She said, I think I'll go to Boston
Det hande sig for tva dagar sedan nu. Avslappnat tillbaka lutad emot passagerarsatets latt lutade sate cruisade jag over akvedukter och under skyskrapor, mitt fonster var nedvevat och vinddraget ifran vara 100km/h rufsade runt i mitt redan gekrullade har. De dar sa genom valbekanta pianoklinket stannade upp min narvaro och existens. Det var som om vi hade tvarnitat mitt i vagen dar brevid Brighton le Sands, korvgubben pa hornet stannade upp mitt i squeezautmerketchuppahotdoggen-rorelsen. Den slutblasta breezen lamnade efter sig ett vindstilla lugn. Ett lugn som upprymdes av hur ett genom valbekant pianoklink far sallskap av tankar om att lamna det som varit bakom sig, till forman for en ny start.
I think I'll start it over, where noone knows my name
I'll get out of California, I'm tired of the weather
I think I need a new town, to leave this all behind
I think I need a sunrise, I'm tired of the sunset
Boston, where noone knows my name
Mycket tid har hunnit passera forbi sedan de slut dagarna i solen, den dar sommaren jag aldrig ville skulle ta slut, da de dar pianoklinken repeatades i min iPod timme efter timme. I fyra minuter och sju sekunder njuter jag. Minnena, skratten och rackartygen kommer tillbaka och jag tanker pa Marcus. Marcus som en sen vardag kvall skickar Augustana - Boston till mig och total ruinerade den nattens somn formaga. Marcus som fyllt tjugo. Marcus som jag onskar var bara lite narmare. Tillrackligt mycket narmare for en semla pa almas, en proppmattande magsvallande thaibuffe, ett liggande pa en asfaltscykelvag i mitten av natten for att se pa stjarnorna och prata om allt och ingenting. Jag onskade sa innerligt att fa sitta dar emellan Marcus och Andreas pa pianostolen, sitta dar och hora dem sjunga min sang for mig. Ibland onskar man nagot sa innerligt att man intalar sig och tror att det ar verklighet. Just da kunde jag hora hur Marcus lat sina langa fingrar lopa over de dar svarta och vita tangenterna och hur Andreas rost varmer ord om att vrida pa dygnet. Marcus spelar och Andreas sjunger. Forsta versen om och om igen. Pa det enda sattet som det gar att spela den laten. Precis sa som vi alltid gjort.
Imorgon lamnar mamma Sydney. De just passerade tva veckorna har gatt sa otroligt fort, synd med tanke pa hur mysiga de har varit. I forrgar tog jag med henne till Sydney Opera House for att se La Triviata. Tycker om min mamma sa sa sa sa mycket. Glad att jag har henne, vet att hon aldrig kommer kunna vara for langt bort.
I helgen ska jag ha en AnnaochBritahelg. Ska bli sa skont. Behover det. Tycker om det dar lilla trollet. Om tva och en halv manad ar vi hemma. Den gemensamma utstyrseln vi kommer glansa i nar vi traskar av planet pa Arlanda ar redan planerad. Ojojoj, ni ska se Bootsen. Det ror sig till och med the Bootsen.
Jag har just varit ute och sprungit. Jag och Nanis. Vissa saker ar inte menade att nagonsin andra pa sig.
Tack.
litet troll. ska nog borja borsta haret anda!