Jag och Ingrid
Himmelen haller obarmhartigt ned sina hinkar med regn over tva möra sveabarn som plaskande kutar igenom de uppstanda vattenpölarna. Avsaknaden av saväl sydväst, regnkläder, paraply och galosher tvingar dem snart att ta till skydd undan hammarägarens morgonhumör.
David Jones. En av Sydneys största shoppinggallerior.
(kanske inte ett särskilt slumpat val, med tanke pa dessa tva flickors läggenhet...)
Där sitter han.
Min blick och totala fokus faller komplett pa honom, efter att vi snörvlande och soakade snubblat in genom guldporten.
Mysgubben i den svarta kostymen. De snälla ögonen som lyser fram bakom de sma, runda glasögonen. De svarta blänkande skorna som mjukt stampar takten emot marmorgolvet. De flinka fingrarna som erfaret svävar över flygelns vita och svarta tangenterna.
Jag ser pa honom.
Han ser pa mig.
Vi ser pa varandra.
Jag forsoker diskret fummla fram kameran ur handvaskan.
Han ler och fragar vilken sång som är min favorit.
Jag drabbas av en plotslig tunghäfta. Det enda som ekar kvar i mitt ovrigt tomma huvud ar en bild. En bild av Ingrid Bergman. Hon star inne pa en livlig bar, hennes läppar lyser röda emot den vita klänningen. Jag lyckas inte uppfatta vad det ar hon sager, men den morkhyade mannen framfor henne gor uppenbarligen det.
"As time goes by", säger jag.
Mysgubben med de snälla ögonen ler. Han ler och spelar "As time goes by". Han sitter vid en flygel i en av Sydneys storsta gallerior, och han spelar den för mig.
David Jones. En av Sydneys största shoppinggallerior.
(kanske inte ett särskilt slumpat val, med tanke pa dessa tva flickors läggenhet...)
Där sitter han.
Min blick och totala fokus faller komplett pa honom, efter att vi snörvlande och soakade snubblat in genom guldporten.
Mysgubben i den svarta kostymen. De snälla ögonen som lyser fram bakom de sma, runda glasögonen. De svarta blänkande skorna som mjukt stampar takten emot marmorgolvet. De flinka fingrarna som erfaret svävar över flygelns vita och svarta tangenterna.
Jag ser pa honom.
Han ser pa mig.
Vi ser pa varandra.
Jag forsoker diskret fummla fram kameran ur handvaskan.
Han ler och fragar vilken sång som är min favorit.
Jag drabbas av en plotslig tunghäfta. Det enda som ekar kvar i mitt ovrigt tomma huvud ar en bild. En bild av Ingrid Bergman. Hon star inne pa en livlig bar, hennes läppar lyser röda emot den vita klänningen. Jag lyckas inte uppfatta vad det ar hon sager, men den morkhyade mannen framfor henne gor uppenbarligen det.
"As time goes by", säger jag.
Mysgubben med de snälla ögonen ler. Han ler och spelar "As time goes by". Han sitter vid en flygel i en av Sydneys storsta gallerior, och han spelar den för mig.
Kommentarer
Trackback