Brita

Idag fyller Sydneys Harbour Bridge 75 ar. "Invigningssnoret" klipptes med samma gyllene sax som den davarande premiarministern anvande 19 Mars 1932. Over 200 000 manniskor traskade darefter ikladde knallgula kepor ifran Sydneys norra strand till den sodra. Vagar var avsparrade pa grund av folkmassorna, lokaltrafiken var overbelastad. Fodelsedagskalas och party i hela Sydney.

Jag vaknade upp for tre timmar sedan, 7pm och insag att jag sovit bort hela dagen. Min feber blev rastlos och tog bussen in till stan ngra timmar tidigare, jag vinkade farval i min slummer utan att i storra utstrackning sakna dens narhet. Den trotthet och matthet som fortfarande dimmar ned min tidigare uttomliga energi, kommer forhoppningsvis aven den avlagsna sig inom en snar framtid. Jag svepte duntacket tatare kring min kropp och slapade mina tofflor efter mig in i koket. Wheet-Bix och Hallonyoghurt. En kopp Rooibos-te och dagens tidning. Den sistnamnda tillsammans med den flitigt idkade smutskastningen och svartmalningen i tv-reklamen (7 ganger under ett Desperate Housewives avsnitt) gor det omojligt att undga det politiska valet i Sydney pa lordag.

Jag tassar ut med soporna och blir staende kvar ute pa bakgarden. Det ar mulet i Sydney. Skymningen har redan infunnit sig. Jag smuttar vidare pa det Afrikanska Rooibos-te, som Hobbit sa vanligt skickade med mig for ett halv ar sedan. Pasarna har legat kvar i innerfacket i min handvaska sedan dess. Jag kanner hur det kryddiga heta vattnet varmer min hud innefran och ut, och jag marker att luften luktar som host. Svensk host som ar pavag att overga till svensk vinter.

Igar befann jag mig tillbaka bakom den dar bardisken jag avgudar som hogst. St Patrics Day och australiens alla irlandare betedde sig som tokiga (iaf i jamforelse med de andra nationaliteterna, i jamforelse med sin egen nationalitets beteendemonster ar jag inte lika saker pa hur patagligt de egentligen skulle sticka ut). Nagot av det mest forvanande vi fann nar vi forst kom hit i mitten av September forra aret, var alla de asiater i Sydney. De var verkligen overallt. vanligt forekommande ar de skamt att asiaterna snart kommer att ha tagit over makten over denna metropolstad med sin betydande population. Men igar insag jag hur vagt detta hot ar, med tanke pa vilken nationalitet som egentligen utgor den verkliga faran emot Sydneys fortsatta autentiska australienhet - the Irish. Fantastiskt egentligen hur en nation med knappt 6 miljoner invanare lyckas influensera en fyra miljoners varldsstad sa mycket som den gor. Irlandska parader, irlandska restauranger, sa otroligt manga irlandska pubar och ett annat faktum kvarstar, hela Sydney ar U2-fralst. Man ser irlandarna overallt pa gatorna, sjungandes skralandes och supandes allt igenom gronkladda ifran strumporna upp till de hoga tyghattarna med Shamrocks dinglande ifan brettena. Tio irlandare later dessutom lika mycket som trehundra asiater. De gar bara inte att undkomma.

Igar salde irlandska pubar i Australien over 1 million pints of Guinness.

Herregud, man kan inte hjalpa an att fraga sig sjalv om irland verkligen har nagon inhemsk befolkning kvar innanfor sina landsgranser vid det har laget.

Det var skont att jobba. Vet ju vad jag gor dar, jag kan mitt arbete och vet att jag genomfor det val. Jag har formanen att fa jobba med nagot jag vet jag ar bra pa. Inte konstigt att jag ar galen i mitt jobb. Inte konstigt att jag har saknat min pub. Nichola, min manager, bad mig om att fa forsoka squeeza in mig i nasta veckas rooster. Jag rullar tummarna for att hon lyckas.

En sak om irlandare - jag kommer aldrig, aldrig kunna forsta mig pa dem helt. Men jag aelskar dem till mitt sista andetag.