Brita

Ello folks.

Mitt liv  börjar åter igen dra sig till det normala.

Det jag just skrev bidrog till ett fallande ner i åtskilliga grubblerier. Dra sig till det normala. När var det senast normalt? Två månader sedan när jag allt jag gjorde på min fritid var att plugga eller att ha dåligt samvete över att jag inte gjorde det? För ett år sedan när jag kände mig ensamast i hela världen? För två år sedan när jag önskade att tiden skulle traska in i ngn klisterpark och torka fast till den grad att den skulle stå stilla för all tid framöver, bara för att jag skulle få umgås mer med de jag då umgicks med. Parantes: Om tiden nu hade traskat in i den där klisterparken och fastnat, om jag hade varit kvar där än i dag, hade jag varit nöjd då?

Sånt där är lite knepigt. Men jag skulle kanske eventuellt förhoppningsvis möjligtivs kunna erkänna att jag är ganska nöjd just nu. Visst finns det sådant som är bättre och sådant som är sämre. Men efter ett summerande tror jag att det ligger på plus. Borde i alla fall vara det.
Tro't eller ej, men mitt liv är ganska spännande =).

Har funderat lite på motpoler på sistone. Och om de tar ut varandra, framhäver varandra eller kompletterar varandra. 

_{"Pinsam tystnad" / "det behövdes inga ord"?}

Jag är lite över marken - lite flygande, lite moln. Har kommit fram till en hiss. Men det är inte vilken hiss som helst. Det är nämligen en enkelriktad hiss, den går antingen upp eller ned och jag vet inte vilket. Om den går upp så skulle det kunna vara positivt (vet helt seriöst, inte helt säkert) och om den går ned så är jag nog ändå lite säkrare på att det är negativt, betyder det att riktningen uppåt måste vara positivt? Har verkligen allting en motpol? Borde man chansa, trycka på dörröppningsknappen, kliva in i hissen och trycka på startknappen? Eller borde jag vänta på att ngn annan öppnar dörren åt mig och ber mig att kliva in? Eller borde jag inse vad jag har och vara nöjd med det. Jag befinner mig ju trots allt redan över marken, jag flyger och flaxar lite och njuter av den vackra utsikten. Att se till det att jag har och glädjas utav det, istället för att riskera att förlora det jag har, även om jag kanske likaväl skulle kunna vinna mer. Lotteri mina vänner, kom och köp lotter! kom och köp!

Jag misstänker att det sistnämnda är mest jag.
Du säger att jag är blyg. Jag säger att jag är feg. ^{_{Motpoler, vad var det jag sa.}}
Jag börjar inse att skillnaden är hårfin. Om det nu finns ngn skillnad ligger den troligen i hur varm betraktaren är, och hur vänligt den smyckar sitt språk för att inte såra dig.


Har återgått till en helmysig runda längs älven; över åkrar, genom lunder och under berg. Jag och nanis. Idag tror jag även att jag ska bjuda med Adam, Håkan och Ricky. Ricky brukar inte få vara med så ofta, men ibland blir Adam och Håkan lite väl allvarsamma. De är väldigt djupa av sig. Det är medryckande men ibland behöver man lite omväxling. Ibland behöver man lite latino, lite höft och lite galet. Det är där Ricky kommer in i bilden.

Hade tänkt att gå ut och springa för en timme sedan, men gjorde misstaget att äta allt för stora volymer hallon youghurt. Oruterinerat skulle man kunna tycka. Mmm. Men nu är hon laddad igen. Har drabbats av inducerande positiv laddning i mitt humör. Here we go again...