Brita

Tobbe, Erik, Daniel och Pär.

Ni kan inte ana vilka endorfinproduktionsskvimpare ni är. Hahaha. Ni är sa sota sa det är knappt klokt. Erat telefonsamtal lämnade kvar mig i ett barnsligt fnittrigt och yrvaket tillstand.

Och vad mer. Där jag lag vid lagoonen i Cairns, med en Ice Coffee i handen, vickandes tarna i takt till min älskade iPod Nanis och som resultat av den brannande solen avgatt ifran det däggdjuriga naturliga tillstandet till forman for växelvärme - fick ni mig att längta hem. även om känslan kanske inte var sa stark, sa fanns den lika självklart där. Gick inte att ta miste pa.

Igar kom jag tillbaka ifran Cape Tribulation. Haft tre varma, sloa, helsoftiga toppendagar pa en ode paradisstrand alternerat med ett chill-vänligt polomrade. Jobbat lite pa brannan och min se-tuff-ut-bakom-solglasogonen-attityd. Slaende framsteg - Anna, du hade varit stolt over mig.

Och lyckades jag njuta? Nää. Rastlosheten gjorde mig tokig, borjade klattra pa vaggarna och hogljutt mummla for mig sjalv pa frammande sprak samtidigt som jag i nasta stund foll ner pa marken och borjade febrilt sprattla sa att min kinetiska energi omvanlades till kulora färger (njaa, kändes i alla fall som om att det hade kunnat vara sa illa). Ge mig struktur, ge mig ett jobb, ge mig träning, ge mig läxor - sysselsätt mig!

Bilder kommer snart.

Mer Baskin&Robbins at folket!!