No worries, mate!
Efter timmar av en jetlaggad Brita, har de langa med jorden kontaktbara extremiteterna slutligen borjat att lyda den sfaerformade ovre kroppsbullen. Avenyer, roads, och bridges har slutat att hela tiden sno varandra platser och atervaendsgraender. Vegemiten har gett upp hoppet om den till borjan stenharda anstraegningarna att smaka som en blandning mellan ketchup och forjaeset jordnotssmor och smakar numera endast onjutbart.
Tillsammans med Sudoku-Sunnta och Slow-Jacke hade hon vinglat genom luften i 23 timmar. En resa som innebar ett staendigt uppassande av diverse flygvaerdar, som ihollandes stuffade i en fortaering(s) och fortaering(lq). Det var 23 timmar fordrivandes med att zappandes glutta runt po den egna tvn framfor sig, knalla po 30meters promenader, smaska matsaeck, smaslumra, nervosa sig, laesa brev och oppna presenter.
Jag har verkligen vaerldens helt underbaraste, goooaste, fantastiska, ofattbart himmelska vaenner. Lovisa, Elin och Marit - TACK. Att daer pa planet fa trycka era brev i min hand, fa fnissa och le at de ord ni stavade, fa den vaerme ni skickade inmosad och fastkletad bakom min iPod - det var lycka. En lycka som ingav mig med mod, samtidigt som den framkallade undringar angande hur jag ska klara mig utan sadana som ni. Sadana som skaemmer bort mig med sin vaenskap.
Nu bor hon pa det 4 stjaerniga youth hostelet X-Base i centrala Sydney. 2min traskande till hamnen, 3 min traskande till Hyde Park, 20min strosande till operan.
Hon bytte idag ett rosa rum med rosa kuddar till ett 8-manna rum innehysandes endast henne ifran den halvan av befolkningen som vet hur en tvaettmaskin fungerar och som inte resonerar att det aer fritt fram for manlig lukt sa laenge den kan neutraliseras av svettstinkande gympadojjer.
De saeger att man blir som man umgas. Ojojoj, hur manna detta sluta... =p
Jag tycker om Sydney. Jag avundas dess charm, aer forford av dess hamnar och njuter av varje sekund jag for lata mina ben flyga over parkernas plattor, med skyskrapornas sken som enda ljus. Nanis trivs ocksa bra haer.
Igar bussade jag, Sonnta, Jacke, Kalle af Falun, Christian af Falun och Jens af Germany po aeventyr till Bondai Beach - den mest omtalade stranden i Sydney. Natur, vagor, sand och strand som bedovade mina sinnen till den grad, att aeven de vanligtvis reflexartade funktionerna sasom andning och hjaertslag upphorde for nagra brakdelar av den fjaerde dimensionen.
Vara dagar aer fullproppade, vi sysselsaetter oss ganska duktigt. Imorgon ska vi kika pa en laegenhet vi borjar hysa en viss nyfikenhet for. Har aeven lite bus angaende jobb-sokning planerade. Sonnta och jacke - de turisgubbarna - har redan blivit erbjudna jobb och ska titta upp omstaendigheterna kring det lite ytterliggare. Vi ska aeven forsoka pricka in en City Sightseeing Tour imorgon eller overmorgon. Sydney Tower och Aquariet med hajarna are aeven dem left to do.
For tillfaellet fungerar det oturligt nog vaeldigt lite bra att ladda upp bilderna fran min digitalkamera, men sa fort vi inforskaffat ngt tillforlitligare boende, sa borde det inte vara ngt krangel laengre!
Har nu aeven finally schliesslich aentlich entligen inforskaffat en aussie mobile. Skulle bli toklycklig om ngn skulle ha lust att ringa mig ngngang. Mitt nr borde vara 0061 405595323, men da min tekniskhet befinner sig po just den niva den gor, so kan inga garantier tyvaerr utlovas.
Taenker pa er daerhemma, hoppas livet leker pa for er. Hoppas Marit att det ordnar sig med alla jobb hit och dit, att det fungerar att kora dubbelt och att du trivs bakom de olika diskarna. Tack for pinsen, de var verkligen glasklara!! Du kan inte ana vad de har fatt vara med om och sett mycket vid det haer laget! Maria laengtar efter att sasmaningom fo vistas med dig i sma utrymmen innehallandes studsandes hoga decibel - bra forutsaettningar for att rensa huvudet (tro mig det skulle behovas just nu). Och Elin, det aer inte utan anledning som jag sover sa gott om naetterna som jag gor nu. Jag drommer om gooa maenniskor och vaknar med ett leende pa laepparna. Och Lovsa - vad vore jag utan dig? Den kaxigaste huvudbonaden i Sydney pryder numera min slingade hjaessalaett. Det spelar ingen roll hur manga olika strahattar Jacke och Sonnta har blivit kaera i vid det haer laget... lat mig bara saega: Djurmo Tigers is still going strong!!
Och D - tack for hejdapresenten, jaa... det heter ju baettre sent aen aldrig ;).
Och N ska laera kaenna mig po nytt naer jag kommer hem.
Och G har fatt mig att inse att promenader aer underskattade.
Och M önskas vara haer med mig. Du skulle tycka om det. Du skulle trivas haer i Sydney. Ovant att resa utan dig. For manga gatumusikanter som jag ensam stannar och lyssnar po, for manga jazzkvaellar utan saellskap, for mycket impulser for filosofiska diskussioner utan medfilosof.
Och jag har en favorit-systeryster, kramgo-toppen-lillebror och sjaelsfraende till Storebror. Och en Paer som i dessa dagar coacher och peppar mig, och som smaningom kommer att tilltraede positionen som min mystiske chauffor och medhjaelpare.
Och jag har en mamma, som bara genom en minuts raeckvidd over telefonen lyckas stuffa och mosa i mig tillraeckligt med glaedje och energi for att jag fortfarande 7 timmar senare inte kunnat somna. En mams som tycker om mig, och som jag aer tokig i tillbaka.
Klockan aer nu 1:13 AM. En ny dag vaknar snart. En glad Brita somnar snart.
Up and gas, girls!
I maj, efter att ha lagt ned ett tiotal timmar på att rota bland jobb, sittit uppe sena nätter knotandes på CV och en himmelsk mängd olika personliga brev, med en sedan länge överfylld och åtallahållisärmosad papperskorg som enda sällskap (jag tröstade mitt dåliga samvete, med att den enbart hade sig själv att skylla då den var ett uselt såväl bollplank som socialt sällskap), insåg jag att alla de där eftermiddagarna jag stod gömd bakom garagebusken ihärdigt väntandes på den gula postbilen, för att se om jag blivit kallad till arbetsintervju - innerst inne hoppades att jag inte skulle få något brev, att jag skulle slippa gå på intervju, att jag inte skulle få något jobb. Det här skulle bli mitt livs sommar och jag ville inte sulla bort den på ngt kontor arkiverandes pergament från antiken, eller i något grönsaksland inventerandes squash. Nej, i sommar skulle jag minsann lära mig baka och laga mat och cykla enhjuling och åka på äventyr och busa med vänner. Jag skulle göra allt det där som jag alltid velat göra men som jag aldrig haft tid att genomföra.
Onsdagen innan studenten ringer de från SSAB. Fem dagar senare går jag på första skiftet och jobbar heltid fram tills den 1 september.
Så... mitt livs sommar, vart tog du vägen?
MINNEN = TANKAR I IMPERFEKT
Hon har just varit ute och sprungit. Insvept i natten, i skydd av stjärnor och med Adam i öronen lade hon asfalten efter sig, den rörde sig likt ett rullband bakåt och allt hon behövde göra var att stå kvar på de inåttyngda addidas sulorna, rörelsen tillfördes kraft av sig själv.
Då kom tankarna tillbaka och drog henne in i det som numera räknas som imperfekt.
Den sommaren som i maj gick under namnet mitt livs sommar blev tillslut att bestå av:
- Jobba på SSAB med kollegor och chefor som peppat mig till att tro på sig själv. De har uppmuntrat till den grad att jag stundvis rörd till saltade kinder bönat dem att vara tysta. Dela tystnaden med min stumhet. Har mellan järnvägsvagnar, pep-talk och omättliga diskussioner med Jens även hunnit med att haft skiftisfester. En på slussbruden i Falun med tillhörande förfester (<-- obs! plural), men även bowling, broken dreams och engelska puben, där det även blev poker spel om såväl öl och hembakta bullar som om heder, restaurangmiddagar i Sydney och motorcykelturer runt Siljan.
- Kilat på äventyr till Gräsö med Daniel, Oscar och Elin. Such a weekend friends.
- Njutit av Peace & Love och de nya bekantskaperna festivalen medförde. Jag och Marit socialade som få mellan superba spelningar som Håkan, Ed Harcourt, Mando Diao och Lisa Miskovsky.
- Haft Barbecue & Volleyboll & Poker & Film kvällar med andra mystokisar.
- Mysit till Winnerbäck i gropen. Spelning var one of a kind. Lika oförglömlig som fantastisk. Efteråt bar det av till Marits stuga ute in the lovely nature nearby Siljan. Mysfaktorn multiplicerades med pii och kubik.
- Fikat och åter igen fikat i såväl parker som i vänners kök.
SLUTSLURKEN - SISTA CENTILITRARNA I GLASET
För en vecka sedan konfronterades jag med det hemska, svettstänkande faktum att jag aldrig i hela mitt liv varit på Drive-in-Bingo. Jaa, jag vet vad du tänker. Tragedi!! Yepp, insåg det jag med. Så det bar sig inte bättre än att jag, tajts-marit, krokodildödar-sönnta, batman-danne, cyklar-martin och mystiske Gustav plockade våra mynt ifrån backen och slog våra skärvor för att i min mormors gamla härliga Opel Record till Pärla (Uttrycket: Sann Kärlek rostar aldrig har sina undantag, tro mig!) och begav oss till Rommetravet på säsongsfinal av bygdens stolthet till evenemang. En upplevelse mina vänner, en upplevelse!
I Fredags stämplade jag ut ur porten för sista gången, slets av blåställen, safetybootsen och den neonorange mössan i plast, för att kastas ut på asfalten i regnet och darrandes, huttrandes lämnas åt saknaden. Nåja, möjligtvis en överdrift. Blev ju faktiskt erbjuden fortsatt anställning =P.
I fredagskväll njöts det av Tjejkväll. Hedersamt inbjudna var jag, Lotta och Pärandersgöran. En trevlig tillställning med lite mat, lite film och lite tjejsnack. Den manliga (dock inofficiellt) tredjedelen av sällskapet tilldelades det hedersamma uppdraget grillmästare - och att nu i efterhand påstå att fisken och fågeln var ngt annat än ytterst... hmm... ehhh... låt mig säga: välgrillad vore en lögn.
Två timmar sömn erbjöds innan klockan återigen påminde om sömnens överskattade tillstånd.
08:02 på lör morgon lämnade tåget stationen i Blge.
Operation: GÖTEBORG
Medagerande agenter: Tajts-Marit, Tuffing-Brita och Bak-Elin (syftandes på dennes inkredibala färdigheter i köket och inte på någon eventuell kroppsdel, dock om det bör tilläggas att den bevisligen vid det här laget är både omtyckt och lovordad ifrån diverse göteborgare).
Tid intervall: lördag --> onsdag
Uppdrag/ föväntningar: Hälsa på Storebror of Brita i Göteborg, strosa på stan och eventuellt även sofistikera sig med kultureliten på något av hamnstadens många civiliserade museeum.
Vad som egentligen hände: Socialiserande, fest, fest, nya bekantskaper, skoj, fest, mys, och galenskap. Fantastiska dagar, för mig i klass med studentveckan.
Detaljrik beskrivning tillkommer, för nu ska Britis och sova för imorgon ska hon på äventyr till sthlm och gå på opera med Kalle.
...och Britis ska hälsa på Patric....
...och Britis kanske ska träffa Pärandersgöran....
...och Britis har en vän som heter Maria som Britis är galen i. Britis njuter av de stunder då hon och hennes vän befinner sig i små, trånga utrymmen samtidigt som de skriker till varandra (dock inte åt). Både dessa damer har än så länge väldigt god hörsel, men trots att volymökningen av ljudet inte är något behov, så sägs det en ofattbar mängd kloka saker vid dessa tillfällen.
... och om 5 dagar flyttar Britis hemifrån för första gången. Ny adress: Sydney.
August and everything after
Du säger att det inte vore det förnuftigaste just nu. Att timingen efter malplacering har gått vilse, trillat ned i ett jordgetingbo, men istället för att svullna upp - krympt ned till det minimala, för att slutligen totalt upphöra till den grad att jag börjar intala mig att den troligen aldrig ens funnits.
Det är då jag inser att det är de valen, resorna och besluten som jag har gjort i hela mitt liv.
De som man förväntas ta. De förnuftiga.
Till en början ville jag inte lyssna på Paulo, men beslutsamt tvingade han mig till det.
En inställning omvändes.
Efter att i timmar ha insugit varje stavelse och betoning som han serverade, efter att min högra tumme sakta närmat sig pekfingret, för att efter ett sista blad åter vara vid dess sida - fann jag att han hade lyckats skala av mig den propra kostymen och weratröjan. Paulo tvingade en flicka i förstora skor att stå framför spegeln och kravla under en nyfunnen insikt. Insikten av att jag längtar efter att vakna upp en morgon och inneha Veronikas mod. Att vara vid liv är för passivt för mig just nu. Jag vill leva. Och jag vill leva mitt liv galen.
- - - - - - - - -
Du sa att jag är mycket och att du blir förvirrad. Men vem är du att vara förvirrad, när jag är den som kommer på mig själv att allt jag just nu vill göra - är att få äta frukosthjärtan med slicad grön banan, för att sedan strosa i strumplästen i regnet, drömma om imorgon och prata om allt och ingenting?
There's a little bit of your taste in my mouth
De där dagarna som väckte mig med tystnaden ifrån rofyllt sakta neddalandes hexa-formade snöflingor.
De där kvällarna som den utomstående kylan värmde min kropp,
där den då befann sig insvept i en filt, mysandes i soffan,
förnöjsamt avnjutandes tiden genom att sippa på min kopp grönt té.
De där morgonarna jag vaknade så utvilad att jag inte orkade gå upp, utan allt jag önskade var bara att få göra mig sådär liten så att man får gömma sig kvar under täcket.
Du och jag - vi hade kunnat leta på en bortglömd ficklampa och byggt en koja bland kuddar och täcken. Vi hade kunnat gömt oss tills det Nu, då självaste tiden skulle ha glömt oss.
De där veckorna - i vintras när allt verkade som värst. De där dagarna då motpoler drogs emot varandra, började interferera med varandra och plus gånger plus blev negativt, på lika vis som minus gånger minus i övertygande majoriterande mängd brukar bli plus.
Då när skolan var som mest krävande.
När vänner blev till parallella skuggor.
När skolans morötter började smaka ketchup.
När jag längtade tillbaka till jobbet.
När Nanis åkte på sin lyxkryssning till Karibien.
När Lovisa fick mig att börja inventera min kompis-lista för att räkna hur många jag egentligen hade.
Dessa dagar tröstade jag mig med att se framåt, blicka mot slutet, skymta horisonten.
Jag föreställde mig hur fantastiskt allt skulle bli.
En vecka i taget. Ett prov i taget. Ett fysik-tal åt gången. Red-Bull och en himmelsk mängd koffeintabletter.
Nu är jag i det Nu som jag då längtade efter, vars drömmar och förgyllda föraningar så länge livnärde min motivation och diciplin.
Jag kan inte undkomma den där känslan. Jag längtade efter slutet och början på allt det som vistades och tilldelats en position framför mig, så mycket och så nära inpå att jag nästan snubblade var gång jag skulle treva mig framåt.
Jag har viftat med mössan nu, och jag är nöjd med det resultat jag då krampaktigt kvävde i min svettande hand.
Jag är numera lagligt ensam-körandes ute på vägarna.
Paraplyet och tumvantarna har ersatts med solglasögon och en ngt brunare hy.
Höstens äventyr är beslutna och garanterade.
När man ser fram emot ngt, när man längtar efter ngt så mycket att du lever med tankarna och de förgyllda föraningarna. Känslan av att something good is left to come turns you into a hippie, who just strolls around smiling at garbage bins, post cars, smelly trees and other common reasonable existions and the surrounding people accept you to be weirdo and leave you to it.
Längtan efter vad som komma skall uppfyller dig med
en gnista av den vackraste känslan av de alla - känslan av att vara kär i livet.
Det enda jag känner nu är att det är ngt som fattas. Det är något som jag längtade efter de där kvällarna jag tvingades prioritera bort filmkvällen, eller biljarden, eller te-drickning hemma hos Jessica, eller tjej-kväll med Maria, eller baka kladdkaka med Niklas, eller hyra film med twinsen, eller filosofera på café med Marcus och Andreas, eller gå på äventyr med Lovisa, eller åka på helgutflykt med familjen - ngt som livnärde mig. Ngt som inte inträffat än.
Jag väntar fortfarande på att det där ska hända.
Men det konfunderliga är... att jag inte vet vad jag väntar på.
Ett scenario som inducerar en spänning av efterlängsamhet i mina nervändslut. Det enda jag vet är att jag väntar på ngt som jag längtat efter, ngt som kommer att göra mig glad och varm inombords.
Trots att jag (för att förstöra den möjligtvis etablerande existensen av en närmande klyscha) inte kan påstå att jag har ngt att klaga på just nu.
Längtan förstärker en naiv övertygelse och ett barn tränger sig fram. Ett barn som längtar efter lördagen, ett barn som fortsätter att sätta ut skål torrfoder på bron övertygad om att sin hund kommer hem imorgon, ett barn som på julaftons kväll hänger upp sin strumpa över den öppna spisen.
I vintras visste jag att solen skulle värma mig under sommaren. Den skulle göra det oavsett tid på dygnet och vilket sällskap jag befann mig i. Även om klockan var 02.00 på en onsdagsmorgon och jag efter en natt-springrunda längs älven, sitter och filosoferar ut igenom balkong dörren med en halväten nektarin till enda sällskap.
Cannonball - Damien Rice
Hang - Emiles acoustic version
Round Here - Counting Crows
Stum Mountain Man - Christian Kjellvander
Away from the Sun - Three Doors Down
Avalanche - Ryan Adams
ps. Googlat lite efter ngn lämplig terapeut som kanske kan få våra arbetstider att kräla ifrån de kommunikationssvårigheter som kontinuerligt visat sig so far.
Om tur är styrd av slumpen, kan den då vända? Och är slumpen då verkligen oförutsägbar?
Mitt spontana jag tiggde, bad, ropade, skrek, slet efter att jag skulle stiga över normer, formaliteter, etiketter och övriga vettigheter. Mitt spontana jag insåg att det aldrig ätit frukost med ett helgon på en brygga ngn gång och insåg att imorgon skulle vara en bra dag för en invigelse av sådant slag.
Kvällens imperfekt-nära-döden-upplevelser i presens
Jag är ute och springer den vanliga vackra rundan längs älven, den jag brukar springa under den ljusa halvan av året. Fåglar svävar över den spegellugna älven, åkern är nyplöjd, ängen vajar i vinden, bra musik förgyller vibrationerna emot mina trumhinnor - livet känns helt underbart, där mina ben nu lätt svävar fram över den stig som jag alltid springer på. Jag viker av ifrån älven, över den vanliga pittoreska träbron, genom snåret och runt kröken och finner mig själv stå öga mot öga... med en ko. Vid en närmare anblick, rättare sagt 8st kor (i följande händelsebeskrivning omtalas de med maskulint genus, trots möjligtvis skiftande egentligen. När jag tänker tillbaka vill jag dock gärna föreställa mig dem allihopa med horn. Med tanke på min nuvarande benägenhet att även föreställa mig dem med bloddroppande kindbetar, samt rödspruckna ögon bör man kanske ta genuspåståendet med en nypa salt).
Jag tittar på honom. Han tittar på mig. Vi tittar på varandra.
Mitt hjärta fördubblar sin frekvens och jag försöker i ögonvrån urskilja närmsta lämpliga träd att klättra upp i. Jag vågar inte slita blicken ifrån hans. Min blick är det enda som håller honom i schack.
Sakta, sakta börjar jag gå baklänges, tillbaka längs stigen.
I samma hastighet följer kon efter mig. Kon råmar.
Kon ökar sin hastighet.
Jag slänger mig åt sidan och springer in i närmsta snår.
Kon går förbi snåret och ställer sig framför den bro jag just passerat. Platsen jag befinner mig är avskärmad av en tätbevuxen ravin, älven och stängsel. Enda vägarna ut är antingen över bron (där kossa nu står) och framåt via stigen (där de övriga 7 kossorna fläker ut sig).
Jag snubblar vidare genom snåret och kommer fram till ravinen. Försiktigt kanar jag ner längs med kanten och kommer ner till en bäck. Hopp. Över på andra sidan. Kravlar mig uppåt. Snubblar. Reser mig upp. Uppe på andra sidan.
Jag ser hur kossan står kvar vid bron 100m bort. Det spelar ingen roll att jag är lerig nästan upp till knäna - jag känner att jag har vunnit. Jag har överlistat honom, han som trodde att han var så jkla smart. Jag känner att starkt begär att spela på mitt nuvinna självförtroende, så jag vänder mig om mot honom och skrattar mitt råaste mest triumferande skratt. Han vänder sig om och tar några steg i min riktning. Jag slutar skratta och springer det fortaste jag kan tillbaka längs stigen, tills jag kommer fram till bebyggelse igen. Längs vägen har jag vänt mig om efter var 10e meter.
Forskarna påstår visserligen att vi kröp ut ur grottorna för tiotusentals år sedan, men jag måste erkänna att jag ändå har vissa primitiva behov, förutsättningar för att jag ska må bra.
De mest grundläggande är att jag behöver själv få bestämma över;
- när/vad jag ska äta
- när/hur jag ska träna
- när/var jag ska sova
Om någon har synpunkter på eller på annat vis påverkar något av ovanstående, är de ute på farligt revir. Då ökar risken betydligt att Sigmunds kära Över-Jag inte längre klarar av att kontrollera Jaget, som i sin tur har i uppgift att hålla Detet i styr.
Dessa kossor was way far too much in the wrong territorium. Uppsnoffsigt stod de mitt på min stig och vägrade flytta på sig. De var arroganta, uppkäftiga och mäkta irriterande. De gick över gränsen. De stampade på min moral och krossade min heder. Men jag måste erkänna att de hade mod. Dock om det bör tilläggas att det var dåraktigt sådant. De lekte nämligen med döden.
Tur för dem att jag hade min snälla dag idag. Annars hade det varit värre för dem.
Känner mig ändå skakad och lämlästad på min stolthet.
Överväger starkt att bojkotta mjölkprodukter den närmsta veckan.
In her shoes
Jag strök sakta med mina fingerspetsar emot den mjuka mockan. Den besvarade min smekning.
Skorna var naturvita med silvriga slingriga blommor. Vi förstod varandra ifrån första sekund. Vagabond.
På undersidan står det;
It's also a dance on roses...
Har även hunnit med att vara på banken. Sådana ärenden känns ytterst vuxna.
När jag satt där inklämd mellan en tant och en farbror på en smal bänk, med endast 27 könummer kvar tills det att det skulle vara min tur, slog det mig hur vanligt det egentligen är att gå till banken för att utföra ärenden. Alla gör det; gamla, unga, städerskor, konsulter, rikemanssöner, arbetslösa, wannabes och egen-stilare. De är vanliga människor. Och att gå till banken är något som vanliga människor gör.
Väl hemma, på andra sidan av en regnig timme, var jag i fullfärd att mosa ihop en fruktsmoothie i en sådan där köksmixer som kanske mer sannolikt skulle kunna höra hemma i en amerikansk-B-eftermiddags-såpa än under min köksbänk, när telefonens ivriga ringande störde mig ur mina ensamma distansierade grubblerier.
Jag finner inte nöje i att bli störd när uppladdningen inför att få avnjuta en perekt fruktsmoothie nått sitt max y-värde och y' = 0, speciellt inte av någon ifrån "Statistiska Centralbyrån i Göteborg" oavsett hur trevlig, formell och korrekt hon låter. Vänligt men bestämd förklarade jag för henne att hon ringde väldigt olägligt, och att jag beklagligt nog inte hade tid med de "enkla och korta frågor" hon planerat plåga min hitintills njutbara eftermiddag med. Hon förklarade då att jag hade att välja mellan att bli uppringd antingen på torsdag eller fredag, varvid jag - med en djup suck och den stora ansträgning jag tvingades uppbådade för att hålla tillbaka de opassliga vokabulär som önskade ploppa ut ur mina mun (tro mig, jag kan drabbas av en oerhörd språkligt kreativ ådra, vid tillfälligt adrenalin tillskott) - mellan sammanbitna tänder lyckades pressa fram att jag kanske hade tid för ngn kort fråga ändå.
De "några korta, enkla frågorna" tog 17 minuter.
Temat för undersökningen var Ketchup.
Super-människor
Vi snackar om super-människor.
Sånna som ser andra människor. Det spelar ingen roll om man är stor eller liten, om man just varit hos frissan eller har en bad-hair-day, om man är stylad eller myser i mjukisbyxor. Det är oväsentligt om du är populärast i klassen eller om du är den som alltid sitter ensam på lektionerna, av en super-människa uppmärksammas du ändå. Många gånger räcker det med en enkel gest; att fråga hur helgen varit, fråga vilken mat det är idag eller vänta vid någons skåp för att gå till nästa lektion, för att super-människan ska göra någon annan glad och varm inombords. Det vill umgås med en trots att man har en dålig dag.
Något som förblir ett mysterium för mig är super-människornas fortsatta existens.
Jag förstår helt enkelt i hur de orkar. De ger så mkt hela tiden utan att få ens i närheten så mkt som en bråkdel tillbaka. Varje dag är de glada, positiva och sprider leenden, glädje och lycka kring sig. Det märks när en super-människa kommer in i ett rum - alla i rummet skiner liksom upp. Precis som i den där MER-reklamen på tvn med den äldre herren som dricker juice och helt plötsligt får för sig att stänga ned sin industri så att alla föroreningar försvinner och det istället blir färgglatt, blommigt, fåglar börjar kvittra, fullt med fjärilar och luftballonger som kommer flygande ut ur en grammofon. Resultatet är detsamma när en super-människa kliver över tröskeln in till rummet.
Det var en dag, för inte så länge sedan som jag själv hade förmånen att umgås med en super-människa. Jag och super-människan var på fotboll. Det var ganska kyligt och blåsigt, men super-människan hade tagit med ett sittunderlag som jag kunde sitta på, och en plastpåse som jag kunde lägga sitterunderlaget på så att det inte skulle bli fuktigt. Jag var ärligt talat ganska hungrig, mer än vad jag tordes erkänna, men super-människan hade förberett matsäck åt mig; pasta med ngn form av mangoldstuvning och tillhörande grönsaker och äppeljuice. Det regnade, men jag blev aldrig blöt eftersom super-människan hade tagit med ett paraply bara åt mig. Dessutom spelar det ingen roll hur mkt det vräker ned ifrån himlen, för när du är med en super-människa känns det alltid som om att solen skiner. De förser dig även med en konstant värme inombords, så du riskerar aldrig att börja frysa och dra på dig en förkylning.
Super-människor har helt enkelt en ytterst positiv effekt på hälsan, ur många aspekter.
Jag och Christian dricker te och pratar om misstag, resor och hissar.
Det är inte alltid så enkelt, som man önskar att det vore. Ibland vet man bara inte varför, men man känner ändå att idag, är en dag, som kräver att jag är snäll emot mig själv. Att jag är mjuk, överlåtande och tar hand om mig själv.
Idag har varit en sådan dag.
Så jag gick alltså och köpte te. Två gröna teér; Grönt&Skönt, Hallon/Citrongräs och Green Garden, apelsin/mandarin. Det finns många fördelar med att dricka te,
- man blir varm inombords (i dubbelbemärkelse).
- den främjar kloka grubblerier. Vilket leder till att man får distans på ting och händelser, problem som varit onödigt stora krymper något.
- man varvar ned. Ett smakrikt te föresätter att du låter det dra i någon minut. Det är bra att vänta på saker och ting. När man väntar på något så varvar man automatiskt ner och åttar sig ett lugnare tempo. Dessutom riskerar man inte att få dåligt samvete för att man inte gör ngnting vettigt, för det gör man ju faktiskt. Man är alldeles fullt upptagen med att vänta på att teét ska få den perfekta smaken. Och det är inte ngt att underskatta, mina vänner.
I vårt numera super effektiviserade samhälle händer det här tyvärr allt mer sällan. Jag tycker att vi behöver fler saker att vänta på. Allt för ofta ser vi väntan som ngt negativt, det är synd att vi inte inser och oftare betonar hur mysigt och harmoniskt det ibland kan få vara att vänta på något. Något som finns inom ett närmare avstånd. Något vi vet så småningom kommer att komma. Ibland kan att få vänta på något vara det mysigaste som finns.
Så det var vad jag gjorde. Jag köpte mitt te och slog mig ned i solen för att i lugn och ro smutta på det under ett rofyllt samtal med Christian Kjellvander. Christian berättade om att resa, om ögon och om misstag som görs för sista gången. Det var ett allvarligt samtal, men på något vis gjorde det mig ändå lättare till sinnet. Han sa sånt som jag behövde höra, sådant som jag trodde att jag inte ville höra om, men någonstans långt inne ändå önskade att han talade om för mig. Saker som jag egentligen redan visste. Christian är en sån som får folk på bättre humör av att säga saker som i sig egentligen inte är så uppmuntrande. Jag misstänker att det är hans sysselsättning, det han gör när han känner sig nere, trots att han inte vill. Det han gör när min mamma syr gardiner och jag dricker te.
Allt te drickande och grubblerierna fick mig att tänka på induktion. Induktioner är nämligen en av dessa saker man kan bli så irriterad på. Den ska hela tiden vara så anti, hela tiden göra tvärt om och vill aldrig vara en till lags.
Sen hände det där.
Och jag insåg att induktion och hissar ibland passar ihop, att de stämmer överrens. De motverkar båda sin orsak. När du väl börjar inse att det inte är någon idé att gå in i den där hissen, att det inte kommer tjäna ngt till, att det inte är det du egentligen vill.
Att du är för upptagen med att hela tiden göra rätt saker så allting i slutändan bara blir fel.
Desto mer övertygad du blir att du inte borde, ju större lust hyser du för att åka hiss.
Katoder och Anoder
Mitt liv börjar åter igen dra sig till det normala.
Det jag just skrev bidrog till ett fallande ner i åtskilliga grubblerier. Dra sig till det normala. När var det senast normalt? Två månader sedan när jag allt jag gjorde på min fritid var att plugga eller att ha dåligt samvete över att jag inte gjorde det? För ett år sedan när jag kände mig ensamast i hela världen? För två år sedan när jag önskade att tiden skulle traska in i ngn klisterpark och torka fast till den grad att den skulle stå stilla för all tid framöver, bara för att jag skulle få umgås mer med de jag då umgicks med. Parantes: Om tiden nu hade traskat in i den där klisterparken och fastnat, om jag hade varit kvar där än i dag, hade jag varit nöjd då?
Sånt där är lite knepigt. Men jag skulle kanske eventuellt förhoppningsvis möjligtivs kunna erkänna att jag är ganska nöjd just nu. Visst finns det sådant som är bättre och sådant som är sämre. Men efter ett summerande tror jag att det ligger på plus. Borde i alla fall vara det.
Tro't eller ej, men mitt liv är ganska spännande =).
Har funderat lite på motpoler på sistone. Och om de tar ut varandra, framhäver varandra eller kompletterar varandra.
"Pinsam tystnad" / "det behövdes inga ord"?
Jag är lite över marken - lite flygande, lite moln. Har kommit fram till en hiss. Men det är inte vilken hiss som helst. Det är nämligen en enkelriktad hiss, den går antingen upp eller ned och jag vet inte vilket. Om den går upp så skulle det kunna vara positivt (vet helt seriöst, inte helt säkert) och om den går ned så är jag nog ändå lite säkrare på att det är negativt, betyder det att riktningen uppåt måste vara positivt? Har verkligen allting en motpol? Borde man chansa, trycka på dörröppningsknappen, kliva in i hissen och trycka på startknappen? Eller borde jag vänta på att ngn annan öppnar dörren åt mig och ber mig att kliva in? Eller borde jag inse vad jag har och vara nöjd med det. Jag befinner mig ju trots allt redan över marken, jag flyger och flaxar lite och njuter av den vackra utsikten. Att se till det att jag har och glädjas utav det, istället för att riskera att förlora det jag har, även om jag kanske likaväl skulle kunna vinna mer. Lotteri mina vänner, kom och köp lotter! kom och köp!
Jag misstänker att det sistnämnda är mest jag.
Du säger att jag är blyg. Jag säger att jag är feg. Motpoler, vad var det jag sa.
Jag börjar inse att skillnaden är hårfin. Om det nu finns ngn skillnad ligger den troligen i hur varm betraktaren är, och hur vänligt den smyckar sitt språk för att inte såra dig.
Har återgått till en helmysig runda längs älven; över åkrar, genom lunder och under berg. Jag och nanis. Idag tror jag även att jag ska bjuda med Adam, Håkan och Ricky. Ricky brukar inte få vara med så ofta, men ibland blir Adam och Håkan lite väl allvarsamma. De är väldigt djupa av sig. Det är medryckande men ibland behöver man lite omväxling. Ibland behöver man lite latino, lite höft och lite galet. Det är där Ricky kommer in i bilden.
Hade tänkt att gå ut och springa för en timme sedan, men gjorde misstaget att äta allt för stora volymer hallon youghurt. Oruterinerat skulle man kunna tycka. Mmm. Men nu är hon laddad igen. Har drabbats av inducerande positiv laddning i mitt humör. Here we go again...
ps. Min sämsta egenskap: Jag vill för mycket.
What a differens a day made
Att få övningsköra är verkligen ofattbart skoj. Vistelse bakom ratten har en exalterande inverkan på småflickor som mig. Det konstiga är att det går ganska bra att köra ändå, enligt mig till och med väldigt bra. Det är inte realistiskt. Misstänker att jag bara haft tur hittills. Går och väntar på att den när som helst ska försvinna, och jag kommer att inse hur värdelös jag egentligen är på att köra.
Men det längtas efter körkort. Sug och motivation do exist.
Jobbade min sista dag idag. Trodde att det skulle kännas värre än vad det gjorde. Trodde att jag skulle bli ledsen. Visserligen kände jag mig lite sorgsen och vemodig, men någonstans, långt djupt där inne, så att det går att lista ut om man har en blå liten plastspade och någonting att ösa i, så kändes det någonting annat också. Jag kände mig klar, färdig.
Like they say in the movies: I felt ready to move on.
Det var en bra avslutnings dag, tror inte den hade kunnat vara bättre. Satt hela dagen ute i matsalen och hade hand om en teckningstävling för barnen. Det var lycka! Det är inte klokt, de är så himla gulliga! Många av dem iaf. Skillnaden mellan olika barn märks. Vissa har taskiga föräldrar, taskiga därför att de aldrig sagt ifrån och vågat vara hårda emot ungar. Barn behöver sånt. Det värsta du kan göra emot ett barn är verkligen att skämma bort det. Föräldrar som inte vågar säga ifrån får odrägliga ungar. Och nog fick jag förmånen att stöta på även denna kategori idag. Men de är som tur en minoritet.
Det finns ÄNGLAR. Barn som du blir helt upp över öronen kär i. De är små stjärnskott, och det enda du vill göra är att adoptera dem, eller alternativt kidnappa dom med dig hem när inte föräldrarna ser på.
Idag hade jag lyckan att få träffa på en av dessa - Jonathan. Han målade teckning efter teckning, och när han inte målade ville han sitta nära och titta på när jag målade. Han berättade och jag lyssnade. Jag berättade och han lyssnade. Vi pratade och pratade. När han skulle gå fick jag hans favorit pokémon med hans namn på. Han sa att jag fick den så "att jag kunde tänka på honom ibland, så att jag inte glömde bort honom."
Bussen ifrån jobbet var sen. Och när den väl kom, rågat försenad var den fullsmockad. Riktigt mycket folk. Slog mig ned bakom en man i uppskattningsvis 50års-åldern. Han hade tweed-kostym och såg trevlig ut. Vi började prata. Wow. Denne man var inte vem som helst. Han var opera diregent. Hur vanligt yrke är det egentligen? Vad är sannolikheten att den man sätter sig bredvid på bussen är det??
Han hade jobbat på operan i Stockholm i 20 år och bott på alla platser jag kunde föreställa mig, bla.a. Egypten, Hong Kong och i USA. Nyfiken i en strut som jag är, frågade jag vart i USA han bott. Han satt tyst en stund, sedan sa han lite förläget, att han inte kunde komma på ngn stad han inte bott i. Wow igen. Dessutom hade han bott i Australien i 8 år. Bland annat i Sydney, Melbourne, Adelaide, Brisbane och Perth. För ni som inte är så insatta, är de det 5 största städerna i Australien. Man skulle kanske även kunna säga att det är de 5 enda städerna...
Vi pratade hela vägen hem. Vi pratade om honom och vi pratade om mig. Samtalet fortlöpte. I slutändan hade vi pratat om allt. Han motiverade mig och inspirerade mig. Inspirerade mig att leva mitt liv och alla möjligheter som faktiskt finns. Om ni också hade träffat Honom, är jag säker på att han hade påverkat er likadant. Han är helt enkelt en sån person.
En sån som påverkar andra.
Har just vart ute och sprungit. Blev inte så långt. Har inte riktigt mitt vanliga go för att träna.
Ska prova ringa Elin snart igen.
Om ngn förresten är sugen på att få en live-rapport ifrån Idol audition i Falun, så är det bara att plingeliplinga imorgon bitti. Ska med och Coacha Elvis Sönne.... oj. flåt. Menade Eric Sönnert. Han kommer och hämtar mig 05:10. Vem behöver skönhetssömn??
Packningslista inför morgondagen:
- termos med oboy
- Digitalkamera inkl. xtra batterier (dokumentation utlovas)
- frukost
- LOKA hallon/grapefrukt
- RISK, kommer enligt planeringen vara där strax innan 6 och själva audition börjar inte förrän 9:00. Måste ha ngt att sysselsätta oss i kön ju, Sönnta ska ta med bort och stolar...
Jonathan, du gjorde mig jätte glad idag. Du fick mig att le. Jag har stoppat ditt pokémon kort i min plånbok. Det kommer att ligga kvar där ett tag.
Tjej+poker+kväll
Nuså Stini, nu är det dags, äntligen publiceras dessa bilder. Denna blogg kan stolt presentera sig som att vara den enda som offentliggör dessa heta bildbevis:
Karro och Stini posar. Det började bra. Visst ser vi seriösa ut?!
Hobbit bara vinner och vinner. Pine förlorar alla sina marker.
Stini "checkar på" och passar på att föreviga ett förskönat uttryck på kort. Flummet brakar lös.
Hobbit och Stini och tandtroll. Det gör inget tjejer, det är insidan som räknas.
Guess who's behind those hazel eyes. Posar med vinnande, slående, genuin hand.
Hmm.... jaaa..... Stini igen, så fotokenik, så kameran fullkomligt älskar henne!
Goo-sees nästa tjejen! you would nail them.
Hrumpf. Något mer sansade. Hobbit och Stini i final. Båda vann på walk-over.
Tintin spelade superdupermegagigabra, men hade otur. Överväger att meditiera en stund innan min snart stundande revansch. Eventuellt även kommande bildbevis.
.
Mr. Right och Andar i tekannor
Anna sa att hon hade hittat en kille åt mig, en perfekt kille för mig.
Han var tvilling och spelade i Milan.
Jag fnissade lite och protesterade, att nu var hon väl allt bra tokig, hur skulle jag komma i kontakt med en elit fotbollsspelare, och som dessuom var perfekt?!
Men Anna förklarade då att hon var kompis med hans kompisar och att hon skulle på en fest, som han också skulle på, och som jag nu visst också skulle på.
Anna sa att han var perfekt för mig, för Han tyckte om att spela spel och fika precis som Jag.
Projektarbetet skulle visst vara klart imorgon. Vissa missförstånd är värre än andra. Speciellt när vissa lärare har haft sämre dagar än andra.
Men men, har lugnat ner mig ifrån chocken nu. Har 16,5 timmar på mig tills rapporten ska vara inlämnad. Har aldrig kombinerat Red-Bull och koffeintabletter förut, och någongång måste ju vara första gången.
Ibland saknar jag. Inte så att det gör ont, utan mer så att det ingjuter en med tomhet. Jag känner ingenting. Vet inte om jag hellre kanske skulle föredra att det gjorde ont. Att det bara kändes någonting, vad som helst. Det skulle kanske vara skönare.
Ibland ropar du efter någon, för att du vill visa att du finns där.
Den vänder sig om, men märker inte att det var du som ropade.
Om det inom de närmaste 15 sekunderna skulle ploppa ut en ande ur min tekanna och säga att jag fick önska mig vad jag ville, och den skulle se till att min önskan gick i uppfyllelse. Då skulle jag önska att jag kunde påverka de där människorna lika mycket som de påverkar mig. Jag skulle önska att de skulle tänka på mig ibland och kanske sakna mig ibland, eftersom jag tänker på dem mer eller mindre hela tiden och saknar dem ganska ofta. Även om det är sånt som jag helst inte erkänna för mig själv. Jag vägrar svälja min stolthet och riskera att mitt andra jag får möjligheten till att stampa på mig. Trampa på mig och sedan passa på att dansa lite när jag ändå ligger ned. Mitt anda jag tycker om att dansa salsa med sylvassa latino-klackar.
Over and out.
Holger du är en ängel. Maria du är min idol.
En bild säger mer än piimiljoner ord
Finns det något mer att säga?
3 x endorfiner
Det går inte att vispa den åt någon annan,
utan att det skvätter lite på dig själv.
Brita har just vart ute och ruschat och finner sig innehålla en ovanligt hög halt av endorfiner.
Nanis is still gone on vacation, so she had to kräla för sin bror för att få låna mp3.
Jag tycker inte om att kräla för folk, men ibland finns verkligen inga bättre alternativ att tillgå.
Och slutligen, efter en tids kräl och övertalning brukar jag få min vilja igenom. Ibland ger han med sig ganska lättvindigt. Andra gånger kan det kanske ha vart så att jag tvingats ta till hårdare metoder. Det kan kanske eventuellt ha vart så att jag hotat att dra in hans julklappar i år, eller kanske stryka honom ur mitt testamente...
Wiiiieeee, damdabedidamdobidoooo, för favorit-Patric har skaffat bloggelibloggis, trallallalaaaallaaaa...
Jag och Hobbit
Hobbit är snäll och rolig. Och tuff.
Hobbit, du är vårens stammis på inne-listan.
Such a lazy day. Yeah. Strosar fortfarande kring i pyjamas. Har hittills idag hunnit med att
- gå igenom induktionsbevis
- smutta 6,5 koppar Orange Jaïpur.
- Pratat med Håkan
- lära mig hantera minorer och transponent till 3x3 matriser
- laga svamp- & kräftsjärtssoppa
- dricka 160 cl Vichy Nouveau mango/papaya
- gjort dagens och gårdagens sudoku
- Pratat med Morrie och Joni.
- spelat på min fina röda gitarr.
<-- klicka! det går att avnjuta fler cm2 av denna förförande syn.Left on my to-do-list (fri översättning):
- Göra klart biologi lab.
- Försöka svettandes orka kämpa för att motivera mig att öppna kemi boken.
- Gå ut och springa
- Smutta te framför tvn.
Kommentar: Jaa, intressant att veta förstår jag. Appropå att det inte regnar liksom...
Sammanfattning: Yeah, har haft och planerar fortsätta ha en avkopplande, soft-dag.
Mornings with Morrie and Joni
Morgonen är verkligen den bästa stunden på dygnet. Speciellt när man har sovmorgon.
Att vakna utvilad, men inte behöva kliva upp ur sängen - heaven.
Du vaknar av att solen kysser ditt ansikte. Du tassar över till fönstret och tvingas kisa emot det ljusa bländande landskapet utanför. Du öppnar fönstret på glänt och tassar försiktigt tillbaka till ditt fullkomliga paradis under det värmande puffiga täcket. Dina tankar tillåts ströva fritt. De vandrar ifrån igår, till imorgon, till framtiden, men slutligen landar de ändå i nuet. De smeker ömt tidsintervallet i presens. De flirtar och smickrar dit existensiella nu. I dessa stunder, tycks livet som underbarast. Alla problem tycks utom räckhåll, deras distansiella förhållanden är så betydande att du väljer att inte längre märker av dem. Du vill bara leva här och nu. Du vill bara få ligga kvar under täcket, känna värmen emot din hud och låta solen kyssa ditt ansikte.
En stund senare tassar du ner i hallen. Smyger i ett par tofflor och myser in dig i en filt. Tassningståget går vidare ut genom dörren, genom en allé av glimtande sprakande vita kristallvakter, som ställt upp sig utefter din plattgång, för att gnistra i dina ögon när du fokuserar mot postlådan och morgontidningen.
Väl inne i värmen sitter du vid köksbordet och smuttar eftertänksamt på ditt te. Frukosten äts sakta i takt med att du lungt bläddrar igenom tidningen. Väl framme vid sudokun är det dags för kopp Rooibos-te nr.2. Solen lyser in genom fönstret och försäkrar dig om att idag, den här dagen, det kommer bli en dag att komma ihåg.
Om inte av ditt minne. Så i alla fall av ditt leende.
Dessutom är jag som förnuftigast på morgonen. Ju senare dagen flyter, desto längre åt andra hållet strävar mitt sinne. Framåt kvällningen är jag galen.
Troligen är det där orsaken gömmer sig, orsaken till att jag är morgonmänniska.
Någon ville vara snäll och låta mig njuta av min förnuftiga tid så länge som möjligt.
Den här morgonen har jag lyssnat på Joni. Hon berättade för mig om moln och om kärlek. Ibland känns hon gammalmodig, men nu känns hon bara klok. Klok och erfaren. Ibland behöver man umgås med sånna människor. Människor som kan krama om en och säga att det är okej att vara liten, och att saker kommer att ordna sig ändå. Att världen är stor och att jag bara är människa.
Bows and flows of angel hair and ice cream castles in the air
and feather canyons everywhere, I've looked at clouds that way.
But now they only block the sun, they rain and they snow on everyone.
So many things I would have done but clouds got in my way.
Moons and Junes and ferris wheels, the dizzy dancing way that you feel
as every fairy tale comes real; I've looked at love that way.
But now it's just another show. And you leave them laughing when you go
and if you care, don't let them know, don't give yourself away.
I've looked at love from both sides now,
from give and take, and still somehow
it's love's illusions that I recall.
I really don't know love at all.
Apropå det här med kärlek. Jaa, det är väl ganska inne nu. Trendigt.
Jag har pratat ganska mycket med Håkan och Morrie om det där. Och jag börjar nog förstå ett och annat om kärleken. Bland annat att den inte är till för mig just nu. För tillfället tror jag att väljer att snurra mina pekfingrar kring varandra uppe i luften. Be om ett byte. Jag föredrar att få kliva av planen och sitta på bänken en stund. Ni behöver inte byta in mig på ett tag. Jag är trött på att spela. Jag behöver vila en stund.
Jag har en väldigt klok vän. Han fungerar ibland som ett parallellt jag. Han har kloka funderingar och är underbar med att komma med råd och tips och värderingar och lärdomar.
Han har gjort en levnadsguide åt mig;
- Ibland är maten "god".
- Du "känner" för mycket.
- Bli nunna.
- Bli sårad.
- Gå på soltorgsfesterna.
- Fuck you.
Denna vän är ovärdelig.
Vissa dagar
Utmaningar som gör att känslan som infinner sig i samma stund du slår upp dina nervösa ögon, förklarar att "idag kommer det behövas högklackade stövlar, kjol, spets (över och under, inuti och utanpå) och stay-ups för att ta dig igenom det här". Dessa dagar har man inget val.
A woman's got to do, what a woman's got to do.
Och hon gjorde det också. Hon naglade det. Varenda litet fjun av spån. Och det kändes bra efteråt.
Men ändå kvarstår känslan av press. Den tjocka täta luften som trycker och mosar ihop henne ifrån alla håll. Känslan som borde ha avtagit efter fysikslutprov, biologikursavslutningar, intervjuer kring källsortering, svenska tal, historia debatter och tyska recensioner. Hon känner att det är tusen saker som hon borde göra, men när hon tänker efter, kan hon inte komma på en enda.
Hon borde lära sig att gå i mål. Att efter ha passerat mållinjen, tillåta sig att slå sig ned en stund, varva ned och få i sig näring, energi för att orka kämpa vidare.
Hon borde lära sig att sluta tävla med tiden. För gör man det. Då tävlar man mot en motståndare som inte finner sig i att förlora.
Vissa dagar önskar man att sin bror kunde svara när man ringer. Vissa dagar innehåller ett större behov än andra dagar. Ett behov av att prata av sig.
Vissa dagar hittar man en nära vän i någon man bara trodde var bekant. Vissa dagar upptäcker man att den man trodde var en nära vän, egentligen kanske bara är en bekant.
Vissa dagar bestämmer man sig för att säga upp sig ifrån sitt jobb.
Vissa dagar önskar man att det aldrig ska bli söndag. Allt man önskar, är att det vore bokrea oftare.
Hjärnor och martyrer
Jag har just ritat de snyggaste hjärnorna, jag gjort i hela mitt liv.
Det skulle inte ens förvåna mig om de var de snyggaste i hela världen.
Kan inte greppa scenariet. Jag. Brita. Som alltid har varit värdelös på att rita.
Jag har åstadkommit dessa konstverk.
Inte ens konstverk med mina mått räknade - utan universiella konstverk.
Om jag hade den minsta läggning för teknik, så skulle jag scanna in hjärnorna så att även andra kunde njuta utav denna bländande skönhet. Men det faktum att mina syskon blev berikade med all de tekniska generna våra föräldrar hade att erbjuda, försvårar.
Men jag klagar inte. Jag är inte ens bitter i min ensamhet. För jag ritar världen snyggaste hjärnor. Det är som terapi för själen. Det är som att skotta dubbelt så breda snöfria gångar som grannarna, när de ser på. Det är som att äta plopp i bubbelbad.
Antingen är jag väldigt lättroad.
Annars håller jag på att sönderfalla av nervositet inför ett biologi slutprov imorgon.
Jag är lättroad. Och jag är nervös. Vill få det här provet gjort. På fredag börjar mitt liv igen. Längtar dit.
Dessutom har jag feber. Nanis blev sjuk igår, det var nog därför. Nanis kommer kanske att avlivas. Avlivas och bli ersatt av någon som inte är lika skrynklig. Jag sörjer. Jag och Nanis lever i symbios med varandar. Jag sörjer och jag har feber och jag tycker synd om mig själv.
Ibland är det verkligen det bästa som finns. Att få tycka synd om sig själv. Att släppa tanken på alla som har det sämre än mig. Alla som inte har möjlighet till utbildning, alla som inte har mat på borden, alla som önskar att de hade bussar att missa. Låta bli att tänka på den miljard människor som troligen skulle göra vad som helst för att bo i mina strumpor och ha de möjligheter som jag har.
Att få vara den där lilla människan. Människan som haft en dålig dag. Hon som mosat tårna emot badrumströskeln, hon som hade så bråttom att hon spillde juice över jeansen för att ngra minuter senare flåsande missa bussen. Hon som går och tröstköper en påse lösgodis (trots att hon tycker det är äckligt) efter att ha missat bussen. Hon som är irriterad en hel eftermiddag bara för att bankautomaten inte erbjöd något kontoutdrag. Att få komma hem och mysa ner mig i soffan, linda in mig i en filt och pressa i sig kex och kolla på någon värdelös eftermiddags-b-såpa. Höra hur mamma kommer hem och det första hon säger är "men kära vän... hur är det egentligen?? du ser helt förstörd ut...". Sedan säger hon att hon ska åka och handla, och frågar det soffliggande offret om hon vill ha hem ngt. Mamma frågar om mamman kan göra något för att hon ska må bättre. Det soffliggande offret spyr i mammas öra över allt hemskt som förpestat dagen. Allt det där hemska som egentligen kanske inte var så farligt. Mamman kramar om henne och säger att det är okej. Att det är sunt att ha dåliga dagar. Att alla har det. Att det är mänskligt.
Ibland är Det, det bästa som finns. Att få tycka synd om mig själv, när jag någonstans ändå vet. Att jag egentligen har det ganska bra.
Bara för att man kanske är lyckligt lottad betyder väl inte det att man orkar gå runt och vara positiv hela tiden?
Jag tror jag ska gå och rita lite hjärnor...
Citat och Basic.
- Hört på stan. *host host*
"Jag brukade mäta min hälsa efter vad vågen visade. Nu mäter jad den i mental harmoni istället. Jag tror helt enkelt att arslet hänger på om man bara har huvudet och själen med sig."
- Tvåbarnspappan Steve Vaught som 195kg tung snart har korsat USA och gått 450 mil för att gå ned i vikt.
Idag har vart en milstolpe. Snart skymtar jag målet. Det är så nära att jag nästan kan göra det redan nu. Om jag ställer mig på tå och sträcker på nacken, kan jag urskilja det där framme. Början på mitt liv.
Fysik B kursprovet avklarades idag. En tung vecka kvar. Sedan lättare.
(Hur länge har man inte sagt så nu??)
Men jag mår bra. Jag vet vart jag vill komma och har bestämt mig för att ta mig dit. Inte ens bestämt mig, mer att jag utgått från det ifrån första början.
Det är nog så jag är; Målmedveten och fokuserad.
Skillnaden är egentligen hårfin.
Det finns människor som jag upplever att jag är lika. Sådana som det känns som delar mina tankar och värderingar.
Av dessa, finns det en del som jag verkligen är lika.
Sedan finns det människor som jag vill vara som. Sådana som inspirerar mig och motiverar mig till att bli en bättre människa. Jag är nog ganska lättpåverkad av andra. Jag har lätt för att se upp till andra människor. Jag har många idoler. Idoler som bor i hus som jag bor i, som äter den mat som jag äter, och som jag egentligen träffar varje dag. Mina idoler gör saker som inspirerar mig, saker som i längden påverkar även mitt beteende och mina normer.
Ibland tror man att man är lika någon, fast man egentligen inte är det. Någonstans inombords vill jag vara som den och intalar mig därför att jag är det ( jaa Sigmund, kommentar tack.).
Hur kan man avgöra vad som är vad?? Skillnaden är otydlig. Den är diffus.
Jag tycker om att låta mig inspireras av andra människor.
Jag tycker om att umgås med människor som motiverar mig till att trivas med mig själv.
Och idag har jag pratat med Stina. Hon är fnissig. Hon fnissar av sig på mig.
Basic: Jag försöker leva så att jag kan göra saker jag tycker om.
1. Jag tycker om att hålla ryggen rak.
2. Jag tycker om att se folk i ögonen.
3. Jag tycker om att känna mig duktig.
4. Jag tycker om att vara stolt över mig själv.
5. Jag tycker om att investera i min framtid.