Brita

Idag fyller Sydneys Harbour Bridge 75 ar. "Invigningssnoret" klipptes med samma gyllene sax som den davarande premiarministern anvande 19 Mars 1932. Over 200 000 manniskor traskade darefter ikladde knallgula kepor ifran Sydneys norra strand till den sodra. Vagar var avsparrade pa grund av folkmassorna, lokaltrafiken var overbelastad. Fodelsedagskalas och party i hela Sydney.

Jag vaknade upp for tre timmar sedan, 7pm och insag att jag sovit bort hela dagen. Min feber blev rastlos och tog bussen in till stan ngra timmar tidigare, jag vinkade farval i min slummer utan att i storra utstrackning sakna dens narhet. Den trotthet och matthet som fortfarande dimmar ned min tidigare uttomliga energi, kommer forhoppningsvis aven den avlagsna sig inom en snar framtid. Jag svepte duntacket tatare kring min kropp och slapade mina tofflor efter mig in i koket. Wheet-Bix och Hallonyoghurt. En kopp Rooibos-te och dagens tidning. Den sistnamnda tillsammans med den flitigt idkade smutskastningen och svartmalningen i tv-reklamen (7 ganger under ett Desperate Housewives avsnitt) gor det omojligt att undga det politiska valet i Sydney pa lordag.

Jag tassar ut med soporna och blir staende kvar ute pa bakgarden. Det ar mulet i Sydney. Skymningen har redan infunnit sig. Jag smuttar vidare pa det Afrikanska Rooibos-te, som Hobbit sa vanligt skickade med mig for ett halv ar sedan. Pasarna har legat kvar i innerfacket i min handvaska sedan dess. Jag kanner hur det kryddiga heta vattnet varmer min hud innefran och ut, och jag marker att luften luktar som host. Svensk host som ar pavag att overga till svensk vinter.

Igar befann jag mig tillbaka bakom den dar bardisken jag avgudar som hogst. St Patrics Day och australiens alla irlandare betedde sig som tokiga (iaf i jamforelse med de andra nationaliteterna, i jamforelse med sin egen nationalitets beteendemonster ar jag inte lika saker pa hur patagligt de egentligen skulle sticka ut). Nagot av det mest forvanande vi fann nar vi forst kom hit i mitten av September forra aret, var alla de asiater i Sydney. De var verkligen overallt. vanligt forekommande ar de skamt att asiaterna snart kommer att ha tagit over makten over denna metropolstad med sin betydande population. Men igar insag jag hur vagt detta hot ar, med tanke pa vilken nationalitet som egentligen utgor den verkliga faran emot Sydneys fortsatta autentiska australienhet - the Irish. Fantastiskt egentligen hur en nation med knappt 6 miljoner invanare lyckas influensera en fyra miljoners varldsstad sa mycket som den gor. Irlandska parader, irlandska restauranger, sa otroligt manga irlandska pubar och ett annat faktum kvarstar, hela Sydney ar U2-fralst. Man ser irlandarna overallt pa gatorna, sjungandes skralandes och supandes allt igenom gronkladda ifran strumporna upp till de hoga tyghattarna med Shamrocks dinglande ifan brettena. Tio irlandare later dessutom lika mycket som trehundra asiater. De gar bara inte att undkomma.

Igar salde irlandska pubar i Australien over 1 million pints of Guinness.

Herregud, man kan inte hjalpa an att fraga sig sjalv om irland verkligen har nagon inhemsk befolkning kvar innanfor sina landsgranser vid det har laget.

Det var skont att jobba. Vet ju vad jag gor dar, jag kan mitt arbete och vet att jag genomfor det val. Jag har formanen att fa jobba med nagot jag vet jag ar bra pa. Inte konstigt att jag ar galen i mitt jobb. Inte konstigt att jag har saknat min pub. Nichola, min manager, bad mig om att fa forsoka squeeza in mig i nasta veckas rooster. Jag rullar tummarna for att hon lyckas.

En sak om irlandare - jag kommer aldrig, aldrig kunna forsta mig pa dem helt. Men jag aelskar dem till mitt sista andetag.

Mitt namn ar Melissa, Belinda eller Donald, valj sjalv!

Vilket av ovande tre som annu anses vara autentiskt sa ar det fel. Egentligen heter jag Laura Dern och spelade den kvinnliga huvudrollen i Jurassic Park. Besvikelsen och upprordheten over att jag aldrig blev tilldelad en Oscars for min nobla insats gjorde dock att jag lade skadespelarkarriaren pa skohyllan och drog mig tillbaka till det anonyma barlivet i Sydney under nagot av ovanstande namn.

Jag ar en negativ person.

Jag harstammar egentligen ifran London och ar dotter till Drottning Elisabeth (Mhm, hon skulle nog hogst absolut troligen dopa sin dotter till Donald).

Jag har for vana att bita folk i hälsenorna.

Min favorit mat (i nyktert tillstand) ar Acon and Beggs.

Jag har en van vid namn Anna som helst beskriver rosor med ordet kletiga.

Jag ar nunna och tror inte pa fysisk kaerlek. Den enda man jag skulle konversera mig med innan aektenskap ar Jesus.

Nar jag har trakigt da leker jag med min leksaksnasa - det ar den roligaste leksaken jag har, jag har  aldrig trakigt  nar den ar i narheten.

Kommer ihag den dar regniga decemberdagen, den dar dagen som fordrevs under tavickningar tvars over gatan ifran det davarande hemmet pa Darlinghurst Rd 58. Nu sitter jag har igen, pa Global Gossip i Kings Cross. Kings Cross som ar Sydneys omtalade Red Light District dar hororna star pa ko i varje gatuhorn och som ar den mest drogindrankta gatorna i hela Australien. Du kan med forbundna ogon veta vilken gata du befinner dig pa utifran vilken drog den luktar utav. Kings Cross som jag under fyra manders tid kallade mitt hem, dar jag vissa veckor jobbade 55 timmar i veckan, dar jag ar tjenis med alla bouncers, stammis pa fiken och bastis med tanten pa Dryclean & Laundury.

Vad ar det har for ord att komma ifran en nyss nitton ar fyllda liten flicka? Vet att det hogst troligen och sakerligt later barnsligt och naivt, men jag har vuxigt. Och - hapna och hor - men jag trivs till och med ganska bra med att ha gjort det. Min dag har genomsyrats av en kansla av nojdhet och tacksamhet. Nojd med alla de bra ting som hant mig pa sistone, och tacksam for att de hant mig. Tiden da dagens triumf och gladje var att pa McDonalds fa skopa pa dubbelt sa mycket kola sas pa Heidi Klum och Mischa Barton look-alikernas Sundayglassar for att de skulle bli tjocka aro harmed och sedan langt tillbaka forbi. Varken jag eller Tony Rickardsson aent bitter langre. Bra saker hander mig och till resultat poppar min mage popcorn av lycka (Ja, Elin - onskar du kunde kanna pa min mage nu).

I fredags flog min mams med natten hem emot Vasaloppshysteri, the Ark hejaklackar och slaskneddrypta varskor. Jag hade en Anna-myshelg. I lordag attackerade vi de engelskliknande shoppinggatorna i Newtown, Sydneys isarklass mest alternativa suburb. Efter verkande fossingar och Cappuchinopysta magar avslutades shoppingen pa hemmaplan i CBD och en hemlagad tjejmiddag med rod vin och levande ljus stod att avnjuta.
I lordags inviterades aven froknarna Damien och Ray till att joina den redan mysiga atmosfaren och bade tacomumsningen och spelkvallen blev lyckad.
Sondagen fordriv jag och Annis pa beachen i Cronulla, med bra bocker, musik och smaskandes Cashewnotter.

Idag har jag haft en ansvarsfull dag inproppad med en hel massa mangd viktiga arenden att utratta - ni kan inte ana vad vuxenpoangen har forsat in! Bara de 20 minuternas koande inne pa Westpac (min banks) huvudkontor mitt i the Central Business District, tvingades mina vuxenpoangskalkyleringar att extandera sig over nasta blad i min anteckningsbok.

Har just nu lite probs med att ladda upp bilder pa bloggen - osis med tanke pa hur manga maesterliga konstverk denna grymt talangfulla amatorfotografen har portraterat av sin moder under deras exkursioner och rovarstrat i vildmarken, eller hur mams? - men jobbar slitande och svettande med att atgarda denna bristande redovisning sa snart som mojligt.

Imorgon har jag och Anna en IKEA-dag. Planen ar dessutom att den ska avslutas med bio.

Grubblat och analyserat min tillvaro flitigt under de senaste dygnen. Insett attt jag skammer bort mig sjalv varje dag. Inte nodvandigtvis ekonomiskt och slosaktigt - utan mer att jag omger mig med manniskor jag tycker om och sysselsatter mig med sadant jag tycker om och som gor mig glad. Har - runt susandes pa en snurrvanlig kontorsstol - kan jag inte annat an att tycka att jag har det ganska bra.

Inte sa lang tid tills jag ar hemma.

Klapp pa stjarten och bit i haelsenan!

Det hande sig for tva dagar sedan nu. Avslappnat tillbaka lutad emot passagerarsatets latt lutade sate cruisade jag over akvedukter och under skyskrapor, mitt fonster var nedvevat och vinddraget ifran vara 100km/h rufsade runt i mitt redan gekrullade har. De dar sa genom valbekanta pianoklinket stannade upp min narvaro och existens. Det var som om vi hade tvarnitat mitt i vagen dar brevid Brighton le Sands, korvgubben pa hornet stannade upp mitt i squeezautmerketchuppahotdoggen-rorelsen. Den slutblasta breezen lamnade efter sig ett vindstilla lugn. Ett lugn som upprymdes av hur ett genom valbekant pianoklink far sallskap av tankar om att lamna det som varit bakom sig, till forman for en ny start.
 

Tumultet nar vi anlande till Sydney Domestic Airport var ett faktum. Paparazzis trangandes overallt, mikrofoner pa stativ nockandes mig halvt till dods, fotoblixtar halvtforblindandes min syn (forsokte fanga dem i hornhinnans gula prick sa gatt som mojligt, men vissa slank forbi) och journalister gravandes efter alla dessa smaskiska, dreggeldrypframkallande upplevelser och skvaller som vi upplevt under vara dagar i oknen. Men pa nagot satt - nar man ror sig i de cirklar som man gor - ar kaoset ett faktum och man lar sig pa nagot satt att hantera situationerna. Efter den efterfoljande presskonferansen och autografsskrivnings-sessionen lugnade massorna ned sig nagot.

Pa kvallen gick jag pa Cocktailparty! Inte illa inte, och nog var det inge pjosk med maten heller inte. Nanae - speciellt varrullarna och sushin varmde min arma redan uttojda magsack till endorfinproduktion.

Men som en ung dam i sina basta ar stravar man inte emot nagot annat an att squeeza in sa mycket som mojligt under dygnsbytena och mellan sina tappra forsok att intala sig sjalv den breda och langa utstrackningen av somns overskattning (kamper fortfarande desperat med denna argumentering och overtalning) och drar sig inte efter att tva timmars somn, motsta den frestande sysselsattningen snoozning for att istallet kravla sig uppat emot nya aventyr...

Det drojde inte lange innan Froken Britis, hennes foljeslagare/vapnare/kock/massor/skraddare/ filosofikamrat/mamma Eva, surrukat-syster Belinda och surrukat-mamma Juanita hade lagt staden vid sina fossingar. Med Belinda som kartlasare, Juanita som tourguide och chauffor, Eva som paparazzi ala Japan och Brita som fikamumsare och kaffesippare foll fastning efter fastning for deras barmhartigheter och flum.

Det ar nagot med tjejer som far fordelen att for ett tidsintervall bara umgas med varandra. Det gar inte att hjalpa det. Fnitter, flum svammar snart over och yr runt pa det vis som endast mojliggors utav dessa omstandigheter.

Och Jag har anvant John Howards toalett. Det var en upplevelse. Min storsta seger under segertaget ned till Canberra. Utvarderingen ar foljande: Mjukt toalettpapper men forutsatter knockling mer an vikning, frascha rengjorda ringar och polerat golv. Det faktum att inte ens var kaera Johny Howdy faller ned ringen efter sig, jaa, det gor ju honom trots allt annu mer mansklig (tack Cappuccino-Bitchen) - helt klart en het konkurrent i kampen efter Toalett-toppen (forsta pris aer 4st bulldozerstora toalettrullar i smakerna Schweizernotschoklad, Vegemite, Sharon/passionsfrukt och Colgate Xtra White).

En lite smavimsig svensk flicka och hennes annu ngt vimsigare moder har under de senaste 3 dygnen varit pa okensafari! Det ni! Och det har varit sa hett. Forsta dagen var det 47 grader. For mig som andock varit har ett halvar och ngolunda hunnit vanja mig vid klimatet gick det ganska smartfritt, men jag tycker lite mer synd om mamsen min. Att komma ifran ett nordiskt land med vintertemperatur pa 23 minusgrader till Australiens innersta center och uppleva en temperatur skillnad pa 70 grader celsius!! - inte konstigt att vimsigheten borjat emergera...

Vi har klattrat i Kings Canyon, skoljt bort den drypande skvattande runtskvimpande svetten i bergskallor, drickit over 10 L vatten om dagen och sovit i swags - en typ av sovsack anpassad for utomhus-i-oknen-sussning - under stjarnklara himmlar och runtvirmlandes satelliter.

Forsta dagen kande jag till min forvirrande hapnad hur ngra fa regndroppar fall offer for gravitationen och nodlandade emot min kind. Upprymd av mitt standiga antagande att det aldrig regnar i oknen, tog jag kvickt kort pa de dar regnskvatten pa berggrunden bredvid min kvar liggande haka. Den barnsliga upphetsningen foll dock nedkylt snart mot marken i form av istappar da vi 7 timmar senare vacktes ur vara skonhetsslumrerier av det haell-tokregn som tvingade oss att ta tillflykt till var fyrhjuliga farkost och raddningsspot. 

Och jag har sett min forsta Dingo. Min entusiasm ar oundkomlig. I morse steg den fram ur morkret och mitt ngt knakande morgonhumor ljusades (yepp - valdigt korrekt bojning) obevekligt och omedelbart upp. Han sag pa mig, jag sag pa honom - vi sag pa varandra. Har sett de dar bockerna som nyblivna foraldrar skaffar at sina sma bejbisar. Jag ska gora en egen. Den ska heta Min Forsta Dingo.

Andra dagen traskade vi runt the Olgas eller Kata Tjuta som aboriginerna kallar det. Detta bergskomplex bestaendes av 36 gruskorn av denna lite storre skalan tro fran borjan ha suttit ihop med Ayers Rock, men haller sedan en tid (troligtvis ngra hundratals miljoner ar) tillbaka sig garna for sig sjalv. Om dessa kommunikations- och umgangessvarigheter bestar i diverse intermediaera tvister, fafanga, eller i dessa 36 stenars gemensamma passion for en viss amerikansk tv-show star att vara osagt - the Olgas ar pa avstand i vilket fall skrammande lika en massiv super immitation av en pa ryggliggandes Homer Simpson. Kaerlek.

Vi sag en solnedgang vid Ayers Rock (Uluru). Vi sag en soluppgang vid Ayers Rock. Och den tredje dagen drogs gympadojjerna pa, vattenflaskorna fylldes till det dubbla, fika inhandlades och vi knallade runt.

Aboriginerna kallar sig sjalva for Anangu och genom den har turen har jag fatt formanen att inse och uppleva hur starkt deras traditioner, ritualer och livsstrukturer annu lever kvar. Det ar omojligt att inte bli emotionellt engagerad i vissa av de handelser som berattats genom historien. Fram till aret 1967 (tror det var da) betraktades aboriginerna i den australiensiska lagen som djur och anda fram till detta ar kunde en "manniska" skjuta ned en aborigin pa vilket gata som helst i Australien utan att samhallet skulle sa mycket som lyfta pa ogonbrynet. Det ar sa att jag vill spy.  

Under dessa svettskvattande dygn har Aventyraren och Expeditionsledaren (vid det har laget gar hon aven under benamningen expeditionens officiellt framvoterade DJ - tack Nanis!) och hennes trogna, lojala, foljeslagare och vapnare Headmistress Kampe forutom med de ovriga 19 i gruppen aven socialat sig med Dingos, spindlar, kameler, kangurur, pygmekoalor, kackerlackor, FLUGOR och odlor. Berg har bestigits, canyons har klattrats, Swags har belagrats, Wheet-bixs har mumsats och abstinensbesvar framkomna till foljd av Vodafones bristande tackning i omradet har fatt haerja fritt.

Och jag ar sa himla tok harligt glad att jag bestamde mig for att gora den dar resan ut till den dar stenen mitt ute oknen. For det ar faktiskt sa mycket mer an en sten. Den dar stenen med sin kultur, historia, geologi och berattelser ar i det stora hela ngt av det mest betydande for det har landet jag under de senaste halvaret kommit att avnjuta sa genomaerligt.

Igar kvall, vid det laget jag hunnit transportera mig 15 meter upp langs gatan ifran Global Gossip utgangen och approximately 2 min efter det att jag publicerade gardagens inlagg - sa ringer min mobiltelefon. Det pa displayen signalerade okanda numret visar sig tillhora James, manager pa Hotel Sophia - det flottiga business hotellet som jag tva dagar tidigare lamnat in min resume hos. Han forklarar att han forsokt fa tag pa mig flera ganger tidigare under eftermiddagen och att han valdigt garna skulle vilja valkomna mig till att komma och provjobba i deras bar. Han bad mig komma idag och gora ett trial shift under lunchen och ett under kvallen - bada skulle betalas till mig cash och jag skulle fa $50 bara om jag kom. Forsattningsvis sa kunde jag i stort sett kunna fa gora hur manga timmar jag onskade i veckan och de bada till en lon, som i mina oron lat for bra for att vara sann. Hans rost lat arlig och rakt pa sak, en bra manager som det troligen skulle vara en gladje att fa jobba for.

Fem sekunder senare har jag vanligt men bestamt tackat Nej till jobbet.

James sager att han tycker att det ar synd, eftersom han garna hade sett att jag hade kommit och jobbat for dem. Vi sager adjo och han lagger pa.

Jag blir tyst. Jag var redan da - daer staendes mitt pa overgangstallet i skenet av en blinkande rod gubbe - medveten om vilken otrolig mojlighet jag hade givits. En opportunity jag nekat, pa grund av ett flyg som imorgon bitti anlander till Sydneys Domestic Airport.

Blodet pumpas allt fortare genom mina artarer och vener och allt jag vill gora ar att sparka valdigt hart pa nagot inte allt for omtaligt. Subways reklamvimpel tva meter langre ned ar ett frestande offer. Den blinkande roda gubben stannar upp och forblir just plain rod. Jag besinnar mig nagot och overfor ilskan istallet till att hastigt forflytta mig den kvarvarande strackan over overgangsstallet, for att i nasta stund kanna vinddraget ifran gula taxibilar susa forbi bakom min rygg. Jag gor nagra sprattlande upphopp pa trottoarkanten, men mar knappt markvart battre.

Subway skylten blev bonhord och slapp undan ett tragiskt slut med att istallet bli offer for ilskna blickar.

An idag upplyses Melbourne-borna om att de kan tillga en tonfisksallad med Sweet Honey Mustard och Old English Cheese for endast $6,45.