Brita

Jag är på bra humör. Livet ler och jag hoppar och skriker. Om det här var en film, är det här den där scenen när alla ställer sig upp och applåderar. I början är det bara några tafatta klappningar, från den sotiga vaktmästaren längst bak, han som bakar så goda muffins bara för att ta den vanliga vägen ner till dammen och mata  änderna, som ekar genom den fullmölade lokalen. Sedan vaknar en efter en ur transen och börjar klappa även de. Orkestern börjar spela. De ställer sig upp en efter en. Snart står alla upp. De ler varmt och skrattar. Och applåderar. Applåderar åt mig. Jag lyfter på hakan, sträcker på ryggen och ler tillbaka.

Idag har jag haft en toppen dag. Det mest spännande med min dag är att det egentligen inte har hänt något speciellt, inget mekaniskt arbete iaf. Det är nästan fantastiskt vad oaktiv på det fysikaliska planet jag har vart idag. Idag har jag läst om hur den totala mekaniska energin (kinetisk + potentiell) är konstant om alla yttre krafter som verkar på arbetet är noll (äh, eller ngt liknande iaf). Jaa Newton, dina lagar hit och dit passar säkert jätte bra när man drar i pulkor och gör äppelmos och etc, men när vi väl kommer till människor, människor som jag, skulle jag vilja göra några enkla nyskapande reformer. Låt gå att du kanske var före din tid, men jag är efter det som du var före.


Britas sats om att livet:

½mv^2 + mgh = ½mv0^2 + mgh0

där,
m = min massa. enhet: antal gäddhäng (alternativt dubbelhakor)/kvadratinch hud
 v = velocity, hur mkt jag rör mig varje dag. enhet: vändor till köket för att fylla på med te/sharon/oboy/nötter/juice.
g = värmen på mina tofflor. enhet: antal pirr i fötterna/min
h = huvuet, hur mycket huvuet tänker saker till rätta, filosoferar över livet, letar lösningar till olösliga problem etc. enhet: alvedon/min


Slutsats: Om man rör på sig lite mindre än vanligt en dag, så är det helt naturligt att man grubblar desto mer.

Undantag som bekräftar regeln: Mina springturer med Frank, Håkan och Robbie (Adam är också med ibland när han inte är på semester i Spanien). Under dessa rör man på sig väldigt mycket och tänker samtidigt väldigt bra.

Förklaring till varför undantaget egentligen inte behöver vara ett undantag: Jag brukar inte dricka te samtidigt som jag springer.

Kommentar 1: Man tänker väldigt bra samtidigt som man har tofflor på sig. Misstänker att det har med de globulära proteinerna att göra, de lägger ofta näsan i blöt...



Halvvägs igenom en toppen kväll, kom jag just hem. Min egna stund av dagen planterade tulpaner i min mage. Tulpaner som tillfälligtvis är upptagna med att spricka ut i färg och få min mage att börja bubbla.
Tulpaner och magar i samförstånd sublimerar inte.

Har just vart ute och sprungit. Jag, snöflingorna, stjärnorna, Robbie, Håkan och Frank. Reaktanter i en kondensationsreaktion, alternativt omvänd hydrolys.
Därför sitter jag och ler för mig själv.
Därför känns det som om man är kär i livet.
Det är de stunder som är de bästa.

Håkan bad oss att ta honom långt härifrån. Frank föreslog att vi sticker idag. Bubblan kollade förbi och mumlade något om ett flygplan. Adam föreslog ett flyg till Barcelona. Ett flyg för att lämna allt det här. Adam tycker inte om luftmotståndet, jag tror att han har haft problem med andra motstånd också. stackarn.
Robbie och jag visste inte vad vi skulle säga. Robbie sade inget, han väntade på att Kevin Spacey skulle ringa.

Vi är bra vänner. Jag, Robbie, Håkan, Frank och Adam. Så bra vänner att jag vet att de förstår. De förstår att jag inte vill åka härifrån just nu. Den här gången kommer de få åka utan mig, jag vet att de accepterar det, även om de gärna hade haft mig med. Så är det med vänner; de vill ha en med. De längtar efter att få umgås med en. De prioriterar inte bort eller ersätter ens sällskap.

Anledningen att jag stannar hemma den här gången, är att jag mår bra. Idag har vart en vändpunkt.
Min lugnhetsfaktor > min stressfaktor.
Idag har jag druckit mkt te och ätit mkt sharon. Och jag har vart wow-så-himla-tok-duktig - jag har pluggat hela dagen. Var väldigt nära att sönderfalla av alla denna press tidigare, men idag har jag varvat ner. Säkert 7 varv. kanske till och med 8.
Det här kommer gå bra. Jag kommer att fixa det. Jag tänker tajta vartenda fjoll-prov.

Dessutom mår jag bra. Jag känner mig lugn, trygg och självsäker. One day at a time baby, one day at a time. Tänk "Robbie"...


Hon som tyckte om vitpeppar-släkt gjorde mig glad. Hon planterade värme ända inne i min själ. Hon gav mig hopp och ljus. Att få prata med henne, och känns hur energin tillströmmade - yes! Ringer dig snart igen. Hon som jag blir tokig med gjorde mig också glad. Dagen hade vart en av de sämre, tills det att jag såg henne, skrek, kramade och pratade i 10 min. De som stod bredvid mig på stranden, de finns verkligen kvar fortfarande. Var orolig att de skulle försvinna, men inte då. True love lasts a lifetime, and so do true friends. En av dem, han som ses på onsdag, han följer med mig till solen i höst. Jag har spanat in en runda åt oss, vi kommer att springa förbi operahuset =). Du tar med vattenflaska. Han har ju faktiskt inget val, han måste med. Jaa, för vem skulle annars välkomna mig på morgonen?? Jag hoppas så jätte super innerligt massor att han med chokladfläck på armen också följer med. Om jag har tur, en väldig tur, kanske kingen av kladdkaksbak, han som är rädd för de farliga djuren också kan följa med. Vet att de kanske är mkt begärt, han börjar bli tofflig =P, men drömmar är tillför att drömmas.
Och hon. Hon som ska bjuda mig på våfflor, jag tror inte att hon inser hur fullkomlig hon är. Alla pratar om henne. Pratar, berättar och säger hur mycket de tycker om henne, hur glada de blir av att hon är i närheten och hur snäll hon är emot alla. Hon är den mest genomsnälla människa jag någonsin fått förmånen att lära känna. Saknar min Gonzales. Tänker på henne mycket och vill träffa henne. Det är skönt att träffa henne. Strosa och prata av sig och känna att man är lika någon. Hon finns där hon alltid funnits. Får infall att ringa han som fyller år dagen efter mig, bara för att prata, för att jag vet att han bryr sig om mig och tänker på mig. Ibland är det allt man behöver.
Ser fram emot att få se på hans kort, han som alla målar i guld. Att få se de drömmar, som blev hans längtan. Den längtan som blev till varma minnen, minnen som får en att fortsätta springa trots att man inte längre har ben. De minnen som förblev, men samtidigt återgick till att bli en ny längtan.
Tänkt på honom mkt. Han som jämt är glad. Men i fredags bestämde jag mig för att sluta med det. Jag läste vad hon hade skrivit, och jag vet med mig att jag är oerhört begåvad att förstora upp saker som egentligen inte betydde något. Men om jag utgår ifrån det möjligtvis värsta, så riskerar jag inte bli besviken, bara lättad. Är det optimism??
Kanske tittar min förstående bonus bror också förbi om ett år. Han tycker att det är konstigt att jag känner mig ensam när jag egentligen inte är det. Han kommer aldrig att försvinna. Om jag ibland får känslan av att han är borta, så dröjer det inte länge innan jag märker att han är kvar, lika mkt kvar som han alltid vart och kommer förbli. Ibland funderar jag över det, om det inte kan vara så. Att bästa vänner är de syskon som han där uppe glömde bort att ge mig. Om jag har förvirrade dagar när jag ställer in strykjärnet i kylskåpet och värmer mobiltelefonen i mikron, så varför skulle inte han kunna ha det också?


Livet är som att åka buss. Först när man kliver på känner man sig lite fumlig, vet inte vart man ska sitta. Man vågar inte riktigt se på de som sitter där, vågar inte se på någon, vågar inte låta någon se mig i ögonen (tänk så skulle de se rakt igenom mig, så som det känns att de kan). Jag slår mig ner på första bästa plats. Under tyngre perioder orkar man inte annat än att stirra ut genom fönstret, följa andras liv med blicken istället för sitt eget. Bara väntar på att tiden ska gå, passera så att jag kommer vidare, så att jag förs till nya omgivningar. Vissa människor vågar jag mig slutligen sätta mig bredvid, vågar öppna mig själv emot dem och prata. Kvinnan på sätet snett framför mig, hon med den blåmocka handväskan, plingar och kliver av utan att jag egentligen fäster någon uppmärksamhet vid det. Jag vaknar ur dvalan först när hon redan gått av. När hon har gått av, och jag lägger märke till den kvarlämnade vanten på hennes säte.
Människor gör entré i ens liv. Vissa en dramatisk sådan, medan andra kommer närmare successivt. Så långsamt så att man inte riktigt kan avgöra när de kom. Många går sedan vidare, vi har pratat om det här i åratal, att det är faktiskt sånt som händer, och att man ibland måste man acceptera det. Acceptera att vissa flyter iväg, även fast allt man vill göra är att surra fast dem med björntråd för att aldrig låta dem försvinna. Men vilka är vi att bestämma över sånt?

Har haft en bra dag. Jag har väldigt många bra vänner. Och jag trivs med mitt liv. Och idag har jag sjunigt, duett med Adam. Duett med stjärnorna.


Och allt jag vill göra är att gå på bokrea. Och diskutera youghurt. Oj. Stämmer det? Jag vet inte... tror det just nu. Hur vet man?