Tunnelbaran imorse

Det är något med gamla människor. De där som är så gamla, så söta, så härliga så att de inspirerar mig att vilja bli gammal. Själva fenomenet går inte riktigt att ta på - det är så där lite abstrakt.

Två av dem träffade jag just på tunnelbanan. Satt där i samma kupé, bredvid hon med den blåstickade baskern (jag har absolut inga problem med att föreställa mig hur hon suttit där med levande ljus och en te pepparmyntte på kvällarna framför Antikrundan och nynnandes knopat ihop den) och mitt emot hon med den blommiga handväskan. Plötsligt tappar hon med den blommiga handväskan sin käpp. Den studsar lätt emot mitt knä innan den slutar sin potentiellaenergiförlorande bana liggandes nere på kupégolvet.

Raskt plockar hon genat upp den, lutar sig fram emot mig och fnittrar "Men ursäkta mig då, det var då inte meningen att skrämma dig", samtidigt som hon blinkar med vänster öga.

Jag utbrister att det är verkligen ingen fara, då hon ser så farlig ut, vilket följs åt att båda tanterna fnittrar till.

Tystnaden lägger sig för 4 sekunder, innan suspekt-stammis-framför-antikrundan utbrister att hon kan då för hela världen inte förstå varför tanten med den blommiga handväskan inte har en mössa på sig! Det är ju jättekallt utomhus! Varpå tanten med den blommiga handväskan betonar att hon var ute och shoppade hela dagen innan men hittade visst ingen mössa som kunde matcha hennes nya vantar (som hon utförligt förklarar hur hon trodde att de var blåa, men att hon så småningom upptäckt att det  var bara ljuset inne i affären som lurat henne, då de visst inte var blåa, utan mer någon blandning mellan mörkgrönt och svart).

Suspekt-stammis-framför-antikrundan muttrar vidare varför hennes vänninna är dumdristig nog att inte har mössa på sig. Jag i min sympati viskar medlidande till tanten med den blommiga handväskan att "Min mamma brukar också tycka att jag ska sätta på mig mössa". Varpå båda tanterna fnittrar och slår sig för deras utmärkta strykt pressveckade byxorna.

Chauffören annonserar Rådmansgatan nästa. Det sista jag ser innan jag lägger platformen bakom mig, är hur de  båda tantern blinkar åt mig genom tågrutan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback