Brita

Wow. Jag kan knappt fatta det. Det är helt underbart!

Jag har just ritat de snyggaste hjärnorna, jag gjort i hela mitt liv.
Det skulle inte ens förvåna mig om de var de snyggaste i hela världen.

Kan inte greppa scenariet. Jag. Brita. Som alltid har varit värdelös på att rita.
Jag har åstadkommit dessa konstverk.
Inte ens konstverk med mina mått räknade -  utan universiella konstverk.

Om jag hade den minsta läggning för teknik, så skulle jag scanna in hjärnorna så att även andra kunde njuta utav denna bländande skönhet. Men det faktum att mina syskon blev berikade med all de tekniska generna våra föräldrar hade att erbjuda, försvårar.

Men jag klagar inte. Jag är inte ens bitter i min ensamhet. För jag ritar världen snyggaste hjärnor. Det är som terapi för själen. Det är som att skotta dubbelt så breda snöfria gångar som grannarna, när de ser på. Det är som att äta plopp i bubbelbad.


Antingen är jag väldigt lättroad.
Annars håller jag på att sönderfalla av nervositet inför ett biologi slutprov imorgon.


Jag är lättroad. Och jag är nervös. Vill få det här provet gjort. På fredag börjar mitt liv igen. Längtar dit.
Dessutom har jag feber. Nanis blev sjuk igår, det var nog därför. Nanis kommer kanske att avlivas. Avlivas och bli ersatt av någon som inte är lika skrynklig. Jag sörjer. Jag och Nanis lever i symbios med varandar. Jag sörjer och jag har feber och jag tycker synd om mig själv.

Ibland är det verkligen det bästa som finns. Att få tycka synd om sig själv. Att släppa tanken på alla som har det sämre än mig. Alla som inte har möjlighet till utbildning, alla som inte har mat på borden, alla som önskar att de hade bussar att missa. Låta bli att tänka på den miljard människor som troligen skulle göra vad som helst för att bo i mina strumpor och ha de möjligheter som jag har.
Att få vara den där lilla människan. Människan som haft en dålig dag. Hon som mosat tårna emot badrumströskeln, hon som hade så bråttom att hon spillde juice över jeansen för att ngra minuter senare flåsande missa bussen. Hon som går och tröstköper en påse lösgodis (trots att hon tycker det är äckligt) efter att ha missat bussen. Hon som är irriterad en hel eftermiddag bara för att bankautomaten inte erbjöd något kontoutdrag. Att få komma hem och mysa ner mig i soffan, linda in mig i en filt och pressa i sig kex och kolla på någon värdelös eftermiddags-b-såpa. Höra hur mamma kommer hem och det första hon säger är "men kära vän... hur är det egentligen?? du ser helt förstörd ut...". Sedan säger hon att hon ska åka och handla, och frågar det soffliggande offret om hon vill ha hem ngt. Mamma frågar om mamman kan göra något för att hon ska må bättre. Det soffliggande offret spyr i mammas öra över allt hemskt som förpestat dagen. Allt det där hemska som egentligen kanske inte var så farligt. Mamman kramar om henne och säger att det är okej. Att det är sunt att ha dåliga dagar. Att alla har det. Att det är mänskligt.

Ibland är Det, det bästa som finns. Att få tycka synd om mig själv, när jag någonstans ändå vet. Att jag egentligen har det ganska bra.
Bara för att man kanske är lyckligt lottad betyder väl inte det att man orkar gå runt och vara positiv hela tiden?


Jag tror jag ska gå och rita lite hjärnor...