sedan. En situation som slutade med att en 21-arig kille dog. Jaa, kanske overreagerade jag. Men jag har fatt en uppfostran att polisen finns for samhallets basta, och om man ar osaker borde det aldrig vara fel att tillkalla dem.

8 timmar senare ar jag tillbaka pa O'Malley's igen. Jag pratar med Nichola och beratter allt som har hant. Jag forklarar att jag vill sluta jobba pa O'Malley's, att jag vill saga upp mig. Hon lyssnar och ar ett enormt stod. Men hon vill inte att jag ska sluta. Hon forklarar att om det har inte gar att reda ut, sa ar det ett stort nederlag for O'Malley's. Dels darfor att de forlorar en duktig medarbetare, men aven darfor att de i sadana fall har ett grovt problem i ledningen. Sadant har borde kunna redas ut.

Pa kvallen ringer George mig. Han fragar hur jag mar. Jag har aldrig gratit sa mycket sen jag kom till Australien, som jag da hade gjort under de senaste timmarna. Jag har aldrig matt sa daligt. Jag svarade att jag madde skit. Vi pratade igenom det som hade hant. Jag tror inte att han forstod, men han lyssnade i alla fall. Han sa att han inte ville att jag skulle sluta. Att jag var den basta medarbetaren jag hade. Jag forklarade for honom att aven om jag ville veta vad jag behovde bli battre pa, sa behover aven den basta medarbetaren positiv feedback ibland. Bara ngt uppmuntrande ord for att fa bekraftelse pa att man gor ett bra jobb. En motivering till att fortsatta prestera. Pa den punkten delar inte George min uppfattning, men jag kan inte gora ngnting at det. Det ar bara sa han ar. Han bad mig komma tillbaka. Jag sa att jag behovde ngra dagar ledigt, men att jag skulle fundera pa saken. Ngra sekunder senare hade jag lovat att komma tillbaka och jobba i nasta vecka.

Jag vet inte hur jag ska gora. Jag ar kluven. Antingen sa gar jag tillbaka till O'Malley's och jobbar i 3 veckor till innan jag slutar for att bege mig upp langs kusten. De manga skiften som skulle utlovas skulle tillfora en betydande summa pengar till mitt bankkonto. Annars sa sager jag upp mig nu och fordriver 3 veckor med andra aventyr. Det ar konstigt, jag alskar verkligen O'Malley's men det har blivit for mkt pa sista tiden. Jag kanner mig inte motiverad att jobba dar. Jag kanner att jag behover gora ngt annat for en tid, komma i bort ifran staden och de gatorna jag vid det har laget kanner utan och innan. Om jag sager upp mig skulle jag exempelvis kunna aka ivag och Wwoofa i Hunter Valley (vingards distrikt norr om Sydney) i en och en halv vecka innan jag atervander till Sydney for att fira jul och nyar.

Att jobba pa O'Malley's skulle vara en trygg och saker inkomst. Ett aventyr till Hunter Valley skulle kanske vara ett risktagande, men ar det inte darfor jag kom hit? For att prova pa nya ting och riskera den intrampade tryggheten genom att busa pa aventyr?

Jag vet varken ut eller in. Behover ngn dag att smalta allt som hant.