Brita

De där dagarna som väckte mig med tystnaden ifrån rofyllt sakta neddalandes hexa-formade snöflingor.
De där kvällarna som den utomstående  kylan värmde min kropp,
där den då befann sig insvept i en filt, mysandes i soffan,
förnöjsamt avnjutandes tiden genom att sippa på min kopp grönt té.
De där morgonarna jag vaknade så utvilad att jag inte orkade gå upp, utan allt jag önskade var bara att få göra mig sådär liten så att man får gömma sig kvar  under täcket.

Du och jag - vi hade kunnat leta på en bortglömd ficklampa och byggt en koja bland kuddar och täcken. Vi hade kunnat gömt oss tills det Nu, då självaste tiden skulle ha glömt oss.

De där veckorna - i vintras när allt verkade som värst. De där dagarna då motpoler drogs emot varandra, började interferera med varandra och plus gånger plus blev negativt, på lika vis som minus gånger minus i övertygande majoriterande mängd brukar bli plus.


Då när skolan var som mest krävande.
När vänner blev till parallella skuggor.
När skolans morötter började smaka ketchup.
När jag längtade tillbaka till jobbet.
När Nanis åkte på sin lyxkryssning till Karibien.
När Lovisa fick mig att börja inventera min kompis-lista för att räkna hur många jag egentligen hade.

Dessa dagar tröstade jag mig med att se framåt, blicka mot slutet, skymta horisonten.
Jag föreställde mig hur fantastiskt allt skulle bli.

En vecka i taget. Ett prov i taget. Ett fysik-tal åt gången. Red-Bull och en himmelsk mängd koffeintabletter.

Nu är jag i det Nu som jag då längtade efter, vars drömmar och förgyllda föraningar så länge livnärde min motivation och diciplin.

Jag kan inte undkomma den där känslan. Jag längtade efter slutet och början på allt det som vistades och tilldelats en position framför mig, så mycket och så nära inpå att jag nästan snubblade var gång jag skulle treva mig framåt.


Jag har viftat med mössan nu, och jag är nöjd med det resultat jag då krampaktigt kvävde i min svettande hand.
Jag är numera lagligt ensam-körandes ute på vägarna.  
Paraplyet och tumvantarna har ersatts med solglasögon och en ngt brunare hy.
Höstens äventyr är beslutna och garanterade.


När man ser fram emot ngt, när man längtar efter ngt så mycket att du lever med tankarna och de förgyllda föraningarna. Känslan av att something good is left to come turns you into a hippie, who just strolls around smiling at garbage bins, post cars, smelly trees and other common reasonable existions and the surrounding people accept you to be weirdo and leave you to it.
Längtan efter vad som komma skall uppfyller dig med
en gnista av den vackraste känslan av de alla - känslan av att vara kär i livet.


Det enda jag känner nu är att det är ngt som fattas. Det är något som jag längtade efter de där kvällarna jag tvingades prioritera bort filmkvällen, eller biljarden, eller te-drickning hemma hos Jessica, eller tjej-kväll med Maria, eller baka kladdkaka med Niklas, eller hyra film med twinsen, eller filosofera på café med Marcus och Andreas, eller gå på äventyr med Lovisa, eller åka på helgutflykt med familjen - ngt som livnärde mig. Ngt som inte inträffat än.

Jag väntar fortfarande på att det där ska hända.

Men det konfunderliga är...  att jag inte vet vad jag väntar på.

Ett scenario som inducerar en spänning av efterlängsamhet i mina nervändslut. Det enda jag vet är att jag väntar på ngt som jag längtat efter, ngt som kommer att göra mig glad och varm inombords.
Trots att jag (för att förstöra den möjligtvis etablerande existensen av en närmande klyscha) inte kan påstå att jag har ngt att klaga på just nu.


Längtan förstärker en naiv övertygelse och ett barn tränger sig fram. Ett barn som längtar efter lördagen, ett barn som fortsätter att sätta ut skål torrfoder på bron övertygad om att sin hund kommer hem imorgon, ett barn som på julaftons kväll hänger upp sin strumpa över den öppna spisen.

I vintras visste jag att solen skulle värma mig under sommaren. Den skulle göra det oavsett tid på dygnet och vilket sällskap jag befann mig i. Även om klockan var 02.00 på en onsdagsmorgon och jag efter en natt-springrunda längs älven, sitter och filosoferar ut igenom balkong dörren med en halväten nektarin till enda sällskap.



Cannonball - Damien Rice
Hang - Emiles acoustic version
Round Here - Counting Crows
Stum Mountain Man - Christian Kjellvander
Away from the Sun - Three Doors Down
Avalanche - Ryan Adams



ps. Googlat lite efter ngn lämplig terapeut som kanske kan få våra arbetstider att kräla ifrån de kommunikationssvårigheter som kontinuerligt visat sig so far.
Om tur är styrd av slumpen, kan den då vända? Och är slumpen då verkligen oförutsägbar?
Mitt spontana jag tiggde, bad, ropade, skrek, slet efter att jag skulle stiga över normer, formaliteter, etiketter och övriga vettigheter. Mitt spontana jag insåg att det aldrig ätit frukost med ett helgon på en brygga ngn gång och insåg att imorgon skulle vara en bra dag för en invigelse av sådant slag.